Regeringen fortsätter att omforma det svenska u-
landsbiståndet från bistånd som bygger på den
grundläggande idén om solidaritet med de fattiga i tredje
världen till ett bistånd som dels anpassas efter
Världsbankens och IMF:s marknadsliberala program, dels
i mycket hög grad formas för att gynna svenskt näringsliv.
Centrala delar i denna politik utgörs av u-krediterna, de
nya biståndskrediterna samt förflyttningen av importstödet
från SIDA:s anslag till det nya C 4-anslaget. Vänsterpartiet
föreslår i denna motion att importstödet återförs under
SIDA:s anslag, att anslagen för betalningsbalansstöd och
skuldlättnader görs om till SIDA-bistånd, att u-
landskrediterna minskas för att i framtiden avvecklas och
att inga medel beviljas för de nya biståndskrediterna.
Nivån på det svenska biståndet har reducerats kraftigt
under de senaste åren dels genom rena nedskärningar, dels
genom att placera asylkostnader (665 miljoner kronor) och
bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet (150 miljoner
kronor) under biståndsanslaget. Dessa verksamheter kan
inte betraktas som utvecklingsbistånd, och Vänsterpartiet
yrkar därför i denna motion på att dessa två poster lyfts ur
biståndsanslaget.
I år föreslår regeringen en mindre höjning av
biståndsanslaget. Resultatet av regeringens förslag när de
ovan nämnda posterna räknas bort är dock att endast
0,87 % av BNI anslås till u-landsbistånd.
Vänsterpartiet anser att enprocentsnivån snarast möjligt
ska återställas.
Regeringens rasering av biståndet inte minst i form av
drastiska nedskärningar inom SIDA:s verksamhet gör dock
att återställningen och återuppbyggandet måste ske i två
steg för att vara genomförbart. Därför yrkar Vänsterpartiet
i denna motion på en höjning av det reella biståndet i
jämförelse med regeringens förslag från 12,5 miljarder
kronor till 13,4 miljarder kronor. Detta första steg i
återställningen ger ett bistånd som utgör 0,94 % av BNI.
De höjningar av biståndet i jämförelse med regeringens
förslag som föreslås i denna motion faller inom det
multilaterala biståndet till FN:s sociala och ekonomiska
verksamhet i fält (+ 263 miljoner kronor), FN:s
miljöinsatser (+ 100 miljoner kronor),
utvecklingssamarbetet genom SIDA (+ 1090 miljoner
kronor) och u-landsforkning genom SAREC (+ 20 miljoner
kronor).
De minskningar i jämförelse med regeringens förslag
som här föreslås faller på utvecklingssamarbetet genom
BITS (- 110,5 miljoner kronor) och det nya anslaget C 4.
Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnader (- 460
miljoner kronor). De medel som då frigörs föreslås föras
över till biståndet genom SIDA. Yrkandena ligger i linje
med en politik som går ut på att återge biståndet karaktären
av fattigdomsorienterat bistånd som ges på mottagarens,
inte givarens och Världsbankens villkor.
Inledning
I-ländernas befolkning utgör 15 procent av världens
totala befolkning. Dessa 15 procent njuter frukterna av mer
än 70 procent av jordens samlade produktion av varor och
tjänster. U-ländernas befolkning utgör nära 80 procent av
jordens totala folkmängd. Dessa 80 procent delar på 16
procent av jordens totala BNP. Världens fattigaste
världsdel, Afrika, bebos av 12 procent av jordens invånare.
Dessa har dock inte ens 2 procent av jordens BNP att leva
på. Den ojämna och orättvisa fördelningen av jordens
resurser kan inte beskrivas så mycket tydligare.
Ekonomiskt bistånd från den rika till den fattiga världen är
ett viktigt led i att minska denna orättvisa.
Regeringens biståndspolitik
Sverige har länge varit ett föregångsland i fråga om
bistånd till de fattiga i tredje världen. Under senare år har
dock det svenska biståndet skurits ned och förändrats i
sådan omfattning att epitetet föregångsland knappast längre
kan användas. Regeringens förslag i budgetpropositionen
är ytterligare ett steg mot en alltmer egoistisk och
affärsmässig biståndspolitik. Bistånd för den borgerliga
regeringen tycks vara affärer för att gynna svenskt
näringsliv i lika hög grad som hjälp till de fattigaste
människorna i tredje världen.
U-krediterna och de nya biståndskrediterna som
regeringen nu vill införa utgör i första hand bistånd till
svenska företag snarare än till den fattiga befolkningen i
tredje världen. Regeringen bekymrar sig också i
budgetpropositionen över att återflödet till svenskt
näringsliv från det multilaterala biståndet är så lågt och
ämnar därför tillsätta en utredning om hur det kan
avhjälpas. Samtidigt sänker regeringen det traditionella
bilaterala biståndet till världens fattigaste område -- Afrika
söder om Sahara. Detta är dubbelt anmärkningsvärt
eftersom oron är obefogad. Siffror från FN visar på en
dramatisk höjning av den svenska upphandlingen på den
multilaterala biståndsmarknaden från 17 miljoner dollar
1987 till 41 miljoner 1992.
I allt högre grad anpassas också svenskt bistånd till
Världsbankens och Internationella valutafondens (IMF)
krav på marknadsliberal strukturanpassning. Detta visar
tydligt att den grundläggande idén bakom
utvecklingsbistånd -- solidaritet med de fattiga i tredje
världen -- har dålig förankring i den svenska regeringen.
Den politik som blir resultatet av ett sådant tänkande är en
politik som Vänsterpartiet inte ställer upp på.
Biståndets nivå
Det svenska biståndet uppgick under lång tid till minst
en procent av BNP och senare BNI. Den borgerliga
regeringen, med Socialdemokraternas stöd, övergav
emellertid det målet förra året och sänkte biståndet med 1,5
miljarder kronor. I årets budgetförslag höjs biståndet med
400 miljoner kronor till sammanlagt 13 360 000 000 kr. I den
summan ingår emellertid asylkostnader och bidrag till FN:s
fredsbevarande verksamhet. Detta är inte
utvecklingsbistånd och bör därför lyftas ur biståndsanslaget.
Vänsterpartiet föreslår därför att anslaget till FN:s
aktioner för fred och återuppbyggnad om 150 miljoner
kronor och avräkningen för vissa asylkostnader om 665
miljoner kronor flyttas ur biståndsanslaget. Införandet av
dessa poster under biståndsanslaget bör ses som försök att
via budgettekniska medel minska biståndet. Det förra
anslaget bör belasta försvarsbudgeten medan det senare bör
belasta Kulturdepartementets budget.
Det egentliga utvecklingsbiståndet enligt regeringens
förslag uppgår därmed till endast 12 545 000 000 kr vilket är
0,87 % av BNI. För att uppnå enprocentsnivån skulle ett
anslag på 14,35 miljarder kronor behövas. Även en sådan
nivå på biståndet skulle dock innebära en real sänkning
beroende på den svenska kronans kraftiga värdeminskning.
Vänsterpartiet yrkar på en höjning av det reella
biståndsanslaget i två steg varav det första tas budgetåret
1994/95. Det innebär en höjning jämfört med regeringens
förslag från 12 545 000 000 kronor till 13 447 500 000 kronor.
Att ge minst 1 % av värdet på landets inkomster i bistånd
till de fattigaste staterna är ett minst sagt berättigat krav.
Behovet av bistånd för att u-länderna bättre skall kunna
mobilisera och fördela sina resurser, utveckla demokratiska
styrelseskick, lindra svält och annan nöd samt
återuppbyggas efter naturkatastrofer och krig är lika stort
som någonsin tidigare.
Att som regeringen föreslår vänta fem år innan
enprocentsnivån uppnås igen är oacceptabelt särskilt som
den höjning de föreslår inte tyder på någon egentlig avsikt
att uppnå det målet. Sverige, som trots svåra ekonomiska
bekymmer är ett av världens rikaste länder, bör så fort som
möjligt se till att nivån för biståndet uppgår till minst en
procent av BNI.
Den rasering av svenskt bistånd regeringen inlett, bl.a. i
form av nedskärningar av fältpersonal, gör att den höjning
som krävs för att nå upp till enprocentsnivån måste ske i två
steg. Vänsterpartiets föreslagna höjning utgör därför
hälften av det belopp som skulle krävas för att uppnå
enprocentsnivån.
I regeringens budgetproposition avslöjas en fortsatt
förändring av biståndspolitiken från en politik med fokus på
generöst och självständigt bilateralt bistånd som ges på
mottagarens villkor till en politik med fokus på
affärsmässigt Världsbanksanpassat bistånd som ges på
givarens villkor.
Den förändrade politiken syns bl.a. i fördelningen
mellan de olika anslagen. De stora höjningarna sker inom
det multilaterala biståndet (146,6 miljoner kronor), stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnader (500 miljoner
kronor) och biståndet genom BITS (110,5 miljoner
kronor), medan nedskärningar sker framför allt inom
biståndet genom SIDA (- 409,5 miljoner kronor). I fråga om
det senare anslaget är det främst de länderfördelade
basprogrammen som skärs ned, dvs. det traditionella
bilaterala biståndet.
Biståndet genom Världsbanksgruppen och IMF
Trots att den internationella kritiken mot Världsbankens
och IMF:s strukturanpassningsprogram, framför allt i
Afrika, under senaste tiden ökat dramatiskt fortsätter
regeringen anslå pengar till Världsbankens internationella
utvecklingsfond (IDA). Dessutom införs en ny anslagspost
under det bilaterala biståndet -- Stöd till ekonomiska
reformer och skuldlättnader -- om 1 miljard kronor, varav
det mesta kanaliseras via Världsbankens särskilda program
för Afrika (SPA). En större del av det senare anslaget
utgörs av importstöd som tidigare legat under SIDA:s
anslag.
Världsbankens och IMF:s utlåning till de fattigaste
länderna fortsätter, trots en viss självkritik under 1993, att
i huvudsak ske på hårda marknadsliberala villkor --
devalvering, minskning av statsutgifterna, slopande av
livsmedelssubventioner etc. De negativa effekterna av
dessa strukturanpassningsprogram är väldokumenterade --
ökad inflation när livsmedelspriserna släpps fria och
drastisk försämring av hälso- och sjukvård, skolväsende och
social service när statsutgifterna skärs ned. Devalvering i
råvaruproducerande stater tenderar dessutom att ge lägre i
stället för högre exportinkomster p.g.a. att efterfrågan på
råvaror är tämligen prisokänslig.
Ett bra (eller dåligt) exempel på
strukturanpassningsprogrammens effekter är Zimbabwe.
Programmet som nu är inne på sitt tredje år har lett till en
neddragning inom hälsovården med 30 % per person och
som en följd av det, enligt UNICEF, en fördubbling av
dödsfall i barnsäng. Det har vidare orsakat en minskning av
antalet elever i grundskolan med 120 000, lett till tusentals
avskedanden bland statsanställda och industriarbetare och
p.g.a. borttagandet av tullskydden skapat en
avindustrialisering av landet.
Mot bakgrund av det ovanstående och Världsbankens
egen rapportering om ineffektiviteten i
stukturanpassningsprogrammen föreslår Vänsterpartiet att
regeringen tar initiativ till en större svensk utredning och
utvärdering av IDA-biståndets effekter. En sådan utredning
bör vara avslutad innan den fjärde s.k. påfyllnaden av
IDA:s medel inleds den 1 januari 1996. Inga utfästelser om
ny kapitalpåfyllnad bör göras innan en sådan utredning är
färdigbehandlad.
Vänsterpartiet föreslår också att importstödet återförs
från det nya anslaget C 4 till SIDA:s anslag. Åtgärden att
flytta importstödet till ett nytt anslag är ett led i regeringens
politik att i högre grad politiskt styra biståndet. Det framgår
med all tydlighet i budgetpropositionens bilaga 4 där det
heter att regeringen ska besluta om fördelningen av
importstödet på olika länder endast ''delvis baserat på
förslag av SIDA''.
Förändringen innebär också att importstödet fullt ut
knyts till Världsbankens och IMF:s
strukturanpassningsprogram. Importstödet som tidigare
gavs på mottagarens villkor har idag förvandlats till ett
bihang till Världsbankens och IMF:s program -- en
förändring Vänsterpartiet ogillar.
Vidare föreslår Vänsterpartiet att övrigt
betalningsbalansstöd och stöd till skuldlättnader avvecklas
(ca 460 miljoner kronor) och att medlen överförs till andra
anslag.
Det multilaterala biståndet genom FN-organ
Det är bra att regeringen i budgetpropositionen
framhåller det svenska intresset att stärka FN på det
ekonomiska och sociala området. Ett led i det arbetet har
varit de nordiska ansträngningarna att effektivisera FN:s
biståndsverksamhet.
När så FN:s generalförsamling i december 1993 antog
det nordiska förslaget om förändring av ECOSOC:s
arbetsformer och minskning av de svårhanterliga exekutiva
styrelserna i UNDP, UNICEF och UNFPA borde grunden
vara lagd för ett utökat bistånd genom dessa organ. Så tycks
emellertid inte vara fallet enligt regeringen. Regeringens
förslag innehåller inga eller mycket små höjningar av
anslagen till UNDP, UNICEF och befolkningsorganet
UNFPA.
Vänsterpartiet föreslår en höjning av anslaget för FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet i fält. Höjningen är
nödvändig för att återställa den svenska bidragsnivån efter
de kraftiga nedskärningarna under innevarande budgetår.
Höjningen innebär att flera områden som Vänsterpartiet
vill prioritera i biståndpolitiken -- kvinnoinriktat bistånd
(UNICEF), stöd till förbättring av barnens situation
(UNICEF), befolkningsfrågan (UNFPA), flyktinghjälp
(UNHCR, UNRWA) -- får mer resurser.
Anslaget bör enligt Vänsterpartiet fördelas enligt
följande (miljoner kr):
Förutom dessa förändringar vad avser det multilaterala
biståndet yrkar Vänsterpartiet på en kraftig höjning av
anslaget för FN:s miljöinsatser. Miljöhänsyn måste
integreras i allt utvecklingsarbete för att säkerställa en
hållbar utveckling i tredje världen.
Den rika världen måste helt enkelt via finansiella och
andra medel bidra till att den ekonomiska och sociala
utvecklingen i syd inte får samma förödande
miljökonsekvenser som den fått i nord. Vänsterpartiet
yrkar på en höjning av anslaget till FN:s miljöinsatser från
45 till 250 miljoner kronor.
Det bilaterala biståndet
Som redan nämnts föreslår regeringen en nedskärning i
biståndet genom SIDA för att i stället bl.a. skapa en ny post
C 4. Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad och
öka biståndet genom BITS. Det är en oacceptabel politik.
Bristen på effektivitet i visst SIDA-bistånd avhjälps inte
med det ännu mer ineffektiva Världsbanksprogrammet och
de med biståndsmålen oförenliga u-krediterna från BITS.
Vänsterpartiet föreslår ett anslag för biståndet genom
SIDA på 7 920 000 000 kr varav 540 miljoner kronor utgörs
av det importstöd regeringen vill föra över till anslaget C 4.
Det landinriktade biståndet
Regeringen säger i budgetpropositionen att
''inriktningen på de fattigaste länderna och på fattiga
grupper i mottagarländerna måste betonas''. Det står klart
att vad som sägs i ord inte motsvaras i handling. De
fattigaste länderna finns i Afrika som sammantaget inom de
s.k. basprogrammen föreslås erhålla 122,5 miljoner kronor
mindre jämfört med 1993/94.
Afrika
Större delen av nedskärningen av Afrikabiståndet
drabbar kontinentens för närvarande mest plågade land --
Angola. Regeringens föreslagna neddragning från 160
miljoner kronor till 60 miljoner är cynisk. Nedskärningen
motiveras med att utvecklingsprojekt inte kan bedrivas
effektivt i den situation som råder i landet. Sanningen är
helt enkelt den att de flesta av den svenska SIDA-
personalen lämnat landet och därmed inte längre bekostar
Angolabudgeten.
Detta bör emellertid inte föranleda en sådan drastisk
nedskärning av anslaget. Angola står i ett gränslöst behov
av humanitär hjälp. De pengar som inte längre kan gå till
utvecklingsprojekt borde därför finnas kvar inom
basprogrammet som en buffert för akuta humanitära
insatser. Vänsterpartiet yrkar på ett biståndsanslag för
Angola om 200 miljoner, d.v.s. en höjning med 40 miljoner
kronor i stället för regeringens föreslagna sänkning med 100
miljoner.
I fråga om bistånd till övriga afrikanska stater föreslår
Vänsterpartiet en höjning av anslagen i jämförelse med
regeringens förslag, i samtliga fall exklusive Kenya. Kenya
är det av de afrikanska mottagarländerna som sett den mest
negativa utvecklingen vad avser demokrati och mänskliga
rättigheter. Korruptionen är dessutom mycket utbredd.
Dessa faktorer bör föranleda en försiktig hållning från
svensk sida vad gäller biståndshöjning.
Anslaget på 0 kronor för Guinea-Bissau (basprogram)
visar återigen på inkonsekvensen i regeringens politik. I
motsats till Kenya har Guinea-Bissau gjort stora framsteg
mot politisk demokrati och val skall hållas i mars i år.
Vänsterpartiet föreslår att SIDA:s äskande skall följas och
Guinea-Bissau erhålla 40 miljoner kronor inom
basprogrammet för 1994/95.
Vänsterpartiet yrkar på landinriktat bistånd (miljoner
kr) till Afrika enligt följande tabell (basprogram):
Biståndet till Sydafrika anvisas under posten
''Demokrati och mänskliga rättigheter''. Regeringen
föreslår 220 miljoner kronor till Sydafrika vilket är en
minskning med 20 miljoner jämfört med innevarande
budgetår. Sydafrika är inne i en mycket kritisk period i
övergången från apartheidsystemet till demokrati. De
demokratiska krafterna i landet med ANC i spetsen
behöver fortsatt hjälp för att demokratiseringsprocessen
skall nå ända fram. För att det skall lyckas krävs att den
svarta befolkningen får en möjlighet att ta sig ur den
fattigdom och misär majoriteten lever i. Att den svenska
regeringen i det läget vill minska biståndet är obegripligt
och visar att talet om att främja demokrati och mänskliga
rättigheter i biståndspolitiken saknar förankring i konkreta
åtgärder.
Vänsterpartiet föreslår att 300 miljoner kronor ges till
Sydafrika under demokrati- och MR-anslaget.
Asien
I Asien finns några av de allra fattigaste länderna i
världen (Bangladesh, Kambodja, Laos, Nepal, Burma,
Bhutan) och samtidigt den snabbast växande regionen med
gamla och nya ''tigrar'' (Hongkong, Singapore, Sydkorea,
Taiwan respektive Kina, Malaysia, Indonesien, Thailand).
Vietnam innehar något av en mellanställning som både
''tigerunge'' och ett av de fattigaste länderna.
När regeringen skär ner biståndet är det de fattigaste
länderna som drabbas mest -- Bangladesh, Laos och om
man tar hänsyn till den sänkta kronkursen även Vietnam
och Kambodja. Mycket angelägna projekt som drabbats
när biståndet urholkats av kronans fall är exempelvis ett
kambodjanskt bevattnings- och handikapprojekt och ett
program för jordlösa i Bangladesh som drivs av Diakonia.
Vänsterpartiet kan inte spåra någon målmedveten
satsning från regeringens sida på de fattigaste i dessa länder,
inte heller på stöd till ekonomiska reformer och
demokratisering. Vad regeringen vill satsa på är
energiområdet i Filippinerna och Nepal, u-krediter till Sri
Lanka för infrastrukturprojekt och till Vietnam för
energisektorn.
Vänsterpartiet vill i stället, precis som för biståndet till
Afrika och Latinamerika, satsa på kvinnorna, bönderna och
stöd till reformprogrammen. Kvinnorna behöver stöd
framför allt när det gäller utbildning och tillgång till säkra
preventivmedel. Kvinnoinriktat bistånd är också ett
effektivt medel för att bekämpa aids och minska
barnprostitutionen. Stöd till jordbruket är väsentligt då det
riktas mot roten till det onda -- fattigdomen på
landsbygden -- och har därmed också en effekt på
barnprostitutionens grundorsaker.
Vietnam måste få höjt bistånd bl.a. för att kunna lindra
effekterna av inflationsbekämpning och andra ekonomiska
reformer. En sådan effekt är att högskolorna p.g.a.
avgiftsbelagd undervisning inte längre kan fylla platserna. I
längden är detta en förödande politik för den ekonomiska
utvecklingen. Biståndet till Kambodja bör också ligga på en
högre nivå än den regeringen föreslår. Om landet inte får
tillräckligt ekonomiskt stöd hotar ekonomiskt kaos, vilket
är exakt vad de röda khmererna hoppas på för att överta
makten. Biståndet till Kambodja finansieras i huvudsak
över katastrofanslaget.
Biståndet till Indien bör ligga på den nivå regeringen
föreslår och, med tanke på regeringens brutala hantering av
landets sociala och etnisk-religiösa konflikter, också
omprövas. Återigen bör biståndet öka till de fattigaste och
kvinnorna, medan den svenska insatsen i det nya
kraftöverföringsprojektet i delstaten Maharashtra måste
redovisas ingående för riksdagen innan beslut om
medelstilldelning fattas. Projektet finansieras till större
delen av Världsbanken men Sveriges bidrag är så stort som
750 miljoner kronor -- 535 miljoner i u-krediter och 215
miljoner genom SIDA.
Tidigare misslyckanden, ''skandaler'' och negligerade
miljöproblem i samband med stora projekt av den här typen
bör föranleda försiktighet från svensk sida. Det bör påpekas
att den elström som Maharashtraprojektet skall producera
inte skall gå till den fattiga landsbygden utan till Bombay.
Biståndet till Sri Lanka bör inte höjas, utan ligga kvar
på förra årets nivå då kriget i landets norra tamilska delar
fortsätter och en stor del av statsbudgeten upptas av
militärutgifter.
Vänsterpartiet föreslår att det bilaterala SIDA-biståndet
(basprogram) till Asien fördelas enligt följande tabell (milj.
kr):
Latinamerika är inne på sitt andra årtionde av
demokratisering efter militärdiktaturens era under 1970-
talet. I många länder håller en formell demokrati på att
konsolideras. De djupa ekonomiska och sociala problemen
kvarstår dock på de allra flesta håll och hotar om inga
radikala förändringar kommer till stånd att stjälpa det
bräckliga demokratibygget i ett flertal länder.
Statskupperna i Haiti 1991 och Peru 1992 kan vara
inledningen på en ny diktaturvåg i regionen.
Biståndet till regionen måste ses i det perspektivet. En
förutsättning för politisk och social stabilitet är att den
mycket utbredda fattigdomen och de djupa sociala och
ekonomiska klyftorna utplånas. Biståndet från bl.a. Sverige
kan, med rätt inriktning, vara ett viktigt bidrag till en sådan
utveckling.
Det svenska Latinamerikabiståndets starka
koncentration till Centralamerika är relevant mot bakgrund
av fattigdomskriteriet. Ökat bistånd genom SIDA till de
fattiga andinska staterna, Bolivia, Ecuador samt även
Paraguay bör dock övervägas inom de närmaste åren.
Konsolideringen av demokratin fortsätter i Bolivia och
Ecuador och stora framsteg vad avser demokrati och
mänskliga rättigheter sker i Paraguay. Det biståndet bör
inriktas mot främst stödprogram inom den sociala sektorn
och demokratistöd. Vänsterpartiet föreslår att 100 miljoner
kronor anslås för bistånd till Sydamerika. Regeringen avser
att sänka detta bistånd från 95 till 85 miljoner kronor.
Flera av de centralamerikanska staterna är inne i en
mycket kritisk politisk period: El Salvador står inför landets
kanske första demokratiska val; Nicaragua upplever svåra
interna konflikter som bottnar i jordfrågan och svikna
löften från USA; Guatemala står inför avgörande politiska
förändringar och kanske en fredsuppgörelse mellan
regeringen och URNG-gerillan. De krig som plågat och
fortfarande plågar dessa länder bottnar i jordbrist,
fattigdom och enorma ekonomiska klyftor.
Något externt hot, som regeringen gör gällande i
budgetpropositionen, har folket i dessa länder aldrig varit
utsatt för, förutom hotet från USA:s imperialistpolitik. Nu
när den för USA förhatliga sandinistregimen inte längre styr
tappar Washington intresset för Nicaragua och betalar inte
ut utlovat bistånd.
Sveriges bistånd till regionen bör inriktas på den sociala
sektorn och stöd till jordreformer. För El Salvador och
Guatemala är det också mycket viktigt att stöd ges till freds-
och demokratiseringsprocesserna. Centralt här är hjälp till
demobilisering av regerings- och gerillasoldater och ett
återförande av dessa till ett meningsfullt civilt liv. För
Nicaragua är det av SIDA planerade stödet till två
svenskfinansierade vattenkraftprojekt väsentligt.
Regeringens anslag på 155 miljoner till basprogrammet för
Nicaragua är för litet för att säkra SIDA:s åtaganden.
Oroande i regeringens förslag är planeringen av
betalningsbalansstöd till El Salvador och Guatemala.
Kopplingen mellan sådant bistånd och Världsbankens och
IMF:s föga lyckade strukturanpassningsprogram är, som
redan nämnts, mycket stark. Betalningsbalansstödet till
Nicaragua bör också ses över.
Vänsterpartiet föreslår ett anslag för regionalt bistånd
till Centralamerika på 195 miljoner kronor och för
basprogrammet för Nicaragua på 255 miljoner kronor.
Biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter
I biståndssammanhang har den borgerliga regeringen
försökt göra demokrati och mänskliga rättigheter (MR) till
en profilfråga. Demokrati och MR är också den första
frågan som poängteras i budgetpropositionens genomgång
av viktiga frågor i utvecklingssamarbetet.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om hur
viktigt arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter är.
Regeringens politik för att främja respekten för
mänskliga rättigheter tycks dock inskränkas till hot om att
avbryta bistånd till stater där demokratiprocessen stannar
av. Denna politiska ''konditionalitet'' i biståndet skrivs
numera också in i de avtal mottagarländerna skriver under.
Däremot märks inte regeringens vurmande för
demokrati och mänskliga rättigheter i någon vilja att satsa
mer pengar på detta område. I budgetförslaget föreslår
regeringen en sänkning av detta anslag från 650 till 595
miljoner kronor varav 220 miljoner avsätts för insatser i
Sydafrika. Det är andra året i rad som regeringen vill sänka
detta anslag.
Vänsterpartiet föreslår att 700 miljoner kronor avsätts
för stöd till demokrati och mänskliga rättigheter i tredje
världen, varav 300 miljoner går till Sydafrika. Två viktiga
delar av bistånd under detta anslag utgör stöd till
kvinnoorganisationer och handikappade barns rättigheter.
Handikappbistånd till s.k. CBR-program (Community
Based Rehabilitation) i Vietnam och Västbanken är
utmärkta exempel på effektivt men ej kostnadskrävande
bistånd. En vidgning av CBR-programmen vore ett bra sätt
att ytterligare stödja en stor men närmast bortglömd grupp
människor i tredje världen.
Katastrofbistånd och stöd till återuppbyggnad
En växande andel av katastrofbiståndet används till
offren för konflikterna i det forna Jugoslavien och det forna
Sovjetunionen. Någon minskning av behoven av
katastrofbistånd till u-världen som motsvarar de ökande
behoven i öst existerar givetvis inte. Antalet katastrofer inte
minst till följd av krig är mycket stort i tredje världen.
Angola, Moçambique, Somalia, Sudan, Burundi,
Afghanistan, Kambodja, Östtimor, Guatemala är bara
några av ett otal exempel. Av den enkla anledningen
föreslår Vänsterpartiet en större ökning av detta anslag än
vad regeringen föreslår.
Vänsterpartiet yrkar på att 1 370 miljoner kronor avsätts
för katastrofbistånd och stöd till återuppbyggnad.
Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer
Omkring 300 enskilda organisationer erhåller statligt
stöd till biståndsverksamhet. Huvuddelen av medlen till
dessa organisationer går över SIDA-anslaget för bistånd
genom folkrörelser och andra enskilda organisationer.
Problemet med alltför mycket bistånd över enskilda
organisationer är bristande samordning av många
småskaliga utvecklingsprojekt. För att använda ett
modeord finns en risk för snuttifiering av biståndet.
Vidare innebär de regler som gäller att ökat statligt
bidrag måste följas av en ökad egeninsats av de enskilda
organisationerna, vilket kan vara svårt att klara för många
organisationer. Fördelarna med denna biståndsform, t.ex.
närheten till mottagarna, kostnadseffektivitet, flexibilitet,
är dock många.
Mot bakgrund av det anförda och det faktum att denna
post stadigt ökat under senare år -- i årets förslag plus 125
miljoner kronor -- anser Vänsterpartiet att någon höjning
utöver vad regeringen föreslagit inte är motiverad.
Särskilda miljöinsatser
I enlighet med vad som redan anförts med anledning av
anslaget för FN:s miljöinsatser föreslår Vänsterpartiet en
kraftig höjning även av anslaget för särskilda miljöinsatser
genom SIDA. Precis som SIDA anför i sitt äskande är det
''nödvändigt att u-länderna skaffar sig herravälde över de
faktorer som påverkar den egna miljön''. Sambandet mellan
miljöförstöring och fattigdom kan inte nog betonas.
För att komma till rätta med miljöproblemen på lång sikt
och för att skapa ett medvetande om nödvändigheten av
hållbar utveckling i u-länderna är insatser inom utbildning,
undervisning och information på miljöområdet av
avgörande betydelse.
Vänsterpartiet föreslår att 390 miljoner kronor avsätts
för särskilda miljöinsatser, vilket innebär 160 miljoner
kronor mer än regeringens förslag.
Övrigt bistånd genom SIDA
Mycket angelägna verksamheter finansieras över
anslaget för särskilda program. Samtliga av de sju
områdena som faller under detta anslag, den s.k.
ämnesinriktade verksamheten, utgör centrala delar av en
hållbar utveckling.
Vänsterpartiet vill här återigen framhålla vikten av
kvinnoinriktat bistånd och bistånd till handikappade, två
områden som bör ges ökade resurser. Regeringen sänkte
anslaget för särskilda program kraftigt 1993. Det är nu dags
att åter höja denna anslagspost. Vänsterpartiet föreslår att
350 miljoner kronor ges till de särskilda programmen.
Vänsterpartiet föreslår också en höjning av anslaget till
rekrytering och utbildning av fältpersonal från 40 till 50
miljoner kronor. Regeringens nedskärningar i stort inom
SIDA är givetvis orsaken till att också
utbildningsprogrammen skärs ned. Minskningen av den
SIDA-anställda fältpersonalen och tendensen att ersätta
kontraktsanställd fältpersonal med konsulter är knappast
till fördel för en ökad kompetens inom biståndsområdet.
U-landsforskning
SAREC ger i vissa u-länder ett ovärderligt bidrag till
forskning inom vitala områden, inte minst i form av
basresurser. SAREC utgör dessutom en garant för att u-
landsforskningen i Sverige inte helt ska utkonkurreras av
forskning med inriktning på främst Europa. Vänsterpartiet
föreslår att SAREC:s begärda anslag om 445 miljoner
kronor beviljas. Regeringen föreslår ett anslag på 425
miljoner.
Utvecklingssamarbete genom BITS
En stor del av BITS verksamhet består i beviljande av u-
krediter för att finansiera projekt i andra kreditvärdiga
länder än de traditionella programländerna. U-krediterna
kan kritiseras av flera skäl. De är en form av bundet bistånd
så till vida att de ges till projekt där svenska varor och
tjänster är konkurrenskraftiga. Vidare samverkar BITS allt
mer i sin u-kreditgivning med multilaterala
finansieringsinstitutioner som Världsbanken och IMF.
Det står också klart att u-krediterna är oförenliga med
de svenska biståndsmålen. Sådana krediter ges till ett flertal
länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger
rum och till länder som satsar enorma resurser på militär
upprustning, t.ex. Egypten. De ges eller planeras att ges
också till länder som bryter mot folkrätten. Marocko och
Indonesien är här de två tydligaste fallen.
Vänsterpartiet föreslår att anslaget till BITS inte höjs
och att det omfördelas så att en lägre andel avsätts för u-
krediter och en högre andel för tekniskt samarbete inklusive
den internationella kursverksamheten. En avveckling av u-
krediterna bör inledas.
Vänsterpartiet avvisar också regeringens förslag att
avsätta 50 miljoner kronor av BITS-anslaget för en ny form
av krediter, s.k. biståndskrediter.
Vidare föreslår Vänsterpartiet en avveckling av allt
samarbete BITS har med Kina, Marocko och Indonesien.
Det är oacceptabelt att regeringen i budgetpropositionen
ger klartecken för u-krediter till Indonesien. I fallet Kina
utgör de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter, inte
minst i Tibet, en självklar anledning att bryta samarbetet.
Fallen Marocko och Indonesien behandlar
Vänsterpartiet i särskilda motioner. Det är dock på sin plats
att här betona att båda dessa stater bryter mot två centrala
principer i svensk utrikes- och biståndspolitik och bör av
den anledningen inte erhålla något svenskt stöd.
För det första fortsätter båda regeringarna att såväl föra
en diktatorisk politik utan synbar förändring mot ökad
demokrati som grovt kränka de mänskliga rättigheterna.
För det andra bryter båda länderna mot folkrättsliga
principer genom ockupationen av, i fallet Marocko, Västra
Sahara och, i fallet Indonesien, Östtimor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansieringen av 665 000 000 kr
i asylkostnader och 150 000 000 kr för FN:s aktioner för fred
och återuppbyggnad från annat anslag än Internationellt
utvecklingssamarbete,
2. att riksdagen till Internationellt utvecklingssamarbete
för budgetåret 1994/95 anvisar 902 500 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit exklusive asylkostnader och kostnad
för FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad eller således
13 447,5 miljoner kronor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ till en svensk utredning
och utvärdering av IDA-biståndets effekter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 540 000 000 kr i importstöd
återförs till anslaget för utvecklingssamarbete genom
SIDA,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att betalningsbalansstödet
exklusive importstödet samt stödet till skuldlättnader
avvecklas och att motsvarande medel om ca 460 000 000 kr
överförs till andra anslag,
6. att riksdagen till det ordinarie bidraget till FN:s
utvecklingsprogram UNDP för budgetåret 1994/95 anvisar
40 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
610 000 000 kr,
7. att riksdagen till FN:s kapitalutvecklingsfond
(UNCDF) för budgetåret 1994/95 anvisar 10 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 50 000 000 kr,
8. att riksdagen till FN:s befolkningsfond (UNFPA) för
budgetåret 1994/95 anvisar 40 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 180 000 000 kr,
9. att riksdagen till FN:s barnfond (Unicef) för
budgetåret 1994/95 anvisar 50 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 400 000 000 kr,
10. att riksdagen till Världslivsmedelsprogrammet
(WFP) för budgetåret 1994/95 anvisar 30 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 300 000 000 kr,
11. att riksdagen till FN:s hjälporganisation för
Palestinaflyktingar (UNRWA) för budgetåret 1994/95
anvisar 54 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller
således 200 000 000 kr,
12. att riksdagen till FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR) för budgetåret 1994/95 anvisar 25 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 300 000 000 kr,
13. att riksdagen till UNCTAD/GATT:s internationella
handelscentrum (ITC) för budgetåret 1994/95 anvisar
4 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
19 000 000 kr,
14. att riksdagen till narkotikabekämpning genom FN-
systemet för budgetåret 1994/95 anvisar 10 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 60 000 000 kr,
15. att riksdagen till FN:s miljöinsatser för budgetåret
1994/95 anvisar 100 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslår eller således 250 000 000 kr,
16. att riksdagen till anslaget för utvecklingssamarbete
genom SIDA för budgetåret 1994/95 anvisar 1 630 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 7 920 mkr
varav 540 000 000 kr utgörs av det importstöd regeringen vill
föra över till anslaget C 4,
17. att riksdagen till basprogrammet för Angola för
budgetåret 1994/95 anvisar 140 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 200 000 000 kr,
18. att riksdagen till basprogrammet för Botswana för
budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 70 000 000 kr,
19. att riksdagen till basprogrammet för Eritrea för
budgetåret 1994/95 anvisar 5 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 35 000 000 kr,
20. att riksdagen till basprogrammet för Etiopien för
budgetåret 1994/95 anvisar 20 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 150 000 000 kr,
21. att riksdagen till basprogrammet för Guinea-Bissau
för budgetåret 1994/95 anvisar 40 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 40 000 000 kr,
22. att riksdagen till basprogrammet för Kap Verde för
budgetåret 1994/95 anvisar 5 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 40 000 000 kr,
23. att riksdagen till basprogrammet för Lesotho för
budgetåret 1994/95 anvisar 5 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 35 000 000 kr,
24. att riksdagen till basprogrammet för Moçambique
för budgetåret 1994/95 anvisar 55 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 300 000 000 kr,
25. att riksdagen till basprogrammet för Namibia för
budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 100 000 000 kr,
26. att riksdagen till basprogrammet för Tanzania för
budgetåret 1994/95 anvisar 35 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 330 000 000 kr,
27. att riksdagen till basprogrammet för Uganda för
budgetåret 1994/95 anvisar 5 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 100 000 000 kr,
28. att riksdagen till basprogrammet för Zambia för
budgetåret 1994/95 anvisar 10 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 145 000 000 kr,
29. att riksdagen till basprogrammet för Zimbabwe för
budgetåret 1994/95 anvisar 35 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 170 000 000 kr,
30. att riksdagen till regionala insatser i Afrika för
budgetåret 1994/95 anvisar 35 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 200 000 000 kr,
31. att riksdagen till samarbete med Sydafrika inom
ramen för demokrati och MR-anslaget för budgetåret
1994/95 anvisar 80 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 300 000 000 kr,
32. att riksdagen till basprogrammet för Vietnam för
budgetåret 1994/95 anvisar 70 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 250 000 000 kr,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om höjning av biståndet till
Kambodja för budgetåret 1994/95 inom ramen för
katastrofbiståndet,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre redovisning av
kraftöverföringsprojektet i den indiska delstaten
Maharashtra,
35. att riksdagen till basprogrammet för Sri Lanka för
budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit eller således 35 000 000 kr,
36. att riksdagen till basprogrammet för Bangladesh för
budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 145 000 000 kr,
37. att riksdagen till basprogrammet för Laos för
budgetåret 1994/95 anvisar 60 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 150 000 000 kr,
38. att riksdagen till regionala insatser i Asien för
budgetåret 1994/95 anvisar 25 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 45 000 000 kr,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ökat bistånd till Bolivia,
Ecuador och Paraguay bör övervägas inom de närmaste
åren,
40. att riksdagen till basprogrammet för
utvecklingssamarbetet med Sydamerika för budgetåret
1994/95 anvisar 15 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 100 000 000 kr,
41. att riksdagen till basprogrammet för
utvecklingssamarbetet med Centralamerika för budgetåret
1994/95 anvisar 10 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 195 000 000 kr,
42. att riksdagen till basprogrammet för Nicaragua för
budgetåret 1994/95 anvisar 100 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 255 000 000 kr,
43. att riksdagen till Demokrati och mänskliga rättigheter
för budgetåret 1994/95 anvisar 105 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 700 000 000 kr varav
300 000 000 kr avsätts för Sydafrika,
44. att riksdagen till Katastrofer och återuppbyggnad
m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 70 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 1 370 000 000 kr,
45. att riksdagen till Särskilda miljöinsatser för
budgetåret 1994/95 anvisar 160 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 390 000 000 kr,
46. att riksdagen till Särskilda program för budgetåret
1994/95 anvisar 45 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 350 000 000 kr,
47. att riksdagen till SIDA:s rekrytering och utbildning
av fältpersonal för budgetåret 1994/95 anvisar 10 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 50 000 000 kr,
48. att riksdagen till u-landsforskning genom SAREC för
budgetåret 1994/95 anvisar 20 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 445 000 000 kr,
49. att riksdagen till utvecklingssamarbete genom BITS
för budgetåret 1994/95 anvisar 110 500 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit eller således 704 500 000 kr,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omfördelning av anslaget till
BITS så att en lägre andel avsätts för u-krediter och en
högre andel för tekniskt samarbete inklusive den
internationella kursverksamheten,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en avveckling av u-krediterna
bör inledas,
52. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att
avsätta 50 000 000 kr av BITS-anslaget för de nya
biståndskrediterna,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling av allt samarbete
BITS har med Kina, Marocko och Indonesien.
Stockholm den 21 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)