I takt med att den svenska ekonomiska krisen fördjupats
har inte bara främlingsfientlighet och rasism tilltagit utan
även attackerna mot biståndet. Många av
''biståndskritikerna'' besjälas ingalunda av en ärlig vilja att
förbättra biståndet. Ny demokrati har spritt lögnaktiga
påståenden om biståndet och spekulerar i okunnighet och
egoism. Trots det ökade svenska folkets biståndsvilja 1993,
för första gången på fem år.
''Trade not aid'' är ett slagord som nyttjas som argument
mot biståndet. Men de som för fram det föreslår sällan vad
vi skall göra för att förbättra u-ländernas villkor i
världshandeln. Uppenbarligen fungerar inte
marknadskrafterna utjämnande. Klyftorna har ökat. 1960
var förhållandet mellan den rikaste och den fattigaste
femtedelen av världens befolkning 30:1. Nu är den 50:1.
Utvecklingen i u-världen är ojämn. Några asiatiska
länder har arbetat sig upp till Sydeuropas nivå. Ytterligare
några har lyckats få igång en utveckling i samma riktning i
Asien och Latinamerika. Men Afrika går kräftgång.
Varför har Östasien lyckats men inte Afrika?
Varför har en del lyckats medan Afrika misslyckats? Det
är många faktorer som spelat in. Utgångsläget var
annorlunda. Afrika koloniserades först och
avkoloniserades sist. Självständigheten blev mer formell än
reell. Det koloniala arvet finns kvar, inte minst de
ekonomiska banden till de f.d. ''moderländerna'' och
Afrikas ställning som råvaruleverantör till dessa. EG har
permanentat det mönstret. 1973 utgjorde råvarorna 94
procent av Afrikas export till EG-länderna. 1985 likaså.
Den enda förändringen var att oljan ökat medan
jordbruksvarorna och mineralerna minskat. Samtidigt
stödde de gamla västeuropeiska kolonialmakterna -- främst
Frankrike -- afrikanska envåldshärskare som Mobuto i
Zaire och Houphouet-Boigny i Elfenbenskusten under det
kalla kriget, som försäkring mot socialistiska experiment.
Kolonialfrancen (CFA) används fortfarande i 14 f.d.
franska kolonier i Afrika och anses vara en viktig orsak till
korruptionen.
Asien blev inte helt koloniserat, utan länder som Kina,
Japan, Thailand (Siam) förblev självständiga. De kunde
bevara sina kulturer och språk och styckades inte upp i
''stammar''. Här fanns de nödvändiga institutionerna i form
av regler och normer för det ekonomiska livet etablerade
sedan gammalt. Japan, Sydkorea och Taiwan fick
omfattande bistånd från USA, därför att de var av stort
säkerhetspolitiskt värde som bålverk mot Kommunistkina.
De fyra ''tigrarna'' (Hongkong, Singapore, Sydkorea,
Taiwan) styrdes av diktatoriska regimer, som kunde erbjuda
utländska företag ett förmånligt investeringsklimat utan
fackföreningar och strejker. Här finns också
utlandskineserna, som är lika betydelsefulla som Japan för
flödet av investeringar och teknologi från de fattigare till de
rikare länderna i regionen. Och världsmarknaden är i dag
inte öppen och expanderande som den var 1950--70, när de
asiatiska ''tigrarna'' inledde sin exportdrivna expansion.
Vad Afrika behöver
Afrika kan inte kopiera Stillahavsasien. I stället pressas
Afrika tillbaka. Dess andel av världshandel har minskat
från fyra till en enda procent på de senaste tio åren. De
flesta länderna är beroende av att exportera några få
råvaror, och priserna på dem sjunker. På detta sätt förlorar
Afrika mer än det får i bistånd. Ökad export leder
exempelvis inte till ökade inkomster. Ofta är det tvärtom.
Elfenbenskusten har exempelvis ökat sin kaffeexport med
26 procent, men inkomsterna av den har minskat med 21
procent. Från de fallande exportinkomsterna betalar Afrika
runt 10 miljarder dollar om året i skuldtjänst.
Här har vi en del av orsakerna till Afrikas kräftgång, till
att fattigdomen ökat med tio procent på tio år. Över 200
miljoner människor kan inte tillfredsställa sina mest
grundläggande behov. Omkring 30 miljoner hotas ständigt
av torka och hunger.
FNs barnorganisation Unicef ser dock svaga ljuspunkter.
Diktaturerna kan inte räkna på samma stöd utifrån som
under det kalla kriget. På så gott som hela kontinenten
pågår en rörelse mot demokrati. Apartheid går mot sitt slut.
Ekonomiska reformer har påbörjats. Investeringsklimatet
förbättras. Flera av krigen har tagit slut. Men -- säger
Unicef -- nu måste i-länderna medverka för att stärka
Afrikas ekonomi. Många skulder måste avskrivas.
Råvarupriserna måste stabiliseras och bli mer rättvisa.
Tullarna på Afrikas tillverkningsexport måste sänkas.
Biståndet måste öka.
Resursflödena
Även om OECD-ländernas bistånd ökade något 1992,
måste vi notera att några länder kraftigt minskat det:
Finland, Irland, Österrike, Luxemburg, Tyskland, Belgien
och Canada. Att döma av de nedskärningar som beslutats
under 1993 kan det då ha blivit en nedgång totalt.
Det samlade resursflödet (utlåning, bistånd och
investeringar) ökade 1993 från 158 till 177 miljarder dollar
jämfört med 1992. Om man räknar bort räntebetalningar
och hemtagna vinster ökade nettoflödet från 80 till 92
miljarder dollar. Men kapitalet flödade olika, mest till
Asien i form av privata investeringar och minst till Afrika.
Hur skall detta mönster kunna brytas? Vänsterpartiet
anser att de förslag från Unicef som vi refererat, måste
kunna tas upp på allvar. Vi stöder också tanken på en
internationell konferens om utvecklingens finansiering,
som föreslagits av den alliansfria rörelsen. Sverige bör
engagera sig aktivt för detta.
Skulderna
U-ländernas skulder fortsätter att växa, med 6 procent
förra året till 1 770 miljarder dollar. Vänsterpartiet
upprepar vad vi sagt många gånger tidigare: avskriv
skulderna. Ekonomer har i åratal förklarat att det
internationella finansiella systemet skulle klara det. Det
skulle bli en stimulans för världsekonomin, om
skuldländerna kunde använda sina exportinkomster till att
importera nyttigheter i stället för till skuldtjänst.
I många fall har länderna betalat så mycket i räntor och
amorteringar under årens lopp att det sammantaget är mer
än den ursprungliga skulden. I biskopsbrevet i augusti förra
året anfördes Filippinerna som exempel på det. När
Marcosregimen föll 1986 efterlämnade den en utlandsskuld
på 28 miljarder dollar. Efter det har landet använt i
genomsnitt halva statsbudgeten till skuldtjänst -- men
skulden har växt till 29 miljarder dollar.
Skuldtjänsten ligger som en död hand över många u-
länders ekonomier. Nicaraguas ligger på 297 procent av
exportinkomsterna, Moçambiques på 160 och Guinea-
Bissau på 112 procent. För Afrika söder om Sahara är
skuldtjänsten fyra gånger större än regionens totala utgifter
för hälso- och sjukvård.
Varför avskrivs inte skulderna? Argumentet är att
skuldländerna skulle förlora sin kreditvärdighet. Det
argumentet håller inte, därför att det finns andra kriterier
för att bedöma länders återbetalningsförmåga och -vilja,
och de påverkas också av regimskiftena som skett i många
u-länder. Dessutom har det visat sig att de skuldlättnade
som förhandlats fram i Parisklubben inte lett till minskade
skulder.
Skälet till att skulderna inte avskrivs -- inte ens för de
allra fattigaste länderna -- är i verkligheten politiskt.
Skuldhanteringen har blivit ett rymningssäkert system för
att hålla u-länderna under politisk kontroll. Om skulderna
avskrivs ökar deras politiska och ekonomiska oberoende.
Vänsterpartiet anser att u-ländernas skulder skall
avskrivas. SIDA har föreslagit att det sker för de allra
fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara, vilket vi
stöder. Man kan tänka sig andra slag av skulder som bör få
förtur vid skuldavskrivning. Det gäller de länder som
genomgått ett regimskifte och nu skall bygga upp demokrati
efter diktaturernas fall. De borde få möjlighet att starta
utan att tyngas av arvet efter diktatorerna. Ett annat slags
avskrivningsbara skulder är de som redan betalats med
räntor som överstiger den ursprungliga skulden.
Kritik av biståndet
FNs utvecklingsorgan UNDP kritiserar i sin årsrapport
1993 i-ländernas bistånd och säger att det under det kalla
kriget kom att styras av givarländernas intressen.
Exempelvis fick Egypten 370 dollar i bistånd 1991 räknat
per invånare, medan Indien fick 4 dollar. Ändock är
Egyptens BNP/inv. nästan dubbelt så hög som Indiens. De
allra fattigaste länderna var inte intressanta. Endast en
fjärdedel av i-ländernas bistånd går till de tio länder som har
tre fjärdedelar av världens fattiga. Arvet från det kalla
kriget syns också på att givarna inriktar sig på stater snarare
än på folket i staterna. De gynnar dessutom bara västliga
utvecklingsmodeller.
De ändrade förutsättningarna kräver en helt ny
biståndspolitik, säger UNDP-rapporten. Biståndet bör
inriktas på människornas basbehov som hälsa och
grundskola, på miljön och på befolkningsfrågan. Det skall
gå till människorna, inte till staterna och det skall gå till de
fattigaste. I biståndsdialogen bör givarländerna trycka
hårdare på att utjämna inkomst- och
förmögenhetsfördelningen, sänka militärutgifterna och
förbättra regeringsutövningen. I det tekniska biståndet skall
u-ländernas egna experter anlitas mer än hittills och
investeringar göras i deras egna institutioner.
Biståndet måste, heter det i UNDP-rapporten, ses ur ett
vidare perspektiv, tillträdet till världsmarknaden. Nu stängs
u-länderna ute och förlorar tio gånger så mycket på det som
vad de får i bistånd. Lösningen är inte välgörenhet utan lika
möjligheter för de fattiga länderna.
Det är människorna i u-länderna som skall utveckla sina
länder. Men 90 procent av världens befolkning har ingen
makt över sina liv. Viktigast är tillgång till produktivt
avlönat arbete. Att öka sysselsättningen är det centrala.
Men ekonomisk tillväxt betyder inte automatiskt att fler får
arbete. Under de senaste trettio åren har produktionen i u-
länderna ökat dubbelt så mycket som antalet
arbetstillfällen. Tillväxt utan jobb alltså.
Under den närmaste tioårsperioden måste det skapas en
miljard nya jobb i u-länderna. Hur skall det gå till? UNDP-
rapporten föreslår bl.a. jordreformer, investeringar i
hälsovård och utbildning samt krediter och utbildning till
småföretagare, även i den informella sektorn.
UNDP-rapporten ser positivt på ekonomisk
liberalisering och privatisering, som pågår i ett åttiotal
länder. Men resultaten är blandade. I Afrika söder om
Sahara har tre fjärdedelar av de strukturanpassade länderna
fått negativ tillväxt. Och privatiseringen får inte ses som ett
mål i sig utan som ett medel för att förbättra livsvillkoren
för människorna. Den skall inte forceras fram utan måste få
ta den tid som krävs för att bygga upp institutioner och
regler ''även när finansinstituten trycker på i
strukturanpassningsprogrammen''. Det är en tydlig kritik av
Världsbanken.
Det här betonade för övrigt även nobelpristagaren i
ekonomi Douglass C North, när han var i Stockholm för att
hämta priser. Det går inte att lagstifta fram de stabila regler
och normer som marknadsekonomin kräver. De måste
skapas av medborgarna och till en början som informella
institutioner. Och detta är en långsam process. ''För
Västeuropa tog den 600 år'', sade North.
Vänsterpartiet föreslår att de idéer som förs fram i
UNDP-rapporten skall läggas till grund för en bredare
svensk u-landspolitik, där biståndet ingår som en del, och
att en bred parlamentarisk utredning tillsätts för att
utveckla riktlinjer för denna. Här skall också
solidaritetsrörelser och humanitära organisationer
medverka.
Världshandeln
U-länderna måste få en chans att finansiera sin
utveckling. Då måste de få exportera. Världsmarknaden
måste öppnas för dem. Men utvecklingen går i motsatt
riktning, med växande blockbildning i i-världen. Singapores
utrikesminister har varnat för vilka reaktionerna på EES
och NAFTA kan bli. ''Om dessa arrangemang endast
gynnar länderna i Nord och inte ger några synliga fördelar
för Syd, är det osannolikt att Syd kommer att samarbeta
med Nord i miljöfrågorna'', sade han i FN i höstas.
Det nya Gattavtalet gav inte mycket till u-länderna. För
större delen av Afrika blev avtalet en förlust. De
textilexporterande u-länderna fick ge mer än de fick i
utbyte. Indien minskar exempelvis de genomsnittliga
tullarna på industrivaror med 55 procent. Men EU minskar
bara med 22 procent och USA med 18 procent.
Gattförhandlingarna blev en uppgörelse mellan USA och
EU, sade flera av u-ländernas förhandlare. De kunde inte
påverka dem utan fick bara tacka och ta emot. Vad som
uppnåddes i Uruguayrundan kan därför bara ses som ett
första steg, som måste följas av ett andra, där u-ländernas
intressen tillgodoses. Det ligger också i i-ländernas
intresse -- u-länderna är de framtida marknaderna.
Vänsterpartiet föreslår att Sverige skall ta initiativ till
nya Gattförhandlingar i syfte att öka u-ländernas tillträde
till världsmarknaden.
U-länderna måste få delta på lika villkor i världshandeln
även kunskapsmässigt. De har rätt att få tillgång till all den
information om marknaden som de behöver för att kunna
planera rationellt. Här kan biståndet sättas in för att
utbilda. Den utbildningen skall inte förbehållas
regeringarna och byråkratierna utan måste nå ut till
producenterna. Det är helt möjligt att sprida sådan kunskap
med TV-satelliter på ett lättfattligt sätt så att den afrikanska
bonden vet vad världsmarknadspriset är på den majs han
odlar.
Vänsterpartiet föreslår att Sverige tar initiativ till sådan
marknadsinformation riktad till u-länderna.
Råvarupriserna är av vital betydelse för flertalet u-
länder, särskilt de i Afrika. På 1970-talet försökte man
åstadkomma rättvisare råvarupriser med hjälp av
råvarukarteller och -avtal. Det har misslyckats. Marknaden
snedvrids av i-ländernas subventioner, framför allt till
jordbruket. Även mycket av livsmedelsbiståndet verkar
prisdumpande. U-länderna måste få rätt att försvara sig mot
sådan dumping och införa importrestriktioner.
Internationella valutafonden (IMF) måste slopa kravet att
skuldländerna skall avskaffa alla importregleringar för att få
nya uppgörelser om skuldlättnader och ny finansiering av
strukturanpassningsprogrammen.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall ta upp
råvarufrågorna i Gatt, IMF, Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt stöd för Unicefs förslag
för att förstärka Afrikas ekonomi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt engagemang för en
internationell konferens om utvecklingens finansiering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskrivning av u-länders skulder,
4. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
bred parlamentarisk utredning om den svenska u-
landspolitiken utgående från de i motionen anförda
förslagen i UNDP-rapporten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ till
Gattförhandlingar syftande till att öka u-ländernas tillträde
till världsmarknaden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ för
marknadsinformation riktad till u-länderna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ i Internationella
valutafonden (IMF) för att kravet på u-länderna att slopa
alla importrestriktioner skall avskaffas som villkor i
strukturanpassningsprogrammen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska initiativ i råvarufrågorna
i Gatt, IMF, Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna.
Stockholm den 24 januari l994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)