Biståndet har under senare tid ansatts hårt. Å ena sidan
har en värld i snabb förändring ställt långt större krav på
ökade resurser och nya ändamål. Å andra sidan har
biståndets volym urgröpts genom krisuppgörelsen hösten
1992, utnyttjandet av biståndets resurser till vissa
flyktingkostnader och för Östeuropasamarbete, samt
genom att dess reala storlek sänkts avsevärt genom kronans
minskade värde. Samtidigt har biståndet utsatts för hård
osaklig kritik som sökt undergräva det breda och starka stöd
biståndet hittills åtnjutit.
Vi behöver emellertid alla biståndet. De fattiga angår
oss. Människorna på denna jord delar en ödesgemenskap.
Bara på en grund av internationell solidaritet kan en
gemensam framtid byggas. Det är därför glädjande att
notera att den svenska biståndsopinionen är stark och
positiv.
Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt: de fattigas
rätt till sin människovärdighet, till frihet från armod och
förtryck. ''Medborgarrätten'' var ordet som användes i vårt
eget land i arbetarrörelsens begynnelse. På samma sätt som
kraven på rösträtt och rätt till arbete här gick hand i hand
måste nu kraven på en mer demokratisk och en mer rättvis
världsordning också gå hand i hand.
Under den borgerliga regeringsperioden har vi
socialdemokrater i olika motioner tagit upp behovet av en
ny säkerhets- och solidaritetspolitik. Det handlar om
Sveriges internationella ansvarstagande både i ett
övergripande perspektiv och på de olika områdena var för
sig. Det gäller Sveriges engagemang för gemensam
säkerhet, bistånd, östsamarbete och flyktingfrågor. Det
krävs nytänkande i hur politiken utformas, vilka resurser vi
behöver och hur de fördelas. Gamla gränsdragningar duger
inte längre. Morgondagen kommer att ställa stora krav på
kreativitet i det internationella samarbetet. Frågor om
nationalism, ekonomisk utveckling, social sammanhållning
och flyktingar kommer att knytas allt närmare. Säkerhets-
och solidaritetspolitik handlar allt mer om samma frågor.
Vi socialdemokrater har betonat behovet av bred
enighet kring dessa frågor. Vi föreslog till exempel i en
motion förra året en nationell kommission med uppgift att
se över Sveriges internationella ansvarstagande. Flera av
biståndets avgörande utmaningar borde behandlas i ett
sådant sammanhang.
Regeringen har emellertid avvisat dessa förslag.
Dessutom bestämde man sig, illa förberedd och på grundval
av en oklar utredning, att genomföra betydande
förändringar i hur det långsiktiga biståndet ska hanteras.
Det gäller framför allt landprogrammeringssystemet och
biståndsadministrationen. Detta valde man att i riksdagen
driva igenom med ny demokratis hjälp. Det var första
gången i biståndets historia som regeringen inte klarat
enighet om biståndspolitikens grunder.
Socialdemokraterna beklagar det sätt den borgerliga
regeringen hanterat biståndspolitiken. Vi måste snarast
återfinna det samarbete över partigränserna som präglade
Sveriges biståndspolitik under gångna årtionden, såväl
under socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Det
krävs för att biståndet ska kunna bidra till att klara de svåra
utmaningar som världen i dag står inför.
2. Ett förnyat utvecklingskontrakt -- eller ökad splittring
och marginalisering?
En bärande tanke i socialdemokraternas syn på
utvecklingsoch biståndsfrågor är att vi i dag, då världen inte
längre präglas av det kalla krigets globala kamp om
inflytande, har en historisk möjlighet att upprätta ett nytt
kontrakt som på ett konsekvent sätt ställer
utvecklingsfrågorna i centrum, och bygger på den kunskap
om utveckling och bistånd som vi vunnit under de gångna
decennierna.
I propositionen 1962:100, den proposition som lade
grunden för Sveriges biståndspolitik, betonades starkt att
''biståndsgivningen måste baseras på en bedömning av
utvecklingsproblemens natur'' och att ''en sådan bedömning
förutsätter kunskap om u-ländernas förhållanden, om de
djupast liggande orsakerna till deras ekonomiska läge och
om de centrala faktorerna i utvecklingsprocessen.'' Vår
kunskap är och kommer med nödvändighet att förbli
ofullständig. Samhällsutveckling kan aldrig styras av
föreställningar om färdiga lösningar.
Det är viktigt att ta till vara det vi faktiskt lärt och vad vi
kan sluta oss till av det faktum att länder med mycket
likvärdiga utgångslägen över tiden utvecklats högst olika.
Vi måste fråga oss varför det blivit så och identifiera de
egenskaper som karaktäriserar ''det utvecklingsfrämjande
samhället''. En sådan analys ger oss en bättre grundval för
att utforma ett effektivt bistånd, ett bistånd som verkligen
bidrar till att förbättra de enskilda ländernas
utvecklingsförutsättningar, som stärker de fattigas rätt.
Att höja de fattiga folkens levnadsnivå är biståndets
huvudmål. Men fattigdom kan inte hävas enbart med
bistånd. För att det ska kunna ske måste länderna utforma
en bärkraftig utvecklingspolitik och bygga de institutioner
som krävs. I den processen kan ett väl utformat bistånd
spela en viktig, tidvis strategisk, stödjande roll. Däri ligger
biståndets centrala uppgift.
Det gångna decenniet har dominerats av
strukturanpassningsfrågorna, och en period tycktes
utvecklingsdebatten reducerad till en fråga om ekonomisk
stabilisering och strukturförändringar. Efterhand
utvecklades demokratifrågan till ett andra huvudtema. I
båda fallen handlade debatten om fundamentala frågor,
men ofta anlades ett förenklat, ohistoriskt synsätt.
Marknadslösningar och flerpartival betraktades på ett
mekaniskt sätt som lösningen. Staten, som i många länder
förvisso inte förmått ''leverera'' de resultat den ställt i utsikt,
betraktades som det avgörande utvecklingshindret.
Ur denna polariserade diskussion, som till stor del fördes
med u-länderna som objekt snarare än dialogpartner, har
under de senaste åren en mera nyanserad syn vuxit fram,
en syn som på ett helt annat sätt rymmer politiska, sociala,
fördelningspolitiska och ekologiska såväl som ekonomiska
aspekter på utveckling. En ny grundval för ett långsiktigt
utvecklingsarbete har därmed utkristalliserats.
Långsiktighet borde därför vara -- och har länge varit --
ett nyckelord i svenskt bistånd. Under de senaste åren har
det skett en märkbar förskjutning från detta synsätt till ett
synsätt präglat av kortsiktighet, till och med av
opportunism. Behovet av katastrofhjälp eller särskilda
punktinsatser i akuta lägen kan framtvinga snabba beslut.
Den urholkning av det långsiktiga landsamarbetet som nu
sker på olika områden genom minskade ramar för många
av de fattigaste u-länderna, ökad splittring av biståndet och
benägenheten att låta hemmaintressen styra, kan på sikt
leda till en ohållbar situation.
Regeringen har genom de senaste tre årens
budgetpropositioner föreslagit exakt en halvering av
landramsnivån till fem länder i södra Afrika från 1 740 milj.
kr. till 870 milj.
kr.
(Angola, Moçambique, Tanzania, Zambia och
Zimbabwe). Vår nuvarande biståndsminister har dessutom
en benägenhet att vilja dela ut presenter snarare än att
förhandla med ett land om vad som bidrar till långsiktig
samhällsutveckling.
Samtidigt som långsiktigheten gröps ur ökar kraven på
mottagarländerna att uppfylla kraven på att föra en bättre
politik. Alltfler villkor ställs på u-länderna. Villkoren är
ofta berättigade. Samtidigt finns risken att alla villkor från
olika håll sammantagna kan bli övermäktiga också för den
mest reforminriktade regeringen. Det kan också ligga en
viss inkonsekvens i att öka villkorligheten samtidigt som
man säger att mottagarlandet själv ska ta mer ansvar, att det
är mottagarlandets ''ägande'' av projektet som är det bästa
sättet att nå effektivitet.
Allt detta sker parallellt med att flertalet av de fattigaste
u-länderna går in i omfattande omstruktureringar av sina
ekonomier och sina politiska system samtidigt som de
försöker anpassa sig till de omfattande globala
förändringarna som skett under de senaste åren, politiska
såväl som ekonomiska. Om inte vi kan säkra helhet och
långsiktighet i samhällsomvandlingen och omvärldens
stöd -- ett nytt utvecklingskontrakt -- riskerar vi att få se
tilltagande splittring och fortsatt marginalisering av de
fattigaste länderna.
3. Statens roll i utvecklingsprocessen
Den kanske viktigaste förändringen i utvecklingssyn som
inträffat under de gångna decennierna har att göra med
synen på statens roll i utvecklingsprocessen. Ur den
ekonomiska kris som under 1980-talet kom att omfatta ett
allt större antal u-länder och de
strukturanpassningsåtgärder som denna kris framtvingade
har en ny syn på staten vuxit fram: inte den ''minimalist-syn''
som predikats från vissa håll, men en syn som ställer helt
nya krav vilka statens funktioner i samhället bör vara och
på kvaliteten på det som staten gör.
Staten skall kort sagt ägna sig åt färre saker, och göra det
som ankommer på staten väsentligt bättre än vad som ofta
varit fallet. I stället för en mjuk all-reglerande stat behövs
en effektiv, utvecklingsfrämjande offentlig sektor som
förmår skapa goda förutsättningar i form av
makroekonomisk stabilitet, fungerande rättsväsende,
utbyggd social och fysisk infrastruktur, miljöskydd etc.
Denna generalisering döljer stora skillnader mellan olika
samhällen. Etiopien och Guinea Bissau, Indien och
Afghanistan är vitt skilda samhällen. Dessutom är
begreppet stat i sig alltför begränsat. Den lokala nivån,
kommunens eller regionens roll är underskattad.
Sammantaget är det uppgifter som för flertalet u-länder
ställer långtgående krav på reformer och
kapacitetsutveckling.
Ofta har omprövningen haft ett samband med den
politiska legitimitetskris som den ekonomiska
tillbakagången fört med sig. Staten tenderade att förlora sin
trovärdighet i alla avseenden när den inte förmådde vara en
effektiv drivkraft för utveckling. Återvunnen legitimitet
förutsatte grundläggande förändringar i relationerna mellan
stat, marknad och det civila samhället.
Strukturanpassning har varit det främsta medlet för
reformprogrammen. I många fall har åtgärderna inte haft
de förväntade effekterna på den ekonomiska tillväxten, och
därmed inte heller skapat de resurser som skulle krävas för
att häva skolans eller hälsovårdens kris. Erfarenheterna
tyder dock på att reformerna leder till ökad tillväxt om de
verkligen genomförs och ges finansiellt stöd. Svagheten har
varit att de varit för kortsiktiga och ensidigt inriktade på
stabiliserings- och liberaliseringsåtgärder. En huvudslutsats
i en aktuell genomgång publicerad av SIDA med titeln
''Strukturanpassning, skuldkris, bistånd'' är att
strukturanpassning bör ses som en långsiktig process som
syftar till att skapa mer flexibla och dynamiska ekonomier
snarare än som en engångsåtgärd.
Därmed vidgas också perspektivet till att omfatta
uppbyggnaden av de institutioner i form av lagar, regelverk,
myndigheter, organisationer, kommunal service och så
vidare som krävs för att en marknadsekonomi ska kunna
fungera. Erfarenheten visar allt klarare den institutionella
utvecklingens avgörande betydelse, och då inte bara vikten
av administrativ och teknisk-ekonomisk kapacitet, utan
också av de normer och regler som styr ett samhälle.
En av fjolårets båda nobelpristagare i ekonomi,
Douglass North, har genom att utveckla den institutionella
ekonomin gjort det möjligt för oss att på ett klarare sätt se
betydelsen av de informella och formella normerna och
lagarna för ett samhälles utveckling -- eller brist på
utveckling. De utgör en central del av ett samhälles sociala
kapital, och är av avgörande betydelse för såväl den
enskilde bondens eller företagarens vilja att investera som
för medborgarnas vilja att samverka i att bygga den
offentliga sektorn och dess utbud av utbildning och andra
grundläggande sociala nyttigheter.
4. God samhällsförvaltning
Att bygga ett lands institutioner är en långsiktig process.
Det handlar om att förändra själva spelreglerna i samhället,
inklusive det sätt på vilket landets politiska system fungerar.
För att de nya institutionerna ska vinna legitimitet krävs att
de växer fram som en konsekvens av eller skapar utrymme
för folkligt deltagande.
I den internationella utvecklingsdebatten har god
samhällsförvaltning eller god samhällsstyrning (''good
governance'') vuxit fram som ett konkret sätt att se på vad
som krävs. Tyngdpunkten ligger på frågan huruvida
statsmakten har förmågan att utveckla och vidmakthålla en
miljö i form av lagar, offentliga tjänster etc. som främjar
snabb och rättvist fördelad utveckling. Begreppet har tre
grundelement: lagar och regler, insyn och information, samt
ansvar.
Att ett land styrs med lagar som är kända för
medborgare och juridiska personer och inte med dekret
eller personligt godtycke är en förutsättning såväl för
individens rättssäkerhet som för t.ex. företags möjligheter
att verka på en marknad. Det förutsätter i sin tur insyn i hur
staten utövar sin makt och möjlighet att utkräva ansvar
inom statsförvaltningen och av dem som indriver skatter,
handhar upphandling med statliga medel, eller leder
offentlig verksamhet i någon form. Utan god tillgång till
information är inget av detta möjligt. Avsaknad av insyn
korrumperar.
Det handlar sålunda om hur ett lands lagstiftningsarbete
bedrivs, hur dess budgetprocess ser ut, hur dess offentliga
förvaltning är uppbyggd, hur revision bedrivs, hur
offentliga upphandlingar görs etc. Det avser sålunda en
mängd konkreta områden inom vilka bistånd kan vara av
stor betydelse. Det s.k. förvaltningsbiståndet är också ett av
de områden inom det svenska biståndet som under det
senaste decenniet utvecklats snabbast. Tyngdpunkten i allt
utvecklingssamarbete har i allt högre grad kommit att ligga
på kunskapsutveckling och institutionsuppbyggnad.
Samtidigt som samarbete på dessa områden är särskilt
viktigt är det dock ett av de svåraste vad gäller
möjligheterna att uppnå varaktiga resultat. Därom vittnar
bl.a. UNDPs nyligen genomförda studie över det tekniska
biståndet till Afrika. Såväl denna rapport som
Världsbankens nyligen genomförda studie av sina egna
projekt visar på den viktigaste orsaken till misslyckandena:
givarens dominans och otålighet och mottagarlandets brist
på ''ägarskap'' av projekten.
Institutionsuppbyggnad kan av uppenbara skäl inte
lyckas om inte mottagarlandet är genuint intresserat och
genuint involverat i processen. Det arbete som under de
senaste åren bedrivits inom biståndsmyndigheterna, och
särskilt i SIDA, med att klargöra rollerna i
utvecklingssamarbetet är ett viktigt sätt att angripa detta
fundamentala problem. Mer måste dock göras. Det är
återigen fråga om ett icke-spektakulärt arbete som ställer
stora anspråk på den kompetens biståndsgivaren kan ställa
till förfogande.
En viktig del av biståndssamarbetet består i att i olika
fora föra en dialog med mottagarländerna. Så sker i
multilaterala sammanhang såväl som bilateralt. Särskilt
viktig är dialogen med de länder med vilka Sverige bedriver
ett omfattande långsiktigt samarbete, i första hand de s.k.
programländerna för svenskt bistånd. Det är naturligt att
denna dialog som ett viktigt element rymmer frågan hur god
samhällsförvaltning kan utvecklas och biståndets
möjligheter att bidra därtill.
5. Demokratins förankring
God samhällsförvaltning förutsätter inte uttryckligen att
ett land har ett demokratiskt styrelseskick. Begreppet är
mera begränsat. Däri ligger en styrka, men också en
allvarlig begränsning. Styrkan består i att den ger många
konkreta ingångar till utvecklingen av ett öppnare, bättre
styrt samhälle, ingångar som ofta är framkomliga även i
auktoritärt styrda stater och som kan innebära väsentliga
steg på vägen mot ett öppnare samhälle. Svagheten är att
den rymmer en tendens till att teknokratisera
grundläggande utvecklingsfrågor och skapa intrycket att
''det utvecklingsfrämjande samhället'' kan förverkligas utan
demokrati och respekt för grundläggande mänskliga
rättigheter.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter måste
ses som absoluta värden, som ej kräver någon motivering i
form av att de är ''effektivare'' i varje skede. Demokratin
och respekten för mänskliga rättigheter är särskilt viktig för
de fattiga som saknar andra medel för att hävda sina
intressen. Utan demokrati vinner de fattiga inga bestående
segrar.
Det är därför mycket glädjande att demokratin nått en
vidare utbredning än någonsin tidigare. Helt klart växer sig
de demokratiska rörelserna starkare i de fattigare
världsdelarna. Samtidigt är det dock klart att
påfrestningarna är stora. Institutionerna är ofta svaga, och
ekonomisk kris, etniska spänningar och andra faktorer
sätter dem på prov. En fungerande demokrati förutsätter
förtroende för samhällets institutioner och det förutsätter i
sin tur att dessa har en viss funktionsduglighet. En
demokrati måste förankras genom att utvecklas som den
form genom vilken beslut fattas och intressekonflikter i
samhället löses. Mycket skulle vara vunnet om de
ekonomiska reformer som praktiskt taget samtliga länder
företar gav mer entydiga resultat. Genomförandet av
krävande reformer förutsätter samtidigt att regering och
parlament förmår bygga upp stöd för dem och hålla fast vid
de underliggande långsiktiga utvecklingsmålen. I den
processen kan bistånd spela en viktig stabiliserande roll.
Det är glädjande att konstatera att det svenska biståndet
spelar en viktig roll för att främja demokrati och respekten
för mänskliga rättigheter. Formerna för demokratibiståndet
utvecklas i såväl programländerna som ett växande antal
andra länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Grunden
lades för mer än tjugo år sedan genom det humanitära
biståndet till de som kämpade för majoritetsstyre i
Sydafrika, och utvidgades snabbt under 1970-talet genom
stödet till repressionens offer i Chile och andra länder i
militärdiktaturens Latinamerika.
Klart är att demokratifrämjande bistånd har en roll i alla
länder. Formerna måste sedan avgöras från fall till fall. Ser
vi tillbaka framstår det ''systemöppnande biståndet'' som
särskilt viktigt. Rättsinsatserna i Etiopien, Eritrea och
Vietnam, stödet till valet av en konstitutionsförsamling i
Uganda, valövervakningsinsatserna i El Salvador,
Kambodja och andra länder, biståndet till utvecklingen av
rättsstödet i Indien, stödet till olika mänskliga
rättighetsorganisationer på Västbanken och i Gaza visar på
den mångfald av vägar som står till buds för att under olika
omständigheter spela en främjande roll.
Av stor betydelse är att utvärdera vunna erfarenheter
och att utforma ett demokratistöd som verkligen bidrar till
att demokratins förutsättningar utvecklas. Det är särskilt
viktigt att denna form av bistånd bygger på väl genomtänkta
principer.
FNs världskonferens om de mänskliga rättigheterna i
juni 1993 visade på de spänningar mellan nord och syd som
frågan rymmer. Delvis ligger det naturligtvis i sakens natur
att regimer som ej har ett demokratiskt mandat eller som
begår brott mot de mänskliga rättigheterna intar en kritisk
hållning till de mål som konferensen arbetade för, men i
motsättningen ligger också u-ländernas berättigade kritik
mot att fattigdomsfrågorna ej får den uppmärksamhet de
kräver. En bättre balans bör eftersträvas mellan hur den
första och den andra generationens fri- och rättigheter
hävdas. De båda konventionerna bör inte ställas mot
varandra.
Sverige och likasinnande i-länder bör kunna spela rollen
av brobyggare såväl multilateralt som i den bilaterala
dialogen om demokrati och utveckling. Att främja
grundläggande principer bör vara det för Sverige primära
förhållningssättet. Det måste dock samtidigt vara lika
självklart att otvetydigt påtala och fördöma grova brott mot
de mänskliga rättigheterna.
Ett särskilt arbete som Sverige bedrivit och som väckt
betydande internationellt intresse är utredningen om att
inrätta ett internationellt institut för att främja fria och
demokratiska val. Förslag om ett sådant framfördes i det
s.k. Stockholmsinitiativet från april 1991. En utredning har
arbetat under 1992 och 1993 och har nu presenterat ett
förslag för regeringen. Vi delar regeringens positiva
inställning och ser fram mot att arbetet med att bilda
institutet nu inleds.
6. Handel och skulder
I och med att den s.k. Uruguay-rundan nu fullföljts är
det viktigt att se på de konsekvenser som avtalet får för
olika länder. Även om frågan är komplicerad kan det inte
råda några tvivel om att också många u-länder vinner på
avtalet, särskilt om man betänker vad konsekvenserna
kunde ha blivit av ett sammanbrott i förhandlingarna med
riskerna för att världsekonomin skulle drabbas av en våg av
tilltagande protektionism.
Frihandelsavtalet kan skapa förutsättningar för ett mer
effektivt utnyttjande av de globala resurserna och därmed
skapa en tillväxtbefrämjande internationell miljö. För att
de fattigaste u-länderna, särskilt de afrikanska länderna,
skall kunna utnyttja fördelarna krävs dock att deras
produktiva potential stärks. Det i sin tur kräver
investeringar och ett betydelsefullt kapitaltillskott utifrån.
Privata kapitalflöden spelar i dag en stor roll i u-världen.
I Asien och sedan ett par år återigen i Latinamerika kan vi
notera en stadig ökning i de privata flödena. I Afrika
däremot har under den senaste tioårsperioden de privata
kapitalflödena minskat kraftigt. Genom fortsatta reformer
måste de afrikanska länderna försöka skapa förutsättningar
för nya privata kapitalflöden. Men under överskådlig tid
kommer behovet av bistånd för dessa länder inte att
minska.
En betydande förbättring för de fattigaste länderna vore
om en fortsatt avbindning kunde komma till stånd. Enligt
uppskattning skulle det samlade internationella biståndet
kunna öka i värde för mottagarländerna med ca 15 -- 20 %.
Det vore ett betydande tillskott som Sverige bör verka för
internationellt.
En annan överhängande fråga är behovet av
skuldavskrivningar. Många av de fattigaste länderna har en
skuldbörda som berövar dem en stor del av deras små
exportinkomster. Olika internationella initiativ, senast de
s.k. Trinidad-villkoren, syftar till att minska skuldbördan.
Mycket återstår emellertid att göra.
Vi anser att Sverige än mer aktivt bör driva frågan om
internationellt samordnade aktioner med siktet inställt på
just de fattigaste länderna. Annars riskerar dessa länder att
straffas i takt med att deras ekonomier förbättras av att de
ökande exportinkomsterna måste användas till räntor. För
många handlar det i första hand om skulderna till
Internationella Valutafonden och Världsbanken, dvs. till
institutioner som ''ägs'' av samma biståndsgivare som svarar
för merparten av det bilaterala biståndet.
På samma sätt som det genom den s.k. Brady-planen
skett en sanering av den privata skuldstocken i
Latinamerika, vilket bidragit till att återskapa förtroendet
för regionen hos utländska investerare, behövs nu nya
initiativ för de fattigaste och mest skuldsatta länderna. Nya
lösningar behövs såväl vad gäller privat skuldtjänst som den
som härstammar från lån från de multilaterala
institutionerna.
I en rapport om skuldkrisen 1992 presenterade SIDA
förslag till skuldlättnader för de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna. Rapporten är i högsta grad aktuell i
dag. Vi välkomnar regeringens initiativ att hålla en
skuldkonferens tillsammans med Schweiz och hoppas att
detta kan leda till konkreta svenska initiativ.
7. Miljö
Åttiotalet präglades av en av vår tids ödesfrågor: miljön.
Brundtlandkommissionens idé om hållbar utveckling
sammanlänkade på ett helt nytt sätt utvecklingsfrågor och
miljöfrågor. Detta var också huvudbudskapet i UNCED-
processen, FNs världsomspännande miljö- och
utvecklingskonferens med toppmötet i Rio i juni 1992.
Vid UNCED kom de ohållbara produktions- och
konsumtionsmönstren i norr i fokus och kritiserades med
rätta av u-länderna. Likaså diskuterades viktiga
förändringar när det gäller samspelet mellan u- och i-land,
utöver biståndet.
UNCED-processen ledde emellertid även till en ökad
insikt hos u-länderna om att de själva måste ta ett ansvar för
sin utveckling också på miljöområdet. De lokala och
nationella nivåerna är av avgörande betydelse för hur miljö-
och utvecklingsproblemen kommer att se ut i framtiden. En
nationell kapacitet i u-länderna är också en förutsättning för
att dessa skall kunna delta på mer jämställd nivå i de
internationella diskussionerna om miljöfrågornas lösning.
I förra årets motion pekade vi på den globala
miljöfonden, GEF, och dess möjligheter att stärka
utvecklingsländernas kapacitet att delta i arbetet med de
globala miljöproblemen. Den oro vi då uttryckte för
fondens användning och den bristande kopplingen mellan
miljö- och fattigdomsrelaterade problem har förstärkts
under året. I början av 1993 genomförde Afrikanska
utvecklingsbanken och den s.k. Globala koalitionen för
Afrika en studie som visar att en majoritet av afrikanska
länder inte har kapacitet att utnyttja den globala
fondmekanismen för finansiering av projekt. Förhandlingar
om GEF:s mandat måste nu föras i hamn på ett sätt som
tydligare kopplar bistånd på miljöområdet till generellt
utvecklingsfrämjande bistånd.
En strategi för stöd till miljövård och
fattigdomsbekämpning i u-länderna måste dock även
innefatta åtgärder på områden som ligger utanför det
konventionella biståndet. Sådana områden är exempelvis i-
ländernas utsläpp av växthusgaser i atmosfären, dumpning
av kemiskt avfall i u-länderna och export av otillåtna
bekämpningsmedel. Miljöförstöringen i u-länderna har
också kopplingar till den internationella ekonomiska
världsordningen: skuldkrisen, råvarupriserna, utveckling,
handeln.
8. Social utveckling och kvinnors rättigheter
På samma sätt som miljöfrågorna genom Rio-
konferensen blev oskiljbara från ekonomiska
frågeställningar, handlar det nu om att åstadkomma samma
förståelse för oskiljbarheten mellan ekonomisk utveckling
och social sammanhållning.
Insikten om de sociala frågornas betydelse har vuxit
efter 1980-talets koncentration på framför allt
marknadsekonomins potential. Av särskild betydelse
kommer FNs sociala toppmöte i Köpenhamn i mars 1995 att
vara. Ytterligare två FN-konferenser kommer under den
närmaste tiden att fokusera på detta perspektiv. Det är först
FNs befolknings- och utvecklingskonferens i Kairo senare
detta år och därefter kvinnokonferensen i Beijing 1995.
Världens befolkning har fördubblats, från två och en halv
till fem miljarder, från 1950 till 1987. Den totala ökningen
uppgår nu till nära 91 miljoner människor årligen. I dag äger
mer än 90 % av ökningen rum i utvecklingsländerna. Afrika
har sett sin befolkning sexdubblas sedan detta sekels början
och visar få tecken på minskad folkökningstakt.
En snabb befolkningsökning kan bidra till ökade
påfrestningar på landets utvecklingsförmåga. Det är
emellertid viktigt att se befolkningstillväxtens konsekvenser
i ett samlat, och lokalt förankrat, socialt, ekonomiskt och
miljömässigt perspektiv. En verkningsfull
befolkningspolitik måste således ta sin utgångspunkt i en
analys av fattigdomsfrågorna och i hur dessa påverkar
människorna -- män såväl som kvinnor -- och samhällets
fördelning av resurser.
Insatser inom befolkningsmrådet måste därför grundas
på olika gruppers behov och önskemål. En viktig
utgångspunkt är kvinnors önskan om att föda färre barn
samt att omhändertagandet av de barn som föds, de sjuka
och gamla är hela samhällets ansvar, inte bara kvinnornas.
Den avgörande frågan handlar om kvinnans rättigheter
och legala och sociala status. Utbildning är ett viktigt inslag
i jämställdhetsarbetet, liksom reformer i arvs- och
äganderätt och kreditmöjligheter för kvinnor.
Ett ytterligare område är förbättrad mödrahälsa och
förbättrad överlevnad bland de barn som föds. Mål för
insatser inom detta område bör vara att öka möjligheterna
för individen att påverka fertiliteten och säkerställa en god
reproduktiv hälsa.
Sverige bör i förberedelserna inför de tre
världskonferenserna arbeta för att få ett sammanhållet
fattigdomsperspektiv på dessa frågor och samtidigt verka
för att det skapas en uppföljningsmekanism som inte låter
konventionerna stanna enbart på papper utan, i likhet med
den internationella barnkonventionen, göra de
undertecknande regeringarna ansvariga för att också
genomföra dem.
9. Fred och utveckling
Biståndsinsatser av ren humanitär art har ökat under
senare år. Kanske kan man se det som ett resultat av tidigare
misslyckanden att få till stånd en socialt hållbar utveckling.
Flera konflikter underblåstes också av det militärstrategiska
bistånd som var en del av det kalla krigets politik.
Bistånd bör givetvis användas för att lindra akut nöd
bland människor som drabbas av konflikter. Samtidigt är
det viktigt att stödja de program som har som syfte att
undanröja framtida konflikter. Det kan gälla uppbyggnaden
av civila administrativa strukturer, som i Somalia, eller
demobilisering av militär, som i Moçambique och El
Salvador.
Biståndet spelar således i dag en betydelsefull roll i de
områden som drabbats av svåra konflikter. Det är ofta en
integrerad del i FNs ansträngningar att åstadkomma och
stärka en fred. Sverige satsar betydande biståndsresurser på
sådana insatser, såväl i det multilaterala biståndet som i det
bilaterala.
Det internationella samfundet har emellertid ofta svårt
att snabbt mobilisera resurser för att sätta in i akuta
situationer, antingen det är när en konflikt håller på att
bryta ut eller när en chans uppstår att lösa en konflikt.
Eftersom sådana situationer har stor betydelse för konflikt-
och krigsrisker i dagens värld, borde rimligen en större del
av världens militära resurser satsas på att hantera sådana
akuta situationer. En krona som inte satsas i rätt tid kan få
betalas tusenfalt i form av krig, förstörda samhällen och
ödelagd natur -- för att inte tala om det mänskliga lidandet.
Svenska regeringen bör aktivt verka internationellt för
att nya finansieringsmekanismer kommer till stånd som
utnyttjar världens militärresurser. Det är t.ex. vad FNs
generalsekreterare föreslagit i sin ''Dagordning för fred''.
Det är också det tänkande som ligger till grund för den
kommission om internationellt samarbete som leds av
Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal.
Vi behöver nu ett betydligt mer framsynt tänkande kring
säkerhet och utveckling. I en särskild motion föreslår vi
socialdemokrater ett Program för gemensam säkerhet. I ett
gemensamt program mellan Utrikesdepartementet och
Försvarsdepartementet föreslår vi att sammanlagt 1 300 milj.
kr.
avsätts för säkerhetsstärkande insatser.
Biståndet har här en viktig roll att spela. I programmet
bör samordnas den del av det multilaterala biståndsanslaget
som är ägnat FN-insatser för fred och återuppbyggnad.
Denna anslagspost inom C1 på 150 milj.
kr.
föreslår vi får beteckningen ''Insatser för fred,
säkerhet och återuppbyggnad''. Programmet för gemensam
säkerhet kan bli ett mycket värdefullt och nyskapande
förslag. Vi hoppas att detta ska kunna räkna med brett stöd
i riksdagen.
10. Ett bra bistånd
Vi vet i dag mycket om hur ett bra bistånd ser ut. Vi har
erfarenhet både från det svenska och det internationella
biståndet. OECDs biståndskommitté DAC har fastställt
riktlinjer som är av stort värde, ''best practice'', som tar
fasta på den bästa erfarenhet av praktiskt
biståndssamarbete som man funnit.
Sverige har ett bistånd som i mycket hög grad lever upp
till dessa krav. För vårt bistånds skull -- och för vårt lands
egen skull, för vår identitet och för vårt intresse -- ska vi
fortsätta att ställa så höga krav på oss själva.
Samtidigt som många biståndsgivare kämpat hårt för att
upprätthålla och förbättra kvaliteten på biståndet kan man
inte komma ifrån att kvantitetsfrågan börjar bli allt mer
akut. Kravet på vad bistånd ska åstadkomma bara växer. De
oerhört viktiga uppgifterna att åstadkomma en hållbar
utveckling i Östeuropa efter kommunismens fall och på
annat, tragiskt sätt, konsekvenserna av Jugoslavienkrisen
har i praktiken minskat de tillgängliga resurserna för
biståndssamarbete -- samtidigt som ju utvecklingen i Afrika
och på andra håll ställt ökade krav eller öppnat nya
möjligheter. Ett angeläget exempel är behovet av ett
ordentligt biståndsprogram för att stödja
fredsöverenskommelsen i Mellanöstern.
Sverige måste internationellt ständigt arbeta för att öka
världens samlade bistånd. Senast på Rio-konferensen om
miljö och utveckling förband sig i-länderna, utom USA, att
uppfylla 0,7%-målet. Lika viktigt är att driva kravet på att
biståndet nu koncentreras till de fattigaste länderna.
Ambitionerna om hög volym, hög kvalitet och hög
fattigdomsinriktning måste också gälla oss själva. I
internationell jämförelse har vi legat i topp. Den senaste
tidens neddragningar genom krisuppgörelsen, minskningen
av biståndets värde med upp till 25% genom kronans fall
och den kvalitetsmässiga urholkningen genom den
minskade långsiktigheten är emellertid allvarliga och har
satt spår också i den internationella debatten. I kraft av vårt
höga anseende har vi haft inflytande över den
internationella biståndspolitiken. För många som
argumenterar för bättre bistånd i sina egna länder är det
därför viktigt vad Sverige gör.
Enprocentmålet bör därför snarast möjligt återuppnås.
En procent av BNI skulle för 1994/95 ha gett 14 550 milj. kr.
Biståndsnivån ligger idag på 12 457 milj. kr, vilket
motsvarar 0,85%. Inklusive avräkning för vissa
asylkostnader stiger nivån till knappt 0,92%. Den höjning
av biståndsanslaget som återfinns i årets budget innebär inte
att biståndsbudgeten har kommit närmare enprocentnivån.
Det ligger på samma nivå som förra året. Regeringen har
deklarerat ambitionen att Sverige inom en femårsperiod
åter når enprocentnivån. Det är vår förhoppning att det ska
bli möjligt dessförinnan.
Regeringen har ansvar att arbeta för ett högkvalitativt
och långsiktigt bistånd. Just med tanke på de minskade
resurserna bör regeringen ge än högre prioritet åt de
fattigaste länderna och utgå från deras behov.
11. Biståndspolitiska metoder och prioriteringar
Samarbetsavtal, landramar och planeringsramar
Vi har tidigare betonat att en grundprincip för
biståndspolitiken bör vara att det bilaterala biståndet
koncentreras till de fattigaste och minst utvecklade
länderna. Utgångspunkten för detta bistånd måste vara
mottagarlandets egna ansträngningar och resurser och dess
egna prioriteringar och behov. Biståndet måste vara
långsiktigt.
Den centrala komponenten i ett sådant bistånd har
hittills utgjorts av landprogrammerat bistånd genom SIDA.
Det förtjänar återigen att slås fast att
landprogrammeringssystemet gav mottagarlandet
långsiktig planeringstrygghet och ett viktigt mått av
flexibilitet. Genom att fastställa landramarnas storlek gavs
också riksdagen ett avgörande inflytande över biståndets
inriktning. Systemet är fullt förenligt med en förbättrad
mål- och resultatstyrning, och låter sig också väl förenas
med regelbundna högnivåsamtal om det samlade
utvecklingssamarbetet.
Som anförts inledningsvis genomdrev regeringen i våras
en nyordning i biståndshanteringen. Socialdemokraterna
beklagar regeringens sätt att sköta frågan och det beslut
riksdagsmajoriteten fattade. Det var första gången en
regering inte klarat parlamentarisk enighet om en så central
biståndspolitisk fråga.
Vad socialdemokraterna tidigare begärt har varit att
regeringen utreder och föreslår sätt att öka riksdagens
överblick över biståndsbudgeten så att riksdagen därmed på
bättre grund kan fatta beslut om biståndet. Vad regeringen
nu genomdriver stärker emellertid regeringens ställning, på
bekostnad av riksdagen, myndigheterna och även av
mottagarländerna. Det rimmar inte väl med önskan att öka
den demokratiska styrningen av biståndet.
Ur mottagarländernas synvinkel är beslutet att beklaga.
Det minskar deras överblick och inflytande över det
svenska biståndet. Därmed riskerar det mottagarländernas
ansvarstagande. Genom att ta bort samarbetsavtalen och
landramarna och ersätta dessa med enbart insatsavtal i
särskilda sektorer kommer mottagarländerna i en osäkrare
position i förhållande till givaren. Samtidigt försämrar det
förutsättningarna för en öppen kritisk dialog. Det är på
tvärs mot all erfarenhet av vad som främjar effektivt
bistånd -- det som Världsbanken kallar ''ägarskap'' av
biståndsprojekten.
Vi föreslår därför att samarbetsavtal och landramar
återinförs. De bidrar till överskådlighet och tydlighet och
motverkar kortsiktighet och ryckighet. Risken för
opportunistisk biståndspolitik minskar. De främjar
mottagarlandets ansvarstagande i samarbetet.
Vi har tidigare efterlyst en bättre redovisning till
riksdagen av det samlade biståndet. Regeringens
ambitioner i samma riktning ställer vi oss bakom.
Årsberättelsen ''Svenskt bistånd 1992/93'' välkomnas som
en klar förbättring jämfört med tidigare. Därigenom lämnas
en bättre bild av samtliga biståndsmyndigheters
verksamhet, liksom en tydligare redovisning av det
ämnesinriktade biståndet.
Härutöver behövs dock en bättre redovisning också i
budgetpropositionen. De s.k. planeringsramarna som
regeringen vill införa kan till del tjäna detta syfte, även om
de inte i sig är tillräckliga. Det bör dock tydliggöras att
planeringsramarna är indikativa. Landramarna är
bindande. Till skillnad från regeringen anser vi att det av
SIDA disponerade importstödet också bör ingå i
planeringsramarna. Vi efterlyser fortfarande en tydligare
redovisning av sakanslagen.
Importstöd och betalningsbalansstöd
Importstöd och betalningsbalansstöd är stora och viktiga
komponenter i de s.k. strukturanpassningsprogram som
flera av Sveriges samarbetsländer genomgår. För att
åstadkomma tillväxt är en viss tillgång på utländsk valuta
nödvändig. Denna miniminivå fastställs i genomgångar med
främst Världsbanken som en del av mångåriga
finansieringsprogram. En avgörande multilateral
samordning har utvecklats. För länderna är det uppenbart
viktigt att kontinuitet och förutsägbarhet präglar denna
process.
Regeringens förslag om att lägga allt import- och
betalningsbalansstöd i en stor pott (i år en miljard kronor),
utan närmare angivande av hur dessa medel ska användas
och utan uppdrag till SIDA att bereda detta, är
otillfredsställande både ur riksdagens och
mottagarländernas perspektiv. Den insyn och öppenhet
som annars sägs ska prägla gott styrelseskick sätts här åt
sidan.
Det finns skäl att säkerställa att allt betalningsbalansstöd
hanteras enligt samma principer. Detta var en riktig
bevekelsegrund bakom regeringens ändrade
hanteringsordning. Om man nu lägger samman allt
betalningsbalansstöd bör detta emellertid hanteras inom
ramen för SIDAs samlade bistånd, så som den utredning
som föregick ändringen faktiskt föreslog.
Vi vill därför föreslå att betalningsbalansstödet läggs
som en anslagspost inom C2, med uppdrag till SIDA att
bereda detta för regeringsbeslut. Något nytt anslag C4
Betalningsbalansstöd bör inte upprättas. För större delen av
anslaget handlar det om ett mångårigt stöd till
programländernas strukturanpassningsprogram. Därför
bör dessa länders importstöd inkluderas i respektive lands
planeringsram.
Det är svårt att undgå intrycket att det egentliga skälet
till regeringens förändring av anslagsstrukturen är en
önskan att omfördela inflytande från biståndsmyndighet till
regeringskansliet. Samma motiv tycks föreligga vad gäller
den nyligen genomförda beredningsmodellen för biståndet
med landstrategier och landprofiler.
Det finns i Sverige en väl etablerad tradition vad gäller
roll- och ansvarsfördelning mellan regeringskansli och
myndigheter. För att säkerställa en god effektivitet i
biståndshanteringen, liksom ett effektivt resursutnyttjande,
är det angeläget att systemet med självständiga
biståndsmyndigheter inte undergrävs. För att regeringen
skall kunna utöva den politiska roll som den har är det
samtidigt viktigt att regeringskansliet inte tar på sig
myndighetsuppgifter eller andra uppgifter än de som
tillkommer det.
Att riksdag och regering ska styra biståndet är självklart.
Frågan är hur. Vi anser att regeringens nya modell för
samarbetet med mottagarländerna innehåller klara risker
för en felaktig arbetsfördelning mellan regeringskansli och
biståndsmyndigheter. Argumenten för att ändra den
tidigare beredningsprocessen var inte övertygande.
Samma problem berör också frågan om den integrerade
fältorganisationen. En klar ansvars- och rollfördelning är
nödvändig också på fältet. Förhållandena i Sverige måste ha
sin logiska återspegling i fält. Sedan 1973 finns en integrerad
fältorganisation, lokalsamordning och en ordning med en
ambassadör som chef för biståndsambassaderna.
Biståndshanteringen har i huvudsak varit delegerad till en
av SIDA utsedd biståndskontorschef. Rollfördelningen har
varit mycket klar.
I den totalintegration som nu genomförs finns stora
risker för oklarheter och sammanblandade roller. Det gäller
främst relationen mellan regeringskansliet och SIDA,
eftersom övriga biståndsmyndigheter endast marginellt
utnyttjar biståndsambassaderna i sitt sätt att arbeta. Den
administrativa samordning som är önskvärd på
biståndsambassaderna, och därmed ett effektivare
resursutnyttjande, torde vara fullt möjlig att genomföra
utan att för den skull ändra på den rollfördelning som hittills
varit ändamålsenlig.
Vi föreslår att den administrativa samordningen fullföljs
vid biståndsambassaderna, men att den tidigare roll- och
ansvarsfördelningen bibehålls. Därmed slipper man risken
att slå sönder SIDAs väl fungerande fältorganisation.
Samtidigt vill vi betona att chefsskapet vid
biståndsambassaderna måste tillfalla personer med
ändamålsenlig kompetens. Det betyder att också personer
från biståndsmyndigheterna bör komma ifråga.
Effektivisering av biståndsadministrationen
I en tid av knappa resurser är det angeläget att också
utnyttja de samlade biståndsadministrativa resurserna på
effektivast möjliga sätt. En ökad koncentration på ett antal
länder och i dessa länder på ett begränsat antal sektorer
skulle sannolikt kunna bidra till en ökad effektivitet. Detta
har sagts ofta utan att för den skull en koncentration
genomförts.
Utformningen av ett långsiktigt, fattigdomsinriktat
bistånd kräver mycket ingående och breda landkunskaper.
Detta är resurskrävande och motiverar en begränsning i
antal länder för sådant bistånd. Flera andra viktiga
biståndsgivare har gjort samma erfarenhet och dragit ner
antalet huvudmottagare, t.ex. Nederländerna och Canada.
För svensk del synes det inte rimligt att ha fler än ca. 20
huvudmottagarländer av långsiktigt bilateralt bistånd.
En eventuell anslutning till EU kommer för övrigt att
innebära att Sverige blir delaktigt i en biståndsgivning som
omfattar ett mycket stort antal mottagarländer. Genom
Sveriges omfattande multilaterala bistånd och biståndet
genom enskilda organisationer nås ytterligare länder.
I sammanhanget bör regeringen kritiseras för att i
propositionen inte närmare ha redogjort för de
förberedelser, både på det organisatoriska och det
budgetmässiga planet, man gör inför ett eventuellt EU-
medlemskap. Som EG-kommissionen har konstaterat
kommer Sverige att ha mycket att ge som EU-medlem på
det biståndspolitiska området.
Regeringen har tillsatt en utredning om biståndets
myndighetsorganisation. Detta är en viktig fråga som nu
måste hanteras bättre än regeringens tidigare utredningar.
Regeringen bör ta den tid som krävs att komma fram till
riktiga slutsatser och att få dessa förankrade.
Biståndssamordning
Effektiviteten i biståndet kan också öka avsevärt genom
en bättre samordning mellan givare. Detta är till gagn för i
första hand mottagarländerna, men också för givarna. Stora
mottagarländer med kanske ett hundratal
givarorganisationer, åsamkas en orimlig belastning i form av
besökande delegationer, antal projekt att hantera, antal
villkor att uppfylla, olika rapporteringsrutiner att beakta
och så vidare.
Den bästa samordningen är den som kan styras av
mottagarländerna själva. Ofta saknas dock tillräcklig
kapacitet. Den samordning som i dag sker i Världsbankens
regi, i form av s.k. konsultativa grupper, har i praktiken
visat sig vara den mest effektiva. Det gäller särskilt Afrika.
Genom konsultativa grupper har koordineringen av
biståndet förbättrats för det stora flertalet u-länder.
Därigenom skapas ett forum för en mera principiell
diskussion om det enskilda landets reform- och
utvecklingsansträngningar, och den roll biståndet kan spela.
För att detta forum ska bli ett verkligt effektivt
instrument för dialog och biståndskoordinering krävs att
mottagarlandets egen utvecklingspolitik ägnas ett väsentligt
större intresse än i dag.
Därmed skulle också en bättre grundval skapas för
en långsiktig inriktning av det samlade biståndet på de för
landet centrala reform- och utvecklingsfrågorna. I detta
synsätt ryms möjligheten till ett långsiktigt kontrakt med
klara mål vad gäller utveckling av produktivitet och välfärd,
och de resurser som detta kräver i form av inhemskt
sparande och bistånd.
Sverige bör sålunda verka för att denna multilaterala
samordning vidareutvecklas och förstärks. Det gäller
särskilt för de länder som genomgår
strukturanpassningsprogram, där ett givarsamordnat
agerande i biståndet är en förutsättning för att nå
effektivare resultat, men är av betydelse för alla mottagare
av ett större bistånd.
Bundet bistånd
För de fattigaste länderna är ett långsiktigt
programbistånd ett centralt och nödvändigt inslag. Det
måste vara obundet för att fungera effektivt. Lång
erfarenhet och forskning visar att bundet bistånd fördyrar
och försvårar ett rationellt resursutnyttjande på
mottagarsidan. Utnyttjandet av svenska varor och tjänster
gör att återflödet av SIDAs bistånd uppgår till drygt 40%
utan att för den skull vara bundet. Att värna om
obundenhet för biståndet till de fattigaste länderna är också
att värna om effektiviteten i det biståndet. Det är oförenligt
att binda biståndet samtidigt som man verkar för
marknadsekonomisk konkurrens. Vinsterna för svenskt
näringsliv av eventuella bindningar är högst marginella. På
sin höjd handlar det om promillen av svensk export. Detta
måste dessutom vägas mot de betydligt större värden som
står på spel för svensk exportindustri om protektionistiska
inställningar vinner insteg i världshandeln.
Vad gäller multilateral upphandling, där svenskt
näringsliv inte har hävdat sig i den utsträckning som vore
önskvärt, noterar vi den utredning som arbetar. Regeringen
bör snarast komma till beslut om åtgärder som främjar
svenskt näringsliv på detta område.
Biståndskrediter
Regeringen föreslår i budgetpropositionen införandet av
ett biståndskreditsystem på försök i två år. Detta är ett
typexempel på ett förslag som visar hur regeringen
missköter en viktig fråga. Det är möjligt att ett
biståndskreditinstrument skulle vara ett bra tillskott i
svenskt bistånd. Det har diskuterats förut, men behövde
utredas.
Regeringen tillsatte visserligen en utredning. Denna
lämnade sitt betänkande så sent som i december och
remissinstanserna fick mycket kort tid på sig att yttra sig
innan budgetpropositionen trycktes.
Utredningen lade ett förslag om hur krediterna skulle
kunna hanteras. Samtliga biståndsmyndigheter uttryckte i
sina remissvar olika uppfattningar. Regeringen lägger så
själv ett ytterligare förslag. Frågan är allt annat än enkel.
Om viktiga frågor som länderval och annat säger
regeringen ingenting utan vill återkomma därom i
regleringsbrevet, alltså i ett regeringsbeslut.
Denna fråga berör i hög grad biståndsmyndigheternas
framtida roller. Det handlar om SIDAs
infrastrukturprojekt, om BITS u-krediter och om BITS och
SWEDECORPs näringslivsinriktade insatser. Om detta
pågår nu en särskild utredning. Regeringens förslag
föregriper därmed denna utredning just på ett sådant sätt
som inte bör ske.
Frågan om biståndskrediter är intressant. Det finns
fördelar, men också betydande nackdelar. När det är de
fattigaste som ska prioriteras är detta då det bästa sättet?
Dessvärre har regeringen hanterat hela frågan som ett
hastverk. Vi ser oss därför tvingade att inte acceptera
regeringens förslag till biståndskrediter. Det är en alltför
viktig fråga för att hanteras på denna lösa grund.
12. Biståndsanslagen
När det gäller det multilaterala biståndet föreslår
vi här inga andra prioriteringar än de regeringen har gjort.
Vi noterar med tillfredsställelse att FNs generalförsamling
under hösten antagit ett reformpaket rörande FNs arbete på
det ekonomiska och sociala området, ett reformpaket som
är följden av det s.k. Nordiska projektet som drogs igång av
UDs u-avdelning 1988. Det var ett tungt och gediget arbete
som efter flera år av intensiva och väl genomförda
förhandlingar till slut gav utdelning. På denna grund kan nu
arbetet föras vidare med att effektivisera det multilaterala
biståndet genom FN-systemet.
När det gäller det bilaterala biståndet genom
SIDA har vi haft två utgångspunkter för våra
prioriteringar:att återupprätta ett betydande långsiktigt
landramsbistånd till de fattigaste länderna;att särskilt
prioritera områden där konflikter råder eller har rått, där
biståndsinsatser kan vara avgörande för att klara fred och
utveckling. Därvid har vi prioriterat södra Afrika,
Mellanöstern, Indokina och Centralamerika.
Därutöver har vi valt att föreslå ökningar av demokrati-
och miljöanslagen. De prioriteringar vi gör framgår av
sammanställningen nedan.
I södra Afrika vill vi öka landramarna till Angola,
Moçambique, Sydafrika (som vi för upp på listan av
mottagarländer), Tanzania, Uganda och Zimbabwe. Vi
föreslår sänkt landram för Botswana, med motiveringen att
andra biståndsformer så småningom sannolikt blir
lämpligare. Regionen som helhet har nu en förutsättning att
integreras politiskt och ekonomiskt och skynda på
utvecklingen, även om situationen i Angola framför allt
fortsatt är mycket svår. Avgörande för utvecklingen i
regionen kan bli om Sydafrika klarar övergången till
demokrati.
Utvecklingen i Afrika är sammansatt. Där finns
både mycket uppmuntrande utveckling och motgångar. De
kan symboliseras av Sydafrika resp. Nigeria. Nya
situationer som den i Somalia borde belysas för att vägleda
framtida bistånd. Tio år efter
strukturanpassningsprogrammens införande och efter kalla
krigets slut finns det nu skäl att se på Afrikas utveckling
igen. 1988 gjordes den senaste stora Afrikastudien av UD.
Det är dags att återigen göra ett sådant djuplodande arbete.
I Asien vill vi höja biståndet till Vietnam och Laos
och ge ett stort bistånd till Kambodja, som vi anser bör
redovisas i listan av mottagarländer. Indokina har nu
en chans att definitivt komma ur de konflikter som härjat
under kalla krigets skugga. Vi föreslår också att
betalningsbalansstöd ska kunna utgå till Vietnam.
Vad gäller Mellanöstern har det internationella
samfundet ett stort ansvar att medverka till att
fredsprocessen kan fullföljas och att ett palestinskt
självstyre förverkligas. En mängd initiativ har tagits,
investeringsbehov har kartlagts, och en givarsamordning
inletts. Stödet till det palestinska folket bör som tidigare gå
genom multilaterala insatser som UNRWA, men också i
ökande utsträckning direkt till den framväxande palestinska
administrationen på Västbanken och i Gaza, samt till
palestinska enskilda organisationer i form av
demokratistöd. Resurser bör avsättas för att de palestinska
myndigheterna ska kunna bygga upp en fungerande
infrastruktur. Stödet till palestinska organisationer är ett
effektivt bidrag till en demokratisk och pluralistisk
samhällsutveckling. Ett förslag om ett ''peace college'', dvs.
gemensam utbildning för unga palestinier och israeler,
finner vi särskilt intressant.
Vi föreslår ökade insatser i Centralamerika, där
förutsättningar för en bestående demokratisering nu finns.
Vi föreslår också att insatser skall vara möjliga i Cuba, där
dessa kan verka systemöppnande och demokratistödjande.
För insatser för palestinierna och för att kunna göra
betydelsefulla insatser i områden som är på väg att ta
avgörande steg mot demokrati föreslår vi en ökning av
demokratianslaget med 45 milj kr. plus ytterligare 30
milj kr för att stödja demokratin i Sydafrika. Eftersom vi
flyttar ut anslaget till Sydafrika till en särskild post blir det
totala anslaget 420 milj. kr.
Vi föreslår också att miljöbiståndet höjs till 250
milj kr, 20 milj kr mer än regeringen, samma belopp som vi
föreslog förra året. Det är vårt intryck att trots många ord
har miljöfrågorna fortfarande svårt att tränga igenom. Vi
efterlyser större initiativkraft från regeringen på detta
område. Det är viktigt att det betydelsefulla miljöarbete
som SIDA initierat på senare år får fortsätta att utvecklas.
Vi har föreslagit neddragningar på två områden:
katastrofbistånd och bistånd genom folkrörelser och
enskilda organisationer. När det gäller
katastrofbiståndet innebär detta ändå en ökning med
90 milj kr., nästan 10%.
När det gäller folkrörelser föreslår vi 915 milj kr.
Det är en ökning från 1993/94 med 40 milj kr. Vi har gjort
bedömningen att en ökning av anslaget med ca 5% i år,
sedan anslaget under en lång följd av år har ökat stadigt,
ändå medger expanderande program för organisationer
som nu bär ett allt större ansvar. Vi gör samtidigt en kraftig
höjning av demokratianslaget, totalt inklusive vad vi
föreslår för Sydafrika, med 75 milj kr. En betydande del av
detta är avsett att gå just till och genom enskilda
organisationer. Detsamma gäller andra insatser, t.ex. i
Centralamerika.
Det särskilda anslag för enskilda organisationer som
finns samlar långt ifrån allt bistånd som enskilda
organisationer ger. I särskilda motioner föreslår vi också
betydande höjningar av folkrörelseanslaget när det gäller
östbiståndet (minst 30 milj. kr. mer än regeringen) och det
s.k. F2-anslaget för fredsinformation (där vi motsätter oss
regeringens halvering och föreslår 10 milj. kr.). Därmed
fortsätter folkrörelsernas och de enskilda organisationernas
roll i biståndet att utvecklas som den avgörande faktor de
är för demokrati och de fattigas rätt.
När det gäller avräkning för asylkostnader finner
vi det anmärkningsvärt att regeringen under hela
mandatperioden har lagt sig på en nivå av 665 milj kr. När
avräkningarna introducerades byggde dessa på beräkningar
och OECD/DACs definitioner av vad som får räknas som
bistånd. För detta fick den socialdemokratiska regeringen
utstå mycket kritik. Den nuvarande regeringen utfäste sig
i regeringsdeklarationen 1991 att successivt lyfta ur sådana
asylkostnader. Så har emellertid inte skett.
Det är nu uppenbart att ingen egentlig budgetberedning
av denna avräkning äger rum. Samtidigt som nu varje år 665
milj kr avräknas har nämligen antalet asylsökande från
tredje världen minskat. Andelen är nu bara ca 7%.
Uppskattningar visar att detta motiverar avräkningar om
högst 140--200 milj. kr. enligt DAC-reglerna.
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de fattigas rätt och om ett
utvecklingssamarbete för en gemensam framtid,
2. att riksdagen klargör att enprocentsmålet snarast
möjligt skall återuppnås,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella insatser för att i-
länderna skall uppnå 0,7-procentsmålet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratins förankring, om
socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi, om
statens och den offentliga sektorns roll i
utvecklingsprocessen och om god samhällsförvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundläggande
biståndsprinciper, i synnerhet om att koncentrera biståndet
till de fattigaste länderna, om ett demokratifrämjande
bistånd, om ett bistånd inriktat på social utveckling och
kvinnors rättigheter, om en strategi för miljöbistånd, om en
mer radikal skuldstrategi samt om att åter göra en analys av
Afrikas utveckling,
6. att riksdagen beslutar återinföra samarbetsavtal och
landramar,
7. att riksdagen beslutar att inte inrätta ett särskilt anslag
för betalningsbalansstöd C 4, att betalningsbalansstödet
skall ingå som en anslagspost under C 2 och att importstöd
till programländer skall redovisas som en del av
planeringsramarna, samt i övrigt som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om
importstödets hantering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riksdagens inflytande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bundet bistånd,
10. att riksdagen beslutar att anslagsposten ''FN-insatser
för fred och återuppbyggnad'' under C 1 skall betecknas
''Insatser för fred, säkerhet och återuppbyggnad'',
11. att riksdagen beslutar anslå 80 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Angola,
12. att riksdagen beslutar anslå 40 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Botswana,
13. att riksdagen beslutar anslå 260 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Moçambique,
14. att riksdagen beslutar anslå 250 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Sydafrika,
15. att riksdagen beslutar anslå 300 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Tanzania,
16. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Uganda,
17. att riksdagen beslutar anslå 130 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Zambia,
18. att riksdagen beslutar anslå 140 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Zimbabwe,
19. att riksdagen beslutar anslå 325 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Indien,
20. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Laos,
21. att riksdagen beslutar anslå 200 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Vietnam samt att av regeringen
begära att behovet av ytterligare betalningsbalansstöd ses
över,
22. att riksdagen beslutar anslå 175 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Nicaragua,
23. att riksdagen beslutar anslå 190 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Centralamerika samt att vissa
systemöppnande eller demokratifrämjande insatser i Kuba
skall vara möjliga,
24. att riksdagen beslutar anslå 90 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Sydamerika,
25. att riksdagen beslutar anslå 420 000 000 kr till
anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd,
26. att riksdagen beslutar anslå 1 250 000 000 kr för
katastrofbistånd,
27. att riksdagen beslutar anslå 915 000 000 kr för
utvecklingssamarbete genom folkrörelser och enskilda
organisationer,
28. att riksdagen beslutar anslå 1 000
000 000
kr för betalningsbalansstöd i särskild anslagspost inom
anslaget C 2,
29. att riksdagen beslutar anslå 250 000 000 kr för
särskilda bilaterala miljöinsatser,
30. att riksdagen beslutar anslå 430 000 000 kr för u-
krediter genom BITS,
31. att riksdagen ej beslutar anslå medel för
biståndskrediter,
32. att riksdagen beslutar anslå 405 000 000 kr för
utvecklingssamarbete genom SAREC.
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)