1. Introduktion
Biståndet har under senare tid ansatts hårt. Å ena sidan har en värld i snabb förändring ställt långt större krav på ökade resurser och nya ändamål. Å andra sidan har biståndets volym urgröpts genom krisuppgörelsen hösten 1992, utnyttjandet av biståndets resurser till vissa flyktingkostnader och för Östeuropasamarbete, samt genom att dess reala storlek sänkts avsevärt genom kronans minskade värde. Samtidigt har biståndet utsatts för hård osaklig kritik som sökt undergräva det breda och starka stöd biståndet hittills åtnjutit.
Vi behöver emellertid alla biståndet. De fattiga angår oss. Människorna på denna jord delar en ödesgemenskap. Bara på en grund av internationell solidaritet kan en gemensam framtid byggas. Det är därför glädjande att notera att den svenska biståndsopinionen är stark och positiv.
Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt: de fattigas rätt till sin människovärdighet, till frihet från armod och förtryck. ''Medborgarrätten'' var ordet som användes i vårt eget land i arbetarrörelsens begynnelse. På samma sätt som kraven på rösträtt och rätt till arbete här gick hand i hand måste nu kraven på en mer demokratisk och en mer rättvis världsordning också gå hand i hand.
Under den borgerliga regeringsperioden har vi socialdemokrater i olika motioner tagit upp behovet av en ny säkerhets- och solidaritetspolitik. Det handlar om Sveriges internationella ansvarstagande både i ett övergripande perspektiv och på de olika områdena var för sig. Det gäller Sveriges engagemang för gemensam säkerhet, bistånd, östsamarbete och flyktingfrågor. Det krävs nytänkande i hur politiken utformas, vilka resurser vi behöver och hur de fördelas. Gamla gränsdragningar duger inte längre. Morgondagen kommer att ställa stora krav på kreativitet i det internationella samarbetet. Frågor om nationalism, ekonomisk utveckling, social sammanhållning och flyktingar kommer att knytas allt närmare. Säkerhets- och solidaritetspolitik handlar allt mer om samma frågor.
Vi socialdemokrater har betonat behovet av bred enighet kring dessa frågor. Vi föreslog till exempel i en motion förra året en nationell kommission med uppgift att se över Sveriges internationella ansvarstagande. Flera av biståndets avgörande utmaningar borde behandlas i ett sådant sammanhang.
Regeringen har emellertid avvisat dessa förslag. Dessutom bestämde man sig, illa förberedd och på grundval av en oklar utredning, att genomföra betydande förändringar i hur det långsiktiga biståndet ska hanteras. Det gäller framför allt landprogrammeringssystemet och biståndsadministrationen. Detta valde man att i riksdagen driva igenom med ny demokratis hjälp. Det var första gången i biståndets historia som regeringen inte klarat enighet om biståndspolitikens grunder.
Socialdemokraterna beklagar det sätt den borgerliga regeringen hanterat biståndspolitiken. Vi måste snarast återfinna det samarbete över partigränserna som präglade Sveriges biståndspolitik under gångna årtionden, såväl under socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Det krävs för att biståndet ska kunna bidra till att klara de svåra utmaningar som världen i dag står inför.
2. Ett förnyat utvecklingskontrakt -- eller ökad splittring och marginalisering?
En bärande tanke i socialdemokraternas syn på utvecklingsoch biståndsfrågor är att vi i dag, då världen inte längre präglas av det kalla krigets globala kamp om inflytande, har en historisk möjlighet att upprätta ett nytt kontrakt som på ett konsekvent sätt ställer utvecklingsfrågorna i centrum, och bygger på den kunskap om utveckling och bistånd som vi vunnit under de gångna decennierna.
I propositionen 1962:100, den proposition som lade grunden för Sveriges biståndspolitik, betonades starkt att ''biståndsgivningen måste baseras på en bedömning av utvecklingsproblemens natur'' och att ''en sådan bedömning förutsätter kunskap om u-ländernas förhållanden, om de djupast liggande orsakerna till deras ekonomiska läge och om de centrala faktorerna i utvecklingsprocessen.'' Vår kunskap är och kommer med nödvändighet att förbli ofullständig. Samhällsutveckling kan aldrig styras av föreställningar om färdiga lösningar.
Det är viktigt att ta till vara det vi faktiskt lärt och vad vi kan sluta oss till av det faktum att länder med mycket likvärdiga utgångslägen över tiden utvecklats högst olika. Vi måste fråga oss varför det blivit så och identifiera de egenskaper som karaktäriserar ''det utvecklingsfrämjande samhället''. En sådan analys ger oss en bättre grundval för att utforma ett effektivt bistånd, ett bistånd som verkligen bidrar till att förbättra de enskilda ländernas utvecklingsförutsättningar, som stärker de fattigas rätt.
Att höja de fattiga folkens levnadsnivå är biståndets huvudmål. Men fattigdom kan inte hävas enbart med bistånd. För att det ska kunna ske måste länderna utforma en bärkraftig utvecklingspolitik och bygga de institutioner som krävs. I den processen kan ett väl utformat bistånd spela en viktig, tidvis strategisk, stödjande roll. Däri ligger biståndets centrala uppgift.
Det gångna decenniet har dominerats av strukturanpassningsfrågorna, och en period tycktes utvecklingsdebatten reducerad till en fråga om ekonomisk stabilisering och strukturförändringar. Efterhand utvecklades demokratifrågan till ett andra huvudtema. I båda fallen handlade debatten om fundamentala frågor, men ofta anlades ett förenklat, ohistoriskt synsätt. Marknadslösningar och flerpartival betraktades på ett mekaniskt sätt som lösningen. Staten, som i många länder förvisso inte förmått ''leverera'' de resultat den ställt i utsikt, betraktades som det avgörande utvecklingshindret.
Ur denna polariserade diskussion, som till stor del fördes med u-länderna som objekt snarare än dialogpartner, har under de senaste åren en mera nyanserad syn vuxit fram, en syn som på ett helt annat sätt rymmer politiska, sociala, fördelningspolitiska och ekologiska såväl som ekonomiska aspekter på utveckling. En ny grundval för ett långsiktigt utvecklingsarbete har därmed utkristalliserats.
Långsiktighet borde därför vara -- och har länge varit -- ett nyckelord i svenskt bistånd. Under de senaste åren har det skett en märkbar förskjutning från detta synsätt till ett synsätt präglat av kortsiktighet, till och med av opportunism. Behovet av katastrofhjälp eller särskilda punktinsatser i akuta lägen kan framtvinga snabba beslut. Den urholkning av det långsiktiga landsamarbetet som nu sker på olika områden genom minskade ramar för många av de fattigaste u-länderna, ökad splittring av biståndet och benägenheten att låta hemmaintressen styra, kan på sikt leda till en ohållbar situation.
Regeringen har genom de senaste tre årens budgetpropositioner föreslagit exakt en halvering av landramsnivån till fem länder i södra Afrika från 1 740 milj. kr. till 870 milj.
kr. (Angola, Moçambique, Tanzania, Zambia och Zimbabwe). Vår nuvarande biståndsminister har dessutom en benägenhet att vilja dela ut presenter snarare än att förhandla med ett land om vad som bidrar till långsiktig samhällsutveckling.
Samtidigt som långsiktigheten gröps ur ökar kraven på mottagarländerna att uppfylla kraven på att föra en bättre politik. Alltfler villkor ställs på u-länderna. Villkoren är ofta berättigade. Samtidigt finns risken att alla villkor från olika håll sammantagna kan bli övermäktiga också för den mest reforminriktade regeringen. Det kan också ligga en viss inkonsekvens i att öka villkorligheten samtidigt som man säger att mottagarlandet själv ska ta mer ansvar, att det är mottagarlandets ''ägande'' av projektet som är det bästa sättet att nå effektivitet.
Allt detta sker parallellt med att flertalet av de fattigaste u-länderna går in i omfattande omstruktureringar av sina ekonomier och sina politiska system samtidigt som de försöker anpassa sig till de omfattande globala förändringarna som skett under de senaste åren, politiska såväl som ekonomiska. Om inte vi kan säkra helhet och långsiktighet i samhällsomvandlingen och omvärldens stöd -- ett nytt utvecklingskontrakt -- riskerar vi att få se tilltagande splittring och fortsatt marginalisering av de fattigaste länderna.
3. Statens roll i utvecklingsprocessen
Den kanske viktigaste förändringen i utvecklingssyn som inträffat under de gångna decennierna har att göra med synen på statens roll i utvecklingsprocessen. Ur den ekonomiska kris som under 1980-talet kom att omfatta ett allt större antal u-länder och de strukturanpassningsåtgärder som denna kris framtvingade har en ny syn på staten vuxit fram: inte den ''minimalist-syn'' som predikats från vissa håll, men en syn som ställer helt nya krav vilka statens funktioner i samhället bör vara och på kvaliteten på det som staten gör.
Staten skall kort sagt ägna sig åt färre saker, och göra det som ankommer på staten väsentligt bättre än vad som ofta varit fallet. I stället för en mjuk all-reglerande stat behövs en effektiv, utvecklingsfrämjande offentlig sektor som förmår skapa goda förutsättningar i form av makroekonomisk stabilitet, fungerande rättsväsende, utbyggd social och fysisk infrastruktur, miljöskydd etc. Denna generalisering döljer stora skillnader mellan olika samhällen. Etiopien och Guinea Bissau, Indien och Afghanistan är vitt skilda samhällen. Dessutom är begreppet stat i sig alltför begränsat. Den lokala nivån, kommunens eller regionens roll är underskattad. Sammantaget är det uppgifter som för flertalet u-länder ställer långtgående krav på reformer och kapacitetsutveckling.
Ofta har omprövningen haft ett samband med den politiska legitimitetskris som den ekonomiska tillbakagången fört med sig. Staten tenderade att förlora sin trovärdighet i alla avseenden när den inte förmådde vara en effektiv drivkraft för utveckling. Återvunnen legitimitet förutsatte grundläggande förändringar i relationerna mellan stat, marknad och det civila samhället.
Strukturanpassning har varit det främsta medlet för reformprogrammen. I många fall har åtgärderna inte haft de förväntade effekterna på den ekonomiska tillväxten, och därmed inte heller skapat de resurser som skulle krävas för att häva skolans eller hälsovårdens kris. Erfarenheterna tyder dock på att reformerna leder till ökad tillväxt om de verkligen genomförs och ges finansiellt stöd. Svagheten har varit att de varit för kortsiktiga och ensidigt inriktade på stabiliserings- och liberaliseringsåtgärder. En huvudslutsats i en aktuell genomgång publicerad av SIDA med titeln ''Strukturanpassning, skuldkris, bistånd'' är att strukturanpassning bör ses som en långsiktig process som syftar till att skapa mer flexibla och dynamiska ekonomier snarare än som en engångsåtgärd.
Därmed vidgas också perspektivet till att omfatta uppbyggnaden av de institutioner i form av lagar, regelverk, myndigheter, organisationer, kommunal service och så vidare som krävs för att en marknadsekonomi ska kunna fungera. Erfarenheten visar allt klarare den institutionella utvecklingens avgörande betydelse, och då inte bara vikten av administrativ och teknisk-ekonomisk kapacitet, utan också av de normer och regler som styr ett samhälle.
En av fjolårets båda nobelpristagare i ekonomi, Douglass North, har genom att utveckla den institutionella ekonomin gjort det möjligt för oss att på ett klarare sätt se betydelsen av de informella och formella normerna och lagarna för ett samhälles utveckling -- eller brist på utveckling. De utgör en central del av ett samhälles sociala kapital, och är av avgörande betydelse för såväl den enskilde bondens eller företagarens vilja att investera som för medborgarnas vilja att samverka i att bygga den offentliga sektorn och dess utbud av utbildning och andra grundläggande sociala nyttigheter.
4. God samhällsförvaltning
Att bygga ett lands institutioner är en långsiktig process. Det handlar om att förändra själva spelreglerna i samhället, inklusive det sätt på vilket landets politiska system fungerar. För att de nya institutionerna ska vinna legitimitet krävs att de växer fram som en konsekvens av eller skapar utrymme för folkligt deltagande.
I den internationella utvecklingsdebatten har god samhällsförvaltning eller god samhällsstyrning (''good governance'') vuxit fram som ett konkret sätt att se på vad som krävs. Tyngdpunkten ligger på frågan huruvida statsmakten har förmågan att utveckla och vidmakthålla en miljö i form av lagar, offentliga tjänster etc. som främjar snabb och rättvist fördelad utveckling. Begreppet har tre grundelement: lagar och regler, insyn och information, samt ansvar.
Att ett land styrs med lagar som är kända för medborgare och juridiska personer och inte med dekret eller personligt godtycke är en förutsättning såväl för individens rättssäkerhet som för t.ex. företags möjligheter att verka på en marknad. Det förutsätter i sin tur insyn i hur staten utövar sin makt och möjlighet att utkräva ansvar inom statsförvaltningen och av dem som indriver skatter, handhar upphandling med statliga medel, eller leder offentlig verksamhet i någon form. Utan god tillgång till information är inget av detta möjligt. Avsaknad av insyn korrumperar.
Det handlar sålunda om hur ett lands lagstiftningsarbete bedrivs, hur dess budgetprocess ser ut, hur dess offentliga förvaltning är uppbyggd, hur revision bedrivs, hur offentliga upphandlingar görs etc. Det avser sålunda en mängd konkreta områden inom vilka bistånd kan vara av stor betydelse. Det s.k. förvaltningsbiståndet är också ett av de områden inom det svenska biståndet som under det senaste decenniet utvecklats snabbast. Tyngdpunkten i allt utvecklingssamarbete har i allt högre grad kommit att ligga på kunskapsutveckling och institutionsuppbyggnad.
Samtidigt som samarbete på dessa områden är särskilt viktigt är det dock ett av de svåraste vad gäller möjligheterna att uppnå varaktiga resultat. Därom vittnar bl.a. UNDPs nyligen genomförda studie över det tekniska biståndet till Afrika. Såväl denna rapport som Världsbankens nyligen genomförda studie av sina egna projekt visar på den viktigaste orsaken till misslyckandena: givarens dominans och otålighet och mottagarlandets brist på ''ägarskap'' av projekten.
Institutionsuppbyggnad kan av uppenbara skäl inte lyckas om inte mottagarlandet är genuint intresserat och genuint involverat i processen. Det arbete som under de senaste åren bedrivits inom biståndsmyndigheterna, och särskilt i SIDA, med att klargöra rollerna i utvecklingssamarbetet är ett viktigt sätt att angripa detta fundamentala problem. Mer måste dock göras. Det är återigen fråga om ett icke-spektakulärt arbete som ställer stora anspråk på den kompetens biståndsgivaren kan ställa till förfogande.
En viktig del av biståndssamarbetet består i att i olika fora föra en dialog med mottagarländerna. Så sker i multilaterala sammanhang såväl som bilateralt. Särskilt viktig är dialogen med de länder med vilka Sverige bedriver ett omfattande långsiktigt samarbete, i första hand de s.k. programländerna för svenskt bistånd. Det är naturligt att denna dialog som ett viktigt element rymmer frågan hur god samhällsförvaltning kan utvecklas och biståndets möjligheter att bidra därtill.
5. Demokratins förankring
God samhällsförvaltning förutsätter inte uttryckligen att ett land har ett demokratiskt styrelseskick. Begreppet är mera begränsat. Däri ligger en styrka, men också en allvarlig begränsning. Styrkan består i att den ger många konkreta ingångar till utvecklingen av ett öppnare, bättre styrt samhälle, ingångar som ofta är framkomliga även i auktoritärt styrda stater och som kan innebära väsentliga steg på vägen mot ett öppnare samhälle. Svagheten är att den rymmer en tendens till att teknokratisera grundläggande utvecklingsfrågor och skapa intrycket att ''det utvecklingsfrämjande samhället'' kan förverkligas utan demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter måste ses som absoluta värden, som ej kräver någon motivering i form av att de är ''effektivare'' i varje skede. Demokratin och respekten för mänskliga rättigheter är särskilt viktig för de fattiga som saknar andra medel för att hävda sina intressen. Utan demokrati vinner de fattiga inga bestående segrar.
Det är därför mycket glädjande att demokratin nått en vidare utbredning än någonsin tidigare. Helt klart växer sig de demokratiska rörelserna starkare i de fattigare världsdelarna. Samtidigt är det dock klart att påfrestningarna är stora. Institutionerna är ofta svaga, och ekonomisk kris, etniska spänningar och andra faktorer sätter dem på prov. En fungerande demokrati förutsätter förtroende för samhällets institutioner och det förutsätter i sin tur att dessa har en viss funktionsduglighet. En demokrati måste förankras genom att utvecklas som den form genom vilken beslut fattas och intressekonflikter i samhället löses. Mycket skulle vara vunnet om de ekonomiska reformer som praktiskt taget samtliga länder företar gav mer entydiga resultat. Genomförandet av krävande reformer förutsätter samtidigt att regering och parlament förmår bygga upp stöd för dem och hålla fast vid de underliggande långsiktiga utvecklingsmålen. I den processen kan bistånd spela en viktig stabiliserande roll.
Det är glädjande att konstatera att det svenska biståndet spelar en viktig roll för att främja demokrati och respekten för mänskliga rättigheter. Formerna för demokratibiståndet utvecklas i såväl programländerna som ett växande antal andra länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Grunden lades för mer än tjugo år sedan genom det humanitära biståndet till de som kämpade för majoritetsstyre i Sydafrika, och utvidgades snabbt under 1970-talet genom stödet till repressionens offer i Chile och andra länder i militärdiktaturens Latinamerika.
Klart är att demokratifrämjande bistånd har en roll i alla länder. Formerna måste sedan avgöras från fall till fall. Ser vi tillbaka framstår det ''systemöppnande biståndet'' som särskilt viktigt. Rättsinsatserna i Etiopien, Eritrea och Vietnam, stödet till valet av en konstitutionsförsamling i Uganda, valövervakningsinsatserna i El Salvador, Kambodja och andra länder, biståndet till utvecklingen av rättsstödet i Indien, stödet till olika mänskliga rättighetsorganisationer på Västbanken och i Gaza visar på den mångfald av vägar som står till buds för att under olika omständigheter spela en främjande roll.
Av stor betydelse är att utvärdera vunna erfarenheter och att utforma ett demokratistöd som verkligen bidrar till att demokratins förutsättningar utvecklas. Det är särskilt viktigt att denna form av bistånd bygger på väl genomtänkta principer.
FNs världskonferens om de mänskliga rättigheterna i juni 1993 visade på de spänningar mellan nord och syd som frågan rymmer. Delvis ligger det naturligtvis i sakens natur att regimer som ej har ett demokratiskt mandat eller som begår brott mot de mänskliga rättigheterna intar en kritisk hållning till de mål som konferensen arbetade för, men i motsättningen ligger också u-ländernas berättigade kritik mot att fattigdomsfrågorna ej får den uppmärksamhet de kräver. En bättre balans bör eftersträvas mellan hur den första och den andra generationens fri- och rättigheter hävdas. De båda konventionerna bör inte ställas mot varandra.
Sverige och likasinnande i-länder bör kunna spela rollen av brobyggare såväl multilateralt som i den bilaterala dialogen om demokrati och utveckling. Att främja grundläggande principer bör vara det för Sverige primära förhållningssättet. Det måste dock samtidigt vara lika självklart att otvetydigt påtala och fördöma grova brott mot de mänskliga rättigheterna.
Ett särskilt arbete som Sverige bedrivit och som väckt betydande internationellt intresse är utredningen om att inrätta ett internationellt institut för att främja fria och demokratiska val. Förslag om ett sådant framfördes i det s.k. Stockholmsinitiativet från april 1991. En utredning har arbetat under 1992 och 1993 och har nu presenterat ett förslag för regeringen. Vi delar regeringens positiva inställning och ser fram mot att arbetet med att bilda institutet nu inleds.
6. Handel och skulder
I och med att den s.k. Uruguay-rundan nu fullföljts är det viktigt att se på de konsekvenser som avtalet får för olika länder. Även om frågan är komplicerad kan det inte råda några tvivel om att också många u-länder vinner på avtalet, särskilt om man betänker vad konsekvenserna kunde ha blivit av ett sammanbrott i förhandlingarna med riskerna för att världsekonomin skulle drabbas av en våg av tilltagande protektionism.
Frihandelsavtalet kan skapa förutsättningar för ett mer effektivt utnyttjande av de globala resurserna och därmed skapa en tillväxtbefrämjande internationell miljö. För att de fattigaste u-länderna, särskilt de afrikanska länderna, skall kunna utnyttja fördelarna krävs dock att deras produktiva potential stärks. Det i sin tur kräver investeringar och ett betydelsefullt kapitaltillskott utifrån.
Privata kapitalflöden spelar i dag en stor roll i u-världen. I Asien och sedan ett par år återigen i Latinamerika kan vi notera en stadig ökning i de privata flödena. I Afrika däremot har under den senaste tioårsperioden de privata kapitalflödena minskat kraftigt. Genom fortsatta reformer måste de afrikanska länderna försöka skapa förutsättningar för nya privata kapitalflöden. Men under överskådlig tid kommer behovet av bistånd för dessa länder inte att minska.
En betydande förbättring för de fattigaste länderna vore om en fortsatt avbindning kunde komma till stånd. Enligt uppskattning skulle det samlade internationella biståndet kunna öka i värde för mottagarländerna med ca 15 -- 20 %. Det vore ett betydande tillskott som Sverige bör verka för internationellt.
En annan överhängande fråga är behovet av skuldavskrivningar. Många av de fattigaste länderna har en skuldbörda som berövar dem en stor del av deras små exportinkomster. Olika internationella initiativ, senast de s.k. Trinidad-villkoren, syftar till att minska skuldbördan. Mycket återstår emellertid att göra.
Vi anser att Sverige än mer aktivt bör driva frågan om internationellt samordnade aktioner med siktet inställt på just de fattigaste länderna. Annars riskerar dessa länder att straffas i takt med att deras ekonomier förbättras av att de ökande exportinkomsterna måste användas till räntor. För många handlar det i första hand om skulderna till Internationella Valutafonden och Världsbanken, dvs. till institutioner som ''ägs'' av samma biståndsgivare som svarar för merparten av det bilaterala biståndet.
På samma sätt som det genom den s.k. Brady-planen skett en sanering av den privata skuldstocken i Latinamerika, vilket bidragit till att återskapa förtroendet för regionen hos utländska investerare, behövs nu nya initiativ för de fattigaste och mest skuldsatta länderna. Nya lösningar behövs såväl vad gäller privat skuldtjänst som den som härstammar från lån från de multilaterala institutionerna.
I en rapport om skuldkrisen 1992 presenterade SIDA förslag till skuldlättnader för de fattigaste och mest skuldtyngda länderna. Rapporten är i högsta grad aktuell i dag. Vi välkomnar regeringens initiativ att hålla en skuldkonferens tillsammans med Schweiz och hoppas att detta kan leda till konkreta svenska initiativ.
7. Miljö
Åttiotalet präglades av en av vår tids ödesfrågor: miljön. Brundtlandkommissionens idé om hållbar utveckling sammanlänkade på ett helt nytt sätt utvecklingsfrågor och miljöfrågor. Detta var också huvudbudskapet i UNCED- processen, FNs världsomspännande miljö- och utvecklingskonferens med toppmötet i Rio i juni 1992.
Vid UNCED kom de ohållbara produktions- och konsumtionsmönstren i norr i fokus och kritiserades med rätta av u-länderna. Likaså diskuterades viktiga förändringar när det gäller samspelet mellan u- och i-land, utöver biståndet.
UNCED-processen ledde emellertid även till en ökad insikt hos u-länderna om att de själva måste ta ett ansvar för sin utveckling också på miljöområdet. De lokala och nationella nivåerna är av avgörande betydelse för hur miljö- och utvecklingsproblemen kommer att se ut i framtiden. En nationell kapacitet i u-länderna är också en förutsättning för att dessa skall kunna delta på mer jämställd nivå i de internationella diskussionerna om miljöfrågornas lösning.
I förra årets motion pekade vi på den globala miljöfonden, GEF, och dess möjligheter att stärka utvecklingsländernas kapacitet att delta i arbetet med de globala miljöproblemen. Den oro vi då uttryckte för fondens användning och den bristande kopplingen mellan miljö- och fattigdomsrelaterade problem har förstärkts under året. I början av 1993 genomförde Afrikanska utvecklingsbanken och den s.k. Globala koalitionen för Afrika en studie som visar att en majoritet av afrikanska länder inte har kapacitet att utnyttja den globala fondmekanismen för finansiering av projekt. Förhandlingar om GEF:s mandat måste nu föras i hamn på ett sätt som tydligare kopplar bistånd på miljöområdet till generellt utvecklingsfrämjande bistånd.
En strategi för stöd till miljövård och fattigdomsbekämpning i u-länderna måste dock även innefatta åtgärder på områden som ligger utanför det konventionella biståndet. Sådana områden är exempelvis i- ländernas utsläpp av växthusgaser i atmosfären, dumpning av kemiskt avfall i u-länderna och export av otillåtna bekämpningsmedel. Miljöförstöringen i u-länderna har också kopplingar till den internationella ekonomiska världsordningen: skuldkrisen, råvarupriserna, utveckling, handeln.
8. Social utveckling och kvinnors rättigheter
På samma sätt som miljöfrågorna genom Rio- konferensen blev oskiljbara från ekonomiska frågeställningar, handlar det nu om att åstadkomma samma förståelse för oskiljbarheten mellan ekonomisk utveckling och social sammanhållning.
Insikten om de sociala frågornas betydelse har vuxit efter 1980-talets koncentration på framför allt marknadsekonomins potential. Av särskild betydelse kommer FNs sociala toppmöte i Köpenhamn i mars 1995 att vara. Ytterligare två FN-konferenser kommer under den närmaste tiden att fokusera på detta perspektiv. Det är först FNs befolknings- och utvecklingskonferens i Kairo senare detta år och därefter kvinnokonferensen i Beijing 1995. Världens befolkning har fördubblats, från två och en halv till fem miljarder, från 1950 till 1987. Den totala ökningen uppgår nu till nära 91 miljoner människor årligen. I dag äger mer än 90 % av ökningen rum i utvecklingsländerna. Afrika har sett sin befolkning sexdubblas sedan detta sekels början och visar få tecken på minskad folkökningstakt.
En snabb befolkningsökning kan bidra till ökade påfrestningar på landets utvecklingsförmåga. Det är emellertid viktigt att se befolkningstillväxtens konsekvenser i ett samlat, och lokalt förankrat, socialt, ekonomiskt och miljömässigt perspektiv. En verkningsfull befolkningspolitik måste således ta sin utgångspunkt i en analys av fattigdomsfrågorna och i hur dessa påverkar människorna -- män såväl som kvinnor -- och samhällets fördelning av resurser.
Insatser inom befolkningsmrådet måste därför grundas på olika gruppers behov och önskemål. En viktig utgångspunkt är kvinnors önskan om att föda färre barn samt att omhändertagandet av de barn som föds, de sjuka och gamla är hela samhällets ansvar, inte bara kvinnornas.
Den avgörande frågan handlar om kvinnans rättigheter och legala och sociala status. Utbildning är ett viktigt inslag i jämställdhetsarbetet, liksom reformer i arvs- och äganderätt och kreditmöjligheter för kvinnor.
Ett ytterligare område är förbättrad mödrahälsa och förbättrad överlevnad bland de barn som föds. Mål för insatser inom detta område bör vara att öka möjligheterna för individen att påverka fertiliteten och säkerställa en god reproduktiv hälsa.
Sverige bör i förberedelserna inför de tre världskonferenserna arbeta för att få ett sammanhållet fattigdomsperspektiv på dessa frågor och samtidigt verka för att det skapas en uppföljningsmekanism som inte låter konventionerna stanna enbart på papper utan, i likhet med den internationella barnkonventionen, göra de undertecknande regeringarna ansvariga för att också genomföra dem.
9. Fred och utveckling
Biståndsinsatser av ren humanitär art har ökat under senare år. Kanske kan man se det som ett resultat av tidigare misslyckanden att få till stånd en socialt hållbar utveckling. Flera konflikter underblåstes också av det militärstrategiska bistånd som var en del av det kalla krigets politik.
Bistånd bör givetvis användas för att lindra akut nöd bland människor som drabbas av konflikter. Samtidigt är det viktigt att stödja de program som har som syfte att undanröja framtida konflikter. Det kan gälla uppbyggnaden av civila administrativa strukturer, som i Somalia, eller demobilisering av militär, som i Moçambique och El Salvador.
Biståndet spelar således i dag en betydelsefull roll i de områden som drabbats av svåra konflikter. Det är ofta en integrerad del i FNs ansträngningar att åstadkomma och stärka en fred. Sverige satsar betydande biståndsresurser på sådana insatser, såväl i det multilaterala biståndet som i det bilaterala.
Det internationella samfundet har emellertid ofta svårt att snabbt mobilisera resurser för att sätta in i akuta situationer, antingen det är när en konflikt håller på att bryta ut eller när en chans uppstår att lösa en konflikt. Eftersom sådana situationer har stor betydelse för konflikt- och krigsrisker i dagens värld, borde rimligen en större del av världens militära resurser satsas på att hantera sådana akuta situationer. En krona som inte satsas i rätt tid kan få betalas tusenfalt i form av krig, förstörda samhällen och ödelagd natur -- för att inte tala om det mänskliga lidandet.
Svenska regeringen bör aktivt verka internationellt för att nya finansieringsmekanismer kommer till stånd som utnyttjar världens militärresurser. Det är t.ex. vad FNs generalsekreterare föreslagit i sin ''Dagordning för fred''. Det är också det tänkande som ligger till grund för den kommission om internationellt samarbete som leds av Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal.
Vi behöver nu ett betydligt mer framsynt tänkande kring säkerhet och utveckling. I en särskild motion föreslår vi socialdemokrater ett Program för gemensam säkerhet. I ett gemensamt program mellan Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet föreslår vi att sammanlagt 1 300 milj.
kr. avsätts för säkerhetsstärkande insatser.
Biståndet har här en viktig roll att spela. I programmet bör samordnas den del av det multilaterala biståndsanslaget som är ägnat FN-insatser för fred och återuppbyggnad. Denna anslagspost inom C1 på 150 milj.
kr. föreslår vi får beteckningen ''Insatser för fred, säkerhet och återuppbyggnad''. Programmet för gemensam säkerhet kan bli ett mycket värdefullt och nyskapande förslag. Vi hoppas att detta ska kunna räkna med brett stöd i riksdagen.
10. Ett bra bistånd
Vi vet i dag mycket om hur ett bra bistånd ser ut. Vi har erfarenhet både från det svenska och det internationella biståndet. OECDs biståndskommitté DAC har fastställt riktlinjer som är av stort värde, ''best practice'', som tar fasta på den bästa erfarenhet av praktiskt biståndssamarbete som man funnit.
Sverige har ett bistånd som i mycket hög grad lever upp till dessa krav. För vårt bistånds skull -- och för vårt lands egen skull, för vår identitet och för vårt intresse -- ska vi fortsätta att ställa så höga krav på oss själva.
Samtidigt som många biståndsgivare kämpat hårt för att upprätthålla och förbättra kvaliteten på biståndet kan man inte komma ifrån att kvantitetsfrågan börjar bli allt mer akut. Kravet på vad bistånd ska åstadkomma bara växer. De oerhört viktiga uppgifterna att åstadkomma en hållbar utveckling i Östeuropa efter kommunismens fall och på annat, tragiskt sätt, konsekvenserna av Jugoslavienkrisen har i praktiken minskat de tillgängliga resurserna för biståndssamarbete -- samtidigt som ju utvecklingen i Afrika och på andra håll ställt ökade krav eller öppnat nya möjligheter. Ett angeläget exempel är behovet av ett ordentligt biståndsprogram för att stödja fredsöverenskommelsen i Mellanöstern.
Sverige måste internationellt ständigt arbeta för att öka världens samlade bistånd. Senast på Rio-konferensen om miljö och utveckling förband sig i-länderna, utom USA, att uppfylla 0,7%-målet. Lika viktigt är att driva kravet på att biståndet nu koncentreras till de fattigaste länderna.
Ambitionerna om hög volym, hög kvalitet och hög fattigdomsinriktning måste också gälla oss själva. I internationell jämförelse har vi legat i topp. Den senaste tidens neddragningar genom krisuppgörelsen, minskningen av biståndets värde med upp till 25% genom kronans fall och den kvalitetsmässiga urholkningen genom den minskade långsiktigheten är emellertid allvarliga och har satt spår också i den internationella debatten. I kraft av vårt höga anseende har vi haft inflytande över den internationella biståndspolitiken. För många som argumenterar för bättre bistånd i sina egna länder är det därför viktigt vad Sverige gör.
Enprocentmålet bör därför snarast möjligt återuppnås. En procent av BNI skulle för 1994/95 ha gett 14 550 milj. kr. Biståndsnivån ligger idag på 12 457 milj. kr, vilket motsvarar 0,85%. Inklusive avräkning för vissa asylkostnader stiger nivån till knappt 0,92%. Den höjning av biståndsanslaget som återfinns i årets budget innebär inte att biståndsbudgeten har kommit närmare enprocentnivån. Det ligger på samma nivå som förra året. Regeringen har deklarerat ambitionen att Sverige inom en femårsperiod åter når enprocentnivån. Det är vår förhoppning att det ska bli möjligt dessförinnan.
Regeringen har ansvar att arbeta för ett högkvalitativt och långsiktigt bistånd. Just med tanke på de minskade resurserna bör regeringen ge än högre prioritet åt de fattigaste länderna och utgå från deras behov.
11. Biståndspolitiska metoder och prioriteringar
Samarbetsavtal, landramar och planeringsramar
Vi har tidigare betonat att en grundprincip för biståndspolitiken bör vara att det bilaterala biståndet koncentreras till de fattigaste och minst utvecklade länderna. Utgångspunkten för detta bistånd måste vara mottagarlandets egna ansträngningar och resurser och dess egna prioriteringar och behov. Biståndet måste vara långsiktigt.
Den centrala komponenten i ett sådant bistånd har hittills utgjorts av landprogrammerat bistånd genom SIDA. Det förtjänar återigen att slås fast att landprogrammeringssystemet gav mottagarlandet långsiktig planeringstrygghet och ett viktigt mått av flexibilitet. Genom att fastställa landramarnas storlek gavs också riksdagen ett avgörande inflytande över biståndets inriktning. Systemet är fullt förenligt med en förbättrad mål- och resultatstyrning, och låter sig också väl förenas med regelbundna högnivåsamtal om det samlade utvecklingssamarbetet.
Som anförts inledningsvis genomdrev regeringen i våras en nyordning i biståndshanteringen. Socialdemokraterna beklagar regeringens sätt att sköta frågan och det beslut riksdagsmajoriteten fattade. Det var första gången en regering inte klarat parlamentarisk enighet om en så central biståndspolitisk fråga.
Vad socialdemokraterna tidigare begärt har varit att regeringen utreder och föreslår sätt att öka riksdagens överblick över biståndsbudgeten så att riksdagen därmed på bättre grund kan fatta beslut om biståndet. Vad regeringen nu genomdriver stärker emellertid regeringens ställning, på bekostnad av riksdagen, myndigheterna och även av mottagarländerna. Det rimmar inte väl med önskan att öka den demokratiska styrningen av biståndet.
Ur mottagarländernas synvinkel är beslutet att beklaga. Det minskar deras överblick och inflytande över det svenska biståndet. Därmed riskerar det mottagarländernas ansvarstagande. Genom att ta bort samarbetsavtalen och landramarna och ersätta dessa med enbart insatsavtal i särskilda sektorer kommer mottagarländerna i en osäkrare position i förhållande till givaren. Samtidigt försämrar det förutsättningarna för en öppen kritisk dialog. Det är på tvärs mot all erfarenhet av vad som främjar effektivt bistånd -- det som Världsbanken kallar ''ägarskap'' av biståndsprojekten.
Vi föreslår därför att samarbetsavtal och landramar återinförs. De bidrar till överskådlighet och tydlighet och motverkar kortsiktighet och ryckighet. Risken för opportunistisk biståndspolitik minskar. De främjar mottagarlandets ansvarstagande i samarbetet.
Vi har tidigare efterlyst en bättre redovisning till riksdagen av det samlade biståndet. Regeringens ambitioner i samma riktning ställer vi oss bakom. Årsberättelsen ''Svenskt bistånd 1992/93'' välkomnas som en klar förbättring jämfört med tidigare. Därigenom lämnas en bättre bild av samtliga biståndsmyndigheters verksamhet, liksom en tydligare redovisning av det ämnesinriktade biståndet.
Härutöver behövs dock en bättre redovisning också i budgetpropositionen. De s.k. planeringsramarna som regeringen vill införa kan till del tjäna detta syfte, även om de inte i sig är tillräckliga. Det bör dock tydliggöras att planeringsramarna är indikativa. Landramarna är bindande. Till skillnad från regeringen anser vi att det av SIDA disponerade importstödet också bör ingå i planeringsramarna. Vi efterlyser fortfarande en tydligare redovisning av sakanslagen.
Importstöd och betalningsbalansstöd
Importstöd och betalningsbalansstöd är stora och viktiga komponenter i de s.k. strukturanpassningsprogram som flera av Sveriges samarbetsländer genomgår. För att åstadkomma tillväxt är en viss tillgång på utländsk valuta nödvändig. Denna miniminivå fastställs i genomgångar med främst Världsbanken som en del av mångåriga finansieringsprogram. En avgörande multilateral samordning har utvecklats. För länderna är det uppenbart viktigt att kontinuitet och förutsägbarhet präglar denna process.
Regeringens förslag om att lägga allt import- och betalningsbalansstöd i en stor pott (i år en miljard kronor), utan närmare angivande av hur dessa medel ska användas och utan uppdrag till SIDA att bereda detta, är otillfredsställande både ur riksdagens och mottagarländernas perspektiv. Den insyn och öppenhet som annars sägs ska prägla gott styrelseskick sätts här åt sidan.
Det finns skäl att säkerställa att allt betalningsbalansstöd hanteras enligt samma principer. Detta var en riktig bevekelsegrund bakom regeringens ändrade hanteringsordning. Om man nu lägger samman allt betalningsbalansstöd bör detta emellertid hanteras inom ramen för SIDAs samlade bistånd, så som den utredning som föregick ändringen faktiskt föreslog.
Vi vill därför föreslå att betalningsbalansstödet läggs som en anslagspost inom C2, med uppdrag till SIDA att bereda detta för regeringsbeslut. Något nytt anslag C4 Betalningsbalansstöd bör inte upprättas. För större delen av anslaget handlar det om ett mångårigt stöd till programländernas strukturanpassningsprogram. Därför bör dessa länders importstöd inkluderas i respektive lands planeringsram.
Arbetsfördelning regeringskansli/biståndsmyndigheter
Det är svårt att undgå intrycket att det egentliga skälet till regeringens förändring av anslagsstrukturen är en önskan att omfördela inflytande från biståndsmyndighet till regeringskansliet. Samma motiv tycks föreligga vad gäller den nyligen genomförda beredningsmodellen för biståndet med landstrategier och landprofiler.
Det finns i Sverige en väl etablerad tradition vad gäller roll- och ansvarsfördelning mellan regeringskansli och myndigheter. För att säkerställa en god effektivitet i biståndshanteringen, liksom ett effektivt resursutnyttjande, är det angeläget att systemet med självständiga biståndsmyndigheter inte undergrävs. För att regeringen skall kunna utöva den politiska roll som den har är det samtidigt viktigt att regeringskansliet inte tar på sig myndighetsuppgifter eller andra uppgifter än de som tillkommer det.
Att riksdag och regering ska styra biståndet är självklart. Frågan är hur. Vi anser att regeringens nya modell för samarbetet med mottagarländerna innehåller klara risker för en felaktig arbetsfördelning mellan regeringskansli och biståndsmyndigheter. Argumenten för att ändra den tidigare beredningsprocessen var inte övertygande.
Samma problem berör också frågan om den integrerade fältorganisationen. En klar ansvars- och rollfördelning är nödvändig också på fältet. Förhållandena i Sverige måste ha sin logiska återspegling i fält. Sedan 1973 finns en integrerad fältorganisation, lokalsamordning och en ordning med en ambassadör som chef för biståndsambassaderna. Biståndshanteringen har i huvudsak varit delegerad till en av SIDA utsedd biståndskontorschef. Rollfördelningen har varit mycket klar.
I den totalintegration som nu genomförs finns stora risker för oklarheter och sammanblandade roller. Det gäller främst relationen mellan regeringskansliet och SIDA, eftersom övriga biståndsmyndigheter endast marginellt utnyttjar biståndsambassaderna i sitt sätt att arbeta. Den administrativa samordning som är önskvärd på biståndsambassaderna, och därmed ett effektivare resursutnyttjande, torde vara fullt möjlig att genomföra utan att för den skull ändra på den rollfördelning som hittills varit ändamålsenlig.
Vi föreslår att den administrativa samordningen fullföljs vid biståndsambassaderna, men att den tidigare roll- och ansvarsfördelningen bibehålls. Därmed slipper man risken att slå sönder SIDAs väl fungerande fältorganisation. Samtidigt vill vi betona att chefsskapet vid biståndsambassaderna måste tillfalla personer med ändamålsenlig kompetens. Det betyder att också personer från biståndsmyndigheterna bör komma ifråga.
Effektivisering av biståndsadministrationen
I en tid av knappa resurser är det angeläget att också utnyttja de samlade biståndsadministrativa resurserna på effektivast möjliga sätt. En ökad koncentration på ett antal länder och i dessa länder på ett begränsat antal sektorer skulle sannolikt kunna bidra till en ökad effektivitet. Detta har sagts ofta utan att för den skull en koncentration genomförts.
Utformningen av ett långsiktigt, fattigdomsinriktat bistånd kräver mycket ingående och breda landkunskaper. Detta är resurskrävande och motiverar en begränsning i antal länder för sådant bistånd. Flera andra viktiga biståndsgivare har gjort samma erfarenhet och dragit ner antalet huvudmottagare, t.ex. Nederländerna och Canada. För svensk del synes det inte rimligt att ha fler än ca. 20 huvudmottagarländer av långsiktigt bilateralt bistånd.
En eventuell anslutning till EU kommer för övrigt att innebära att Sverige blir delaktigt i en biståndsgivning som omfattar ett mycket stort antal mottagarländer. Genom Sveriges omfattande multilaterala bistånd och biståndet genom enskilda organisationer nås ytterligare länder.
I sammanhanget bör regeringen kritiseras för att i propositionen inte närmare ha redogjort för de förberedelser, både på det organisatoriska och det budgetmässiga planet, man gör inför ett eventuellt EU- medlemskap. Som EG-kommissionen har konstaterat kommer Sverige att ha mycket att ge som EU-medlem på det biståndspolitiska området.
Regeringen har tillsatt en utredning om biståndets myndighetsorganisation. Detta är en viktig fråga som nu måste hanteras bättre än regeringens tidigare utredningar. Regeringen bör ta den tid som krävs att komma fram till riktiga slutsatser och att få dessa förankrade.
Biståndssamordning
Effektiviteten i biståndet kan också öka avsevärt genom en bättre samordning mellan givare. Detta är till gagn för i första hand mottagarländerna, men också för givarna. Stora mottagarländer med kanske ett hundratal givarorganisationer, åsamkas en orimlig belastning i form av besökande delegationer, antal projekt att hantera, antal villkor att uppfylla, olika rapporteringsrutiner att beakta och så vidare.
Den bästa samordningen är den som kan styras av mottagarländerna själva. Ofta saknas dock tillräcklig kapacitet. Den samordning som i dag sker i Världsbankens regi, i form av s.k. konsultativa grupper, har i praktiken visat sig vara den mest effektiva. Det gäller särskilt Afrika. Genom konsultativa grupper har koordineringen av biståndet förbättrats för det stora flertalet u-länder. Därigenom skapas ett forum för en mera principiell diskussion om det enskilda landets reform- och utvecklingsansträngningar, och den roll biståndet kan spela.
För att detta forum ska bli ett verkligt effektivt instrument för dialog och biståndskoordinering krävs att mottagarlandets egen utvecklingspolitik ägnas ett väsentligt större intresse än i dag. Därmed skulle också en bättre grundval skapas för en långsiktig inriktning av det samlade biståndet på de för landet centrala reform- och utvecklingsfrågorna. I detta synsätt ryms möjligheten till ett långsiktigt kontrakt med klara mål vad gäller utveckling av produktivitet och välfärd, och de resurser som detta kräver i form av inhemskt sparande och bistånd.
Sverige bör sålunda verka för att denna multilaterala samordning vidareutvecklas och förstärks. Det gäller särskilt för de länder som genomgår strukturanpassningsprogram, där ett givarsamordnat agerande i biståndet är en förutsättning för att nå effektivare resultat, men är av betydelse för alla mottagare av ett större bistånd.
Bundet bistånd
För de fattigaste länderna är ett långsiktigt programbistånd ett centralt och nödvändigt inslag. Det måste vara obundet för att fungera effektivt. Lång erfarenhet och forskning visar att bundet bistånd fördyrar och försvårar ett rationellt resursutnyttjande på mottagarsidan. Utnyttjandet av svenska varor och tjänster gör att återflödet av SIDAs bistånd uppgår till drygt 40% utan att för den skull vara bundet. Att värna om obundenhet för biståndet till de fattigaste länderna är också att värna om effektiviteten i det biståndet. Det är oförenligt att binda biståndet samtidigt som man verkar för marknadsekonomisk konkurrens. Vinsterna för svenskt näringsliv av eventuella bindningar är högst marginella. På sin höjd handlar det om promillen av svensk export. Detta måste dessutom vägas mot de betydligt större värden som står på spel för svensk exportindustri om protektionistiska inställningar vinner insteg i världshandeln.
Vad gäller multilateral upphandling, där svenskt näringsliv inte har hävdat sig i den utsträckning som vore önskvärt, noterar vi den utredning som arbetar. Regeringen bör snarast komma till beslut om åtgärder som främjar svenskt näringsliv på detta område.
Biståndskrediter
Regeringen föreslår i budgetpropositionen införandet av ett biståndskreditsystem på försök i två år. Detta är ett typexempel på ett förslag som visar hur regeringen missköter en viktig fråga. Det är möjligt att ett biståndskreditinstrument skulle vara ett bra tillskott i svenskt bistånd. Det har diskuterats förut, men behövde utredas.
Regeringen tillsatte visserligen en utredning. Denna lämnade sitt betänkande så sent som i december och remissinstanserna fick mycket kort tid på sig att yttra sig innan budgetpropositionen trycktes.
Utredningen lade ett förslag om hur krediterna skulle kunna hanteras. Samtliga biståndsmyndigheter uttryckte i sina remissvar olika uppfattningar. Regeringen lägger så själv ett ytterligare förslag. Frågan är allt annat än enkel.
Om viktiga frågor som länderval och annat säger regeringen ingenting utan vill återkomma därom i regleringsbrevet, alltså i ett regeringsbeslut.
Denna fråga berör i hög grad biståndsmyndigheternas framtida roller. Det handlar om SIDAs infrastrukturprojekt, om BITS u-krediter och om BITS och SWEDECORPs näringslivsinriktade insatser. Om detta pågår nu en särskild utredning. Regeringens förslag föregriper därmed denna utredning just på ett sådant sätt som inte bör ske.
Frågan om biståndskrediter är intressant. Det finns fördelar, men också betydande nackdelar. När det är de fattigaste som ska prioriteras är detta då det bästa sättet? Dessvärre har regeringen hanterat hela frågan som ett hastverk. Vi ser oss därför tvingade att inte acceptera regeringens förslag till biståndskrediter. Det är en alltför viktig fråga för att hanteras på denna lösa grund.
12. Biståndsanslagen
När det gäller det multilaterala biståndet föreslår vi här inga andra prioriteringar än de regeringen har gjort. Vi noterar med tillfredsställelse att FNs generalförsamling under hösten antagit ett reformpaket rörande FNs arbete på det ekonomiska och sociala området, ett reformpaket som är följden av det s.k. Nordiska projektet som drogs igång av UDs u-avdelning 1988. Det var ett tungt och gediget arbete som efter flera år av intensiva och väl genomförda förhandlingar till slut gav utdelning. På denna grund kan nu arbetet föras vidare med att effektivisera det multilaterala biståndet genom FN-systemet.
När det gäller det bilaterala biståndet genom SIDA har vi haft två utgångspunkter för våra prioriteringar:att återupprätta ett betydande långsiktigt landramsbistånd till de fattigaste länderna;att särskilt prioritera områden där konflikter råder eller har rått, där biståndsinsatser kan vara avgörande för att klara fred och utveckling. Därvid har vi prioriterat södra Afrika, Mellanöstern, Indokina och Centralamerika.
Därutöver har vi valt att föreslå ökningar av demokrati- och miljöanslagen. De prioriteringar vi gör framgår av sammanställningen nedan.
I södra Afrika vill vi öka landramarna till Angola, Moçambique, Sydafrika (som vi för upp på listan av mottagarländer), Tanzania, Uganda och Zimbabwe. Vi föreslår sänkt landram för Botswana, med motiveringen att andra biståndsformer så småningom sannolikt blir lämpligare. Regionen som helhet har nu en förutsättning att integreras politiskt och ekonomiskt och skynda på utvecklingen, även om situationen i Angola framför allt fortsatt är mycket svår. Avgörande för utvecklingen i regionen kan bli om Sydafrika klarar övergången till demokrati.
Utvecklingen i Afrika är sammansatt. Där finns både mycket uppmuntrande utveckling och motgångar. De kan symboliseras av Sydafrika resp. Nigeria. Nya situationer som den i Somalia borde belysas för att vägleda framtida bistånd. Tio år efter strukturanpassningsprogrammens införande och efter kalla krigets slut finns det nu skäl att se på Afrikas utveckling igen. 1988 gjordes den senaste stora Afrikastudien av UD. Det är dags att återigen göra ett sådant djuplodande arbete.
I Asien vill vi höja biståndet till Vietnam och Laos och ge ett stort bistånd till Kambodja, som vi anser bör redovisas i listan av mottagarländer. Indokina har nu en chans att definitivt komma ur de konflikter som härjat under kalla krigets skugga. Vi föreslår också att betalningsbalansstöd ska kunna utgå till Vietnam.
Vad gäller Mellanöstern har det internationella samfundet ett stort ansvar att medverka till att fredsprocessen kan fullföljas och att ett palestinskt självstyre förverkligas. En mängd initiativ har tagits, investeringsbehov har kartlagts, och en givarsamordning inletts. Stödet till det palestinska folket bör som tidigare gå genom multilaterala insatser som UNRWA, men också i ökande utsträckning direkt till den framväxande palestinska administrationen på Västbanken och i Gaza, samt till palestinska enskilda organisationer i form av demokratistöd. Resurser bör avsättas för att de palestinska myndigheterna ska kunna bygga upp en fungerande infrastruktur. Stödet till palestinska organisationer är ett effektivt bidrag till en demokratisk och pluralistisk samhällsutveckling. Ett förslag om ett ''peace college'', dvs. gemensam utbildning för unga palestinier och israeler, finner vi särskilt intressant.
Vi föreslår ökade insatser i Centralamerika, där förutsättningar för en bestående demokratisering nu finns. Vi föreslår också att insatser skall vara möjliga i Cuba, där dessa kan verka systemöppnande och demokratistödjande.
För insatser för palestinierna och för att kunna göra betydelsefulla insatser i områden som är på väg att ta avgörande steg mot demokrati föreslår vi en ökning av demokratianslaget med 45 milj kr. plus ytterligare 30 milj kr för att stödja demokratin i Sydafrika. Eftersom vi flyttar ut anslaget till Sydafrika till en särskild post blir det totala anslaget 420 milj. kr.
Vi föreslår också att miljöbiståndet höjs till 250 milj kr, 20 milj kr mer än regeringen, samma belopp som vi föreslog förra året. Det är vårt intryck att trots många ord har miljöfrågorna fortfarande svårt att tränga igenom. Vi efterlyser större initiativkraft från regeringen på detta område. Det är viktigt att det betydelsefulla miljöarbete som SIDA initierat på senare år får fortsätta att utvecklas.
Vi har föreslagit neddragningar på två områden: katastrofbistånd och bistånd genom folkrörelser och enskilda organisationer. När det gäller katastrofbiståndet innebär detta ändå en ökning med 90 milj kr., nästan 10%.
När det gäller folkrörelser föreslår vi 915 milj kr. Det är en ökning från 1993/94 med 40 milj kr. Vi har gjort bedömningen att en ökning av anslaget med ca 5% i år, sedan anslaget under en lång följd av år har ökat stadigt, ändå medger expanderande program för organisationer som nu bär ett allt större ansvar. Vi gör samtidigt en kraftig höjning av demokratianslaget, totalt inklusive vad vi föreslår för Sydafrika, med 75 milj kr. En betydande del av detta är avsett att gå just till och genom enskilda organisationer. Detsamma gäller andra insatser, t.ex. i Centralamerika.
Det särskilda anslag för enskilda organisationer som finns samlar långt ifrån allt bistånd som enskilda organisationer ger. I särskilda motioner föreslår vi också betydande höjningar av folkrörelseanslaget när det gäller östbiståndet (minst 30 milj. kr. mer än regeringen) och det s.k. F2-anslaget för fredsinformation (där vi motsätter oss regeringens halvering och föreslår 10 milj. kr.). Därmed fortsätter folkrörelsernas och de enskilda organisationernas roll i biståndet att utvecklas som den avgörande faktor de är för demokrati och de fattigas rätt.
När det gäller avräkning för asylkostnader finner vi det anmärkningsvärt att regeringen under hela mandatperioden har lagt sig på en nivå av 665 milj kr. När avräkningarna introducerades byggde dessa på beräkningar och OECD/DACs definitioner av vad som får räknas som bistånd. För detta fick den socialdemokratiska regeringen utstå mycket kritik. Den nuvarande regeringen utfäste sig i regeringsdeklarationen 1991 att successivt lyfta ur sådana asylkostnader. Så har emellertid inte skett.
Det är nu uppenbart att ingen egentlig budgetberedning av denna avräkning äger rum. Samtidigt som nu varje år 665 milj kr avräknas har nämligen antalet asylsökande från tredje världen minskat. Andelen är nu bara ca 7%. Uppskattningar visar att detta motiverar avräkningar om högst 140--200 milj. kr. enligt DAC-reglerna.
Sammanställning av motionens budgetförslag
Anslag 93/94 SIDA regeringen
socialdem
skillnad
bas- bas- plan- land- plan- s/reg
prog prog ram ram ram/ landram/
impst basprog C2
Angola 160 100 60 70 80 93 + 20 Botswana 67,5 45 55 60 40 43,5 -- 15 Eritrea 30 30 35 30 35 Etiopien 130 140 130 140 130 190/50 Guinea-Bissau 45 40 0 10 0 10 Kap Verde 20 40 35 35 35 37,5 Kenya 105 95 80 95 80 95 Lesotho 30 30 30 45 30 45 Moçambique 320 250 245 335 260 470/120 + 15 Namibia 90 85 85 90 85 90 Sydafrika (240) --
(220) 250 250 + 30 Tanzania 445 300 295 330 300 475/140 + 5 Uganda 85 100 95 105 100 180/70 + 5 Zambia 255 130 135 185 130 400/220 -- 5 Zimbabwe 195 140 135 140 140 215/70 + 5 Afrika regionalt 130 165 165 35 165 -- Bangladesh 120 135 130 170 130 170 Indien 345 345 305 325 325 345 + 20 Laos 100 100 90 95 100 105 + 10 Sri Lanka 35 50 50 60 50 60 Vietnam 180 180 180 190 200 210 + 20 Asien regionalt 0 20 20 20 20 -- Kambodja
(100)
(100) Nicaragua 270 320 155 170 175 285/70 + 20 Centralamerika 135 190 185 260 190 265 + 5 Sydamerika 95 90 85 125 90 125 + 5 Demokrati 650 590 595
420
+ 45 Katastrofansl 1 181 1 160 1 300 1 250
-- 50 Folkrörelser 875 890 1 000
915
-- 85 Sär. miljöinsats 225 235 230
250
+ 20 Betalnings- balansstöd b 500 b1 000 b1 000Övrigt bistånd
C5: BITS tek sam 304,5 335
335 C5: U-krediter 400 430
430 C5: Biståndskred --
50
0
-- 50 C7: SAREC 405 425
405
-- 20 C9: SWEDECORP 135 135
135
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de fattigas rätt och om ett utvecklingssamarbete för en gemensam framtid,
2. att riksdagen klargör att enprocentsmålet snarast möjligt skall återuppnås,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella insatser för att i- länderna skall uppnå 0,7-procentsmålet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratins förankring, om socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi, om statens och den offentliga sektorns roll i utvecklingsprocessen och om god samhällsförvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundläggande biståndsprinciper, i synnerhet om att koncentrera biståndet till de fattigaste länderna, om ett demokratifrämjande bistånd, om ett bistånd inriktat på social utveckling och kvinnors rättigheter, om en strategi för miljöbistånd, om en mer radikal skuldstrategi samt om att åter göra en analys av Afrikas utveckling,
6. att riksdagen beslutar återinföra samarbetsavtal och landramar,
7. att riksdagen beslutar att inte inrätta ett särskilt anslag för betalningsbalansstöd C 4, att betalningsbalansstödet skall ingå som en anslagspost under C 2 och att importstöd till programländer skall redovisas som en del av planeringsramarna, samt i övrigt som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om importstödets hantering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagens inflytande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bundet bistånd,
10. att riksdagen beslutar att anslagsposten ''FN-insatser för fred och återuppbyggnad'' under C 1 skall betecknas ''Insatser för fred, säkerhet och återuppbyggnad'',
11. att riksdagen beslutar anslå 80 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Angola,
12. att riksdagen beslutar anslå 40 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Botswana,
13. att riksdagen beslutar anslå 260 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Moçambique,
14. att riksdagen beslutar anslå 250 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Sydafrika,
15. att riksdagen beslutar anslå 300 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Tanzania,
16. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Uganda,
17. att riksdagen beslutar anslå 130 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Zambia,
18. att riksdagen beslutar anslå 140 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Zimbabwe,
19. att riksdagen beslutar anslå 325 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Indien,
20. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Laos,
21. att riksdagen beslutar anslå 200 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Vietnam samt att av regeringen begära att behovet av ytterligare betalningsbalansstöd ses över,
22. att riksdagen beslutar anslå 175 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Nicaragua,
23. att riksdagen beslutar anslå 190 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Centralamerika samt att vissa systemöppnande eller demokratifrämjande insatser i Kuba skall vara möjliga,
24. att riksdagen beslutar anslå 90 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Sydamerika,
25. att riksdagen beslutar anslå 420 000 000 kr till anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd,
26. att riksdagen beslutar anslå 1 250 000 000 kr för katastrofbistånd,
27. att riksdagen beslutar anslå 915 000 000 kr för utvecklingssamarbete genom folkrörelser och enskilda organisationer,
28. att riksdagen beslutar anslå 1 000
000 000
kr för betalningsbalansstöd i särskild anslagspost inom anslaget C 2,
29. att riksdagen beslutar anslå 250 000 000 kr för särskilda bilaterala miljöinsatser,
30. att riksdagen beslutar anslå 430 000 000 kr för u- krediter genom BITS,
31. att riksdagen ej beslutar anslå medel för biståndskrediter,
32. att riksdagen beslutar anslå 405 000 000 kr för utvecklingssamarbete genom SAREC.
Stockholm den 24 januari 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)