Genom EES-avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994
har Sverige accepterat att anpassa en rad regler inom
trafiksektorn till dem som gäller inom Europeiska
gemenskapen. Det system för arbetstider som vi tidigare
tillämpat för den nationella trafiken, arbetstidskungörelsen
(ATK), har således för övervägande delen av den
yrkesmässiga trafiken ersatts med EU:s regler, fastlagda i
Rådets förordning (EEG) nr 3820/85.
Skillnaden mellan ATK och 3820/85 är av principiell
natur. ATK reglerar det legala arbetstidsuttaget såväl vad
avser körning som arbete före och under körning. Här tas
således hänsyn till den trötthet som uppkommer vid ett ofta
ansträngande arbete vid sidan av fordonet. EU-reglerna
beaktar emellertid endast den tid som föraren tillbringar
bakom ratten under körning.
EU-reglerna har vissa fördelar; de är lättare att
kontrollera och, möjligtvis, något lättare att tillämpa och
följa. ATK svarar dock betydligt bättre upp mot
traditionella svenska ambitioner vad avser trafiksäkerhet
och arbetsmiljö.
Vi inser och har full förståelse för behovet av
harmonisering av de olika nationella kör- och
arbetstidsbestämmelserna. Konkurrensen, särskilt när
Sverige kommer att omfattas av EU:s
cabotagebestämmelser, måste självfallet utövas på i
huvudsak lika villkor, men det finns uppenbara motiv för
att, inom ramen för EU:s bestämmelser, motverka att de
nyligen införda EU-reglerna medför oönskade
trafiksäkerhets- och arbetsmiljömässiga effekter.
EU-reglerna medger i flera fall nationella undantag, så
länge dessa går i skärpande riktning. Sverige har således
möjlighet att ensidigt införa bestämmelser om maximalt
arbetstidsuttag i kombination med körtider.
Arbetstidskungörelsen, vilken nu i väsentlig utsträckning är
eliminerad, medger ett maximalt arbetstidsuttag om 11
timmar per 24-timmarsperiod. Den s.k. 24-timmarsregeln
är nu borta, men det hindrar inte att körtid och arbetstid
inom ramen för ett arbetspass ändå bör begränsas till 11
timmar. EU-reglerna medger nämligen att en arbetsgivare
kan hålla sina chaufförer i arbete upp till 14 timmar per
dygn, två gånger i veckan. Detta är en orimlig ordning.
Behovet av en begränsning av rätten att hålla chaufförerna
i arbete är därför uppenbar. En ram om maximalt tillåtet
arbetstidsuttag per arbetspass är därför helt nödvändig. Ett
maximum om 11 timmar skulle av erfarenhet vara en sådan
lämplig ram.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett maximalt
arbetstidsuttag för yrkeschaufförer.
Stockholm den 20 januari 1994
Sylvia Lindgren (s)
Lars Ulander (s)
Ines Uusmann (s)