När det gäller typen av infrastrukturinvesteringar tror
många detta. Vi kan både läsa och höra detta från många
håll. Vi är redan i data- och telekommunikationens
tidevarv. Kommunikationsdepartementets budget utvisar
emellertid inte detta.
Ny demokrati står bakom den s k 98-
miljardersinvesteringen i infrastruktur fram till år 2003 och
har i stort inte ändrat uppfattning vad beträffar dessa
investeringar. Det gäller mest investeringar i vägar och
järnvägar. Vi har konstaterat att tidigare regering underlåtit
att tillföra denna infrastruktur de medel som den borde ha
tilldelats under en lång följd av år på både 60-, 70- och 80-
talen.
Tiderna förändras och vi måste tänka om när det gäller
framtida investeringar i infrastruktur. En stora del av
morgondagens kommunikation kommer att gå via optiska
kablar. Lika väl som staten investerar i vägar och järnvägar
för hela rikets utveckling måste staten investera i den nya
tidens infrastruktur, dvs data- och telekommunikationer.
Riskvilligt kapital måste finnas tillgängligt för branschen.
Som investering räknar vi inte bara själva infrastrukturen
utan även forskning och utbildning.
Telekommunikationslinjer borde finnas på såväl gymnasie-
som universitetsnivå.
Det visar sig allt mer att det vanliga industrisamhället,
som vi är vana vid att se det, inte kommer tillbaka. Bara
18 % av BNP kommer från den tunga industrin idag. Det
moderna tjänstesamhället är redan här. Vad kan man dra
för slutsatser av att många svenska företag skaffar sig
partners i Europa? Svar: Vi ligger långt från allfarsvägarna.
För avsides. Den svenska marknaden är för liten. Och vår
förmåga att attrahera utländska nya etableringar kommer
att vara helt beroende av goda telekommunikationer. Ett av
de tre viktigaste kriterierna för att utländska företag skall
etablera sig är mycket goda telekommunikationer.
Sverige har delvis tappat initiativet när det gäller
telekommunikationer. Vi vet inte riktigt vad vi vill.
Företagen saknar en samlad affärsidé för vårt land. Vi blir
mer styrda av omständigheterna. Detta är inget bra
utgångsläge för Sverige som nation. De svenska
traditionerna är annars omfattande inom detta område.
Sveriges möjligheter är mycket goda om vi kan få en
nationell samling kring denna framtidsbransch. I en
lättrörlig värld måste den stat som vill sina egna
medborgares bästa ta tag i detta. År 2000 kan vi vara bland
de världsledande inom telekommunikation om vi svenskar
samlar oss.
Ny demokrati är naturligtvis för en fri marknad och vill
inte störa en fri marknad. Men samstämmiga röster säger
att Sverige är för litet och de svenska företagen för små för
att klara detta helt på egen hand.
Teleindustrin är en del av näringslivet som expanderar
mycket kraftigt med hjälp av ny teknik, och kommer så att
göra under åtskilliga decennier. Telekommunikationer är
världens största industriella system med sina 600 miljoner
telefonlinjer. Det har till uppgift att hjälpa människor att
förstå varandra, att kommunicera. 1991 utgjorde
teletjänster 2,25 % av BNP i Europa. År 2000 räknar man
med att siffran har fördubblats till 4,5 %. Lägger man till
försäljningen av utrustning inom området svarar
teleområdet för 7 % av BNP år 2000. Tillväxten är 10 % om
året.
Utan tvekan är detta ett av de mest intressanta
industriområdena under 90-talet. Sverige har
förutsättningar i form av kunnande och resurser. Vi ligger
långt framme: 69 telefonlinjer på 100 invånare, 8 av 100 har
mobiltelefon. Vi har mycket duktiga företag i branschen,
både stora och små. Vi har tusentals kvalificerade experter
inom teleområdet.
Vi tar bara delvis tillvara på våra möjligheter som nation
inom telekommunikationsområdet. Vi bör gå längre för att
göra telekommunikationer till en ännu starkare svensk
exportprodukt. I USA har vicepresidenten Al Gore utsetts
att leda den strategiska utvecklingen av
telekommunikationerna. Vi uppfattar USA ofta som den
ekonomiska frihetens hjärta, men här vill man samla den
amerikanska industrin. Både Frankrike och Japan har
framgångsrikt låtit nationella intressen gå hand i hand med
företagen. Vi borde kunna det också.
På samma sätt som Sveg och Kiruna kan leva upp med
hjälp av nationella tjänster, kan Sverige utföra teletjänster
åt sin omvärld. Sverige kan bli en telefonväxel för hela
Europa, om vi vill. Vi kan kompensera avståndet från de
stora marknaderna genom att sträva efter att bli ett
telekommunikationsnav (en hub). Vi borde också kunna
förstärka vår roll som exportör av både hårdvara och
tjänster. Behovet är enormt redan strax utanför de svenska
gränserna.
Vi föreslår att en kommitté snarast tillsätts som
identifierar behoven här hemma och på världsmarknaden,
klarlägger vår position och föreslår en handlingsplan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att snarast tillsätta en kommitté
om telepolitiken.