Riksdagen fastställde år 1980 inom ramen för ett
sjöfartspolitiskt program vissa allmänna riktlinjer för
sjöfartspolitiken. Programmet sägs bl.a. ha som mål att
skapa förutsättningar för att landets utrikeshandel skall
kunna bedrivas på ett effektivt sätt till lägsta kostnad för
samhället. Det sägs också skapa förutsättningar för att man
skall kunna trygga landets transportförsörjning i politiska
och ekonomiska krissituationer.
Nu har det gått många år sedan programmet antogs av
riksdagen. På praktiskt taget alla områden där programmet
uttryckt målsättningar kan man konstatera en kraftig
försämring av situationen för den svenska handelsflottan.
Det s.k. sjöfartspolitiska programmet innebar inte annat
än att riksdagen överlämnade den svenska sjöfartens
framtid, tillsammans med motsvarande samhällsintressen
helt och vilkorslöst åt sjöfartsmarknadens fria spel -- denna
marknad där konjunktursvängningarna är våldsamma, och
fartyg i många fall ses enbart som spekulationsobjekt.
Det är förvånande att denna ur beredskapssynpunkt
mycket allvarliga situation inte har blivit föremål för större
intresse från regeringens sida.
En fortsatt utflaggning av den svenska handelsflottan
innebär stora ekonomiska förluster för staten, dels i form av
uteblivna skatter och arbetsgivaravgifter, dels också i form
av stor arbetslöshet bland sjömän. Dessutom kan inte en
fortsatt utflaggning av svenska fartyg till bekvämlighetsflagg
betraktas som en sund utvecklingsform, där ett statligt
engagemang skulle snedvrida konkurrensen. Konkurrens
från länder som t.ex. Liberia, Panama, Cypern och
Singapore, som vanligen tillhandahåller
bekvämlighetsflagg, är osund.
Det förtjänar att understrykas att under dessa flaggor
och ett antal andra länders, som förekommer på ITF:s lista,
återfinns den allra sämsta delen av världshandelsflottan,
den del som under tarvliga förhållanden fått en extra respit
innan den skall huggas till skrot.
Den personal som anställs på dessa fiffelflaggade fartyg
har inga möjligheter att driva fackliga krav, i flera av dessa
länder är strejk helt förbjuden. Personalen saknar
möjligheter att påverka sin situation. Besättningarna utgörs
i allmänhet av befäl från de traditionella sjöfartsländerna
och av manskap från låglöneländerna, t.ex. Filippinerna,
Indien, och nu även Östeuropa. Detta gör att redarna kan
välja en besättning som är garanterat samarbetsvillig och
som inte ställer krav på löner, arbetsförhållanden, säkerhet
osv.
Dessa kostnader betalas av de tusentals svenska sjömän
som är arbetslösa i Sverige, de betalas i form av förstörd
miljö vid våra kuster, de betalas av svenska skattebetalare.
För de nya redarna kan affärerna lika gärna handla om
frimärken eller fastigheter. En redare har uttryckt det: ''Vi
köper och säljer fartyg för att tjäna pengar, inte för att
långsiktigt bedriva sjöfart.''
Allt pekar på att den internationella sjöfarten går mot
en utveckling i protektionistisk riktning. Regeringar
ingriper till skydd för de egna rederierna genom bilaterala
lastuppdelningsavtal. Från den svenska regeringens sida
finns ingen som helst beredskap för att möta den nya
situation som den svenska sjöfarten har hamnat i.
Staten måste nu ta sitt ansvar för svensk sjöfart så vi kan
behålla handelsflottan under svensk flagg.
Vänsterpartiet har tidigare framfört att den framtida
sjöfartspolitiken måste utgå från ett långsiktigt program,
som har sin grund i samhällsekonomiska,
sysselsättningspolitiska aspekter och tar hänsyn till vårt
lands försörjningsberedskap. Detta bör i sin tur ingå i ett
program som ofattar hela transportsektorns utveckling. I
det programmet bör även kust- och insjöfart ingå som en del
av en utvecklad sjöfartspolitik. För med all säkerhet
kommer både kust- och insjöfart att spela en allt större roll
i framtiden om de får samma möjligheter som övriga
transportslag.
Från regeringens sida borde man starta
utbildningsprogram för arbetslösa sjömän för att på så sätt
kunna möta den internationella konkurrensen som finns,
och det är bara med hög kunskap och kvalitet som den
svenska sjöfarten kan hävda sig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett sjöfartspolitiskt program,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av arbetslösa sjömän.
Stockholm den 18 januari 1994
Karl-Erik Persson (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)
Rolf L Nilson (v)