Konflikten i Västsahara fortsätter att vara en av många
konflikter som FN inte förmår lösa. Den fredsplan som
antogs av FN:s säkerhetsråd i april 1991 innebar:
1. att en FN-styrka för övervakning av vapenvilan
placerades i Västsahara;
2. att en folkomröstning om landets självständighet
skulle organiseras.
FN-styrkan (MINURSO) om drygt 300 personer har
under starkt motstånd från Marocko nu befunnit sig i
Västsahara i över två år. Motståndet från Marocko har
inneburit att någon folkomröstning inte kunnat hållas under
den tiden. Det innebär i sin tur att den marockanska
ockupationen fortsätter, att det sahariska folket fortsätter
att utsättas för våld och förtryck, att flyktingar inte kan
återvända till sitt land och att hjälpbehoven till saharierna
kvarstår.
Vi föreslår att Sverige inom FN med kraft arbetar för att
Marocko ska följa FN-planen, att Sverige upphör med att
ge bistånd till Marocko och att det svenska biståndet till
Västsahara ges direkt till befrielserörelsen Polisario.
FN-planen
En kärnpunkt i konflikten om Västsahara är den av FN
beslutade folkomröstningen om landets självständighet.
Röstlängderna för denna folkomröstning ska enligt en
överenskommelse mellan parterna bygga på den
folkräkning den spanska kolonialmakten genomförde 1974.
Marocko har dock hela tiden velat utöka listan över
röstberättigade med 170 000 marockanska s.k. flyktingar.
Cirka 50 000 av dessa har i strid med FN-planen flyttats från
Marocko in i Västsahara och försetts med falska
identitetshandlingar. Marocko har också under 1993 vägrat
FN att dels etablera ett kontor för valregistrering i
Västsahara, dels distribuera blanketter för registrering.
FN:s generalsekreterare hyser förhoppningar om att
registreringen ska komma igång i januari 1994. Dessa
förhoppningar är allför optimistiska mot bakgrund av
Marockos ständiga sabotage mot fredsplanen. Den alltför
välvilliga inställningen från bl.a. generalsekreterarens sida
mot Marocko måste upphöra. FN måste sätta hårdare press
på den marockanska ledningen att följa den fredsplan man
skrivit under. Det bör vara Sveriges sak att i FN med kraft
arbeta för att detta blir fallet.
Sveriges bistånd till Marocko
Det står klart att Marocko genom sin ockupation av och
politik i Västsahara bryter mot såväl folkrätten som de
internationella konventionerna om mänskliga och politiska
rättigheter. Vissa stater som grovt bryter mot folkrätten och
hotar internationell fred har under senare tid utsatts för FN-
sanktioner, bl.a. Irak och rest-Jugoslavien.
Användningsområdet för sanktioner har dessutom under
senare tid utökats och börjat tillgripas mot stater som
allvarligt kränker mänskliga och politiska rättigheter. Det
tydligaste exemplet utgörs här av Haiti.
Sverige har under senare tid ställt sig bakom samtliga av
säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner. Dessa har helt
enkelt legat i linje med traditionell svensk utrikespolitik
som bl.a. inneburit ett starkt engagemang för försvaret av
folkrätten och de mänskliga rättigheterna. I fallet
Västsahara/Marocko har dock inte kunnat konstateras
någon konsekvens från svensk sida i fråga om försvar för
ovanstående principer. Sverige har t.ex. beviljat Marocko
u-krediter om 346 miljoner kronor sedan början av 1980-
talet. BITS har dessutom sedan 1991 bedrivit s.k. tekniskt
samarbete med Marocko motsvarande 8 miljoner kronor.
Vidare har SwedeCorp dels inlett samarbete med Marocko
inom det handelsfrämjande området, dels planerat
samarbete inom industriell miljövård.
U-landsbistånd ska inte användas i politiskt syfte, dvs.
typen av politisk regim ska inte avgöra om bistånd ska ges
eller inte. Ifråga om Marocko handlar det dock om ett land
som allvarligt bryter mot folkrätten och trotsar FN-beslut.
Kunde stöd ges till massiv krigföring mot Irak under
motiveringen att Irak ej respekterade folkrätten borde
Sverige åtminstone kunna avbryta biståndet till Marocko.
Biståndet till Västsahara
De saharier som flytt landet i huvudsak till flyktinglägret
i Tindouf i Algeriet är helt beroende av hjälp utifrån för sin
försörjning och överlevnad. Vattenförsörjningen är t.ex.
helt beroende av att tankbilar når området.
Huvuddelen av det svenska biståndet till Västsahara har
hittills kanaliserats via svenska Rädda Barnen. Innevarande
budgetår har SIDA beviljat 5 750 000 kr efter att en
undersökning kunnat vederlägga marockanska påståenden
om förskingring och brott mot mänskliga rättigheter från
Polisarios sida. Det fortsatta biståndet är emellertid i
farozonen p.g.a. Rädda Barnens beslut att trappa ned på
engagemanget i området. Detta vore förödande för
saharierna särskilt som den största biståndsgivaren,
Algeriet, börjat minska sitt ekonomiska stöd. Dessa
omständigheter visar att det nu är mer angeläget än
någonsin tidigare att de svenska biståndspengarna går
direkt till Polisario. I annat fall riskerar de sahariska
flyktingarna att bli utan svenskt stöd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att få Marocko att
följa FN:s fredsplan för Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stoppa allt bistånd till
Marocko,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Polisario.
Stockholm den 10 januari 1994
Bertil Måbrink (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Björn Samuelson (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)