Statens isbrytare av ''Atleklassen'' bör omstationeras
från Stockholm till Härnösand. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län har i flera utredningar redovisat de
goda förutsättningar som finns för en omstationering till
Härnösand.I Härnösandsområdet finns god tillgång på
kajplatser, Den tekniska servicen för underhåll finns i allt
väsentligt i området. För tyngre underhåll finns
torrdockan i Gustafsvik. Marinen klarar underhåll och
reparationer av kvalificerade krigsfartyg med Gustafsvik
som bas, därför bör det rimligen vara möjligt att tillgodose
också de behov som isbrytarverksamheten har. Det finns
klara samordningsfördelar med andra marina verksamheter
såsom kustbevakningen, Norrlandskustens
Marinkommando, lotsverksamhet mm.
Inledningen av isbrytarsäsongen sker alltid i norra delen
av Bottniska viken, liksom avslutningen. Med en
stationering längre norrut minskas gångtiderna för isbrytare
och effektiviteten ökar därmed.
Stockholm har under mycket lång tid varit
stationeringsort för isbrytare. Undan för undan har
ansvariga myndigheter och organ i Stockholms kommun
funnit att befintliga kajplatser kan ges en mer
ändamålsenlig användning än att hysa isbrytare sommartid.
Inte minst behövs kajplatserna för den ökande
turistverksamheten med kryssningsfartyg.
Kostnaden för kajplatser i Härnösand är väsentligt lägre
än i Stockholm. Och en omstationering kan lösas effektivt i
Härnösand.
Representanter från Flottan har ifrågasatt en
omstationering med hänvisning till befarade svårigheter att
rekrytera befäl från försvaret. Vi ifrågasätter denna
uppfattning. Det kan rimligen inte vara svårare att
rekrytera personal till isbrytare, som i sin operativa uppgift
skall vara ständigt rörliga, om stationeringen är Härnösand,
eller om den är en annan ort. Den enda personal som berörs
är den som krävs för att bemanna isbrytarna under
sommarhalvåret, när underhåll och tillsyn är huvudsysslan.
Militärt befäl kommer då att vara ett fåtal personer, vilka vi
bedömer med lätthet måste gå att rekrytera.
Emellertid leder denna fråga in på en annan, som vi
anser skall övervägas inte så mycket mot bakgrund av de
eventuella svårigheter som ventileras av i dag verksam
ledning och personal utan mer av de möjligheter som finns
för staten med en annan lösning, nämligen bemanning av
isbrytarna med civil eller militär personal.
Det krävs lång erfarenhet av isbrytarverksamhet för att
på ett säkert och professionellt sätt assistera sjöfarten,
förutse isens uppträdande vid olika väderlekar och
väderleksskiftningar etc. Förmågan vad gäller navigation
och manöverteknik måste vara mycket hög.
Det är inget som i grunden skiljer isbrytarverksamhet
från annan kvalificerad verksamhet vad gäller krav på
erfarenhet, teoretisk skolning med mera. Som exempel kan
nämnas lotsverksamheten. Kraven på lotsar är omfattande
med sjökaptensutbildning som grund och mångårig praktisk
erfarenhet som fartygsbefäl, förutom mycket god lokal
kännedom om farvatten och farleder. En person som utan
erfarenhet av det enskilda fartyget tar ansvar för dess säkra
framfart i trånga farleder under de mest skiftande
förhållanden, bör naturligtvis också kunna leda
isbrytarverksamhet efter en introduktion på isbrytare.
Någon skillnad mellan personal utbildad i Flottan eller i
civila sammanhang kan vi inte anse finns, som skulle
förhindra att civil personal bemannar isbrytarna. Det är ett
krävande och ansvarsfullt arbete, ofta innebärande långa
vakter under svåra förhållanden. Också civil personal får
förutsättas kunna svara upp mot krävande arbetsuppgifter.
Isbrytarna används för militära uppgifter under krig och
beredskap, varför den civila erfarenheten är av stort värde
för att lösa militära uppgifter. Frånsett den direkta
erfarenheten av det enskilda fartyget finns inga moment i
isbrytarverksamhet som har direkt militär anknytning.
Isbrytarna kan användas som bevakningsfartyg, plattformar
för minläggning, stabsfartyg med mera. Detta är renodlade
försvarsuppgifter, men att för den skull ha militär
bemanning för isbrytning är mycket svårförståeligt. Själva
plattformen i form av ett fartyg kan naturligtvis användas
för en rad lämpliga ändamål, men man blir naturligtvis inte
taktiskt överlägsen vad gäller mineringar eller expert på
minfällning genom att bryta is. Vad gäller erfarenhet från
det enskilda fartyget förutsätter vi att Flottans allmänna
utbildning vad gäller fartyg och båtar är tillräcklig för att en
person skall kunna ta ansvaret också för ett fartyg av typ
isbrytare. Det är den specifika militära uppgiften som ställer
speciella krav. Vidare måste det vara en mycket enkel
åtgärd att under sommarhalvåret bedriva utbildning i
aktuella militära moment, eftersom isbrytarna kan hyras in
av försvaret.
Vad gäller bemanning med civil personal, bedömer vi att
förutsättningarna är goda genom att annan marin
verksamhet av naturliga skäl minskar under vintersäsongen.
Bemanning kan ske bland annat från följande kategorier:
Personal ur kustbevakningen vad gäller såväl befäl som
båtsmän.Personal ur lotsverksamheten vad gäller såväl
befäl som båtsmän eftersom lotsverksamheten går ned
under vinterhalvåret.Personal ur den civila
handelssjöfarten. Under sommaren finns ett betydande
antal personer med sjökaptensexamen eller skepparbrev
som fullgör befälsfunktioner i den trafik som bedrivs utefter
våra kuster. Denna trafik är utomordentligt säsongbunden,
varför befälen inte kan räkna med anställning vintertid i
samma företag. I stället måste de ofta söka sig ut till
handelssjöfart utanför riket. Personal i handelssjöfart
som, såsom alternativ, kan erhålla arbete inom landet eller
som periodvis kan önska tjänster inom landet.
Det är vår bestämda uppfattning att det är möjligt att på
ett rationellt sätt bemanna isbrytarna med civil personal
utan att effektiviteten minskar. Exempelvis har Finland civil
bemanning på sina isbrytare, och har funnit det fungera bra.
Vad gäller personal som är anställd i annan civil
verksamhet (kustbevakning, lotsning m m) får det betraktas
som en avtalsfråga mellan berörda parter hur
anställningsvillkoren skall utformas. Det bör enligt vår
bedömning vara möjligt att ge den berörda personalen mer
kvalificerade uppgifter och bättre anställningsvillkor
samtidigt som personalens kompetens och kvalifikationer
tas tillvara i högre grad. Därmed kan besparingar nås för
statskassan.
En omstationering av isbrytare till Härnösand, som har
tillgång till nödvändiga underhålls- och dritsförutsättningar,
är också i ett regionalt perspektiv en närmast självklar
fråga. Stationering av isbrytarna bör ske där tyngdpunkten
av verksamheten finns. Lika uppenbart bör övervägas att
också isbrytarledningen omstationeras till Härnösand. Den
finns i dag i Norrköping som en organisatorisk del av
Sjöfartsverket. Visserligen kan närhet till övriga delar av
Sjöfartsverket och SMHI anföras som operationella motiv
för nuvarande lokalisering, men samtidigt står det klart att
isbrytarverksamheten är en särskild verksamhet inom
Sjöfartsverket. Närheten till den operativa styrkan under
planering av kommande säsong och utvärdering av
genomförd säsong bör ge verksamhetsfördelar. Till detta
kommer att förutsättningarna för samordning -- personellt
och operativt -- med kustbevakningens regionledning är
utomordentligt goda.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
en omstationering av isbrytarna från Stockholm till
Härnösand,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda frågan om civil
bemanning av isbrytarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
en omstationering av isbrytarledningen till Härnösand.
Stockholm den 24 januari 1994
Sigge Godin (fp)
Per-Richard Molén (m)