Riksdagen beslöt under 1993 om stora insatser i
infrastruktur. Dessa satsningar grundade sig dels på det
konkreta behovet av förbättringar av vägar och järnvägar,
dels på åtgärder för att minska den drastiska arbetslösheten.
En tredje målsättning utöver de två nämnda bör nu
tillfogas. Satsningarna bör också stimulera till miljövänliga
kommunikationer.
Inriktningen på satsningarna var huvudsakligen att
bygga nya vägar och järnvägar samt restaurera befintliga
spår och vägar.
Nu bör i stället kommunikationerna ställas om mot mer
av satsningar på järnvägar och telekommunikationer. Av
det sistnämnda fanns påfallande lite i de förslag till
infrastruktursatsningar som riksdagen antog. Detta bör nu
korrigeras. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen
med sådana förslag.
Men avgörande för en utveckling mot mer av
miljötänkandet ligger inte bara i kvaliteten på de fysiska
investeringarna, utan också på vad sätt dessa kan komma
att brukas av användarna. Kort sagt förefaller det dumt att
satsa på stora spårbyggen om ändå ingen har råd att åka tåg
på dem.
Riksdagen har under 1993 beslutat försämra stödet till
olönsam regional järnvägstrafik. Detta är naturligtvis ett
hårt slag för regionerna i fråga och det innebär att mer
persontrafik överflyttas till mindre miljövänliga alternativ.
Samtidigt är det rimligt att hävda något slags ansvar för att
ett trafikunderlag skall finnas. Därför bör stödformerna
utgå på annat sätt.
När statens järnvägar under sommaren 1993 kraftigt
rabatterade priserna för den breda allmänheten visade sig
tågtrafiken vara en tjänst med stor efterfrågan. Ofta var
efterfrågan större än tillgången och utbudet. Kring
orsakerna kan diskuteras, men ändock bör två slutsatser
dras ur resultatet. Svenska folket vill åka tåg. Det uppfattas
som ett trevligt och bekvämt åkande. Prisfrågan är
emellertid avgörande för tågåkandet. Med ett sänkt pris
ökar tågåkandet kraftigt.
När det gäller möjligheterna till sänkta priser avgörs
detta i första hand av möjligheterna att minska de kostnader
som är förbundna med tågtrafiken. Om det skall vara
möjligt att sänka priserna utan ett subventionssystem bör
därför i första hand kostnaderna sänkas. Bland de största
posterna återfinns kapitalkostnader, dvs. i huvudsak
kostnader för inköp av tågset. Dessa kostnader borde
kunna minskas genom att staten vad gäller
infrastrukturinvesteringar har en mer flexibel syn och bidrar
till dessa kostnader. Åtgärden att använda
infrastruktursatsningar till inköp av tågset kan också
förväntas skapa fler jobb än spårbyggen då dessa inte är lika
personalintensiva. Vad som i motionen anförts gällande
flexiblare användning av infrastrukturinvesteringarna bör
ges regeringen till känna såsom rikdagens mening.
Även godstrafiken bör överföras till miljövänligare
alternativ såsom järnväg. I dag diskrimineras järnvägen
kraftigt till förmån för vägtrafiken. Därigenom ökas
svårigheterna att överföra godstransporter. Ett exempel på
diskrimineringen är möjligheten att föra godset direkt till
dörren. Medan vägarna fram till industrin betalas via
skattemedel genom Vägverket eller kommunen betalas
järnvägen fram till industrin från stambanenätet genom
brukaravgifter till SJ som bär ansvaret utan
skattefinansiering. Detta kostnadsansvar gäller inte bara
investeringarna utan också driften och underhållet. Järnväg
blir således vid dörr till dörr-transporter ett betydligt dyrare
alternativ. Detta bör åtgärdas genom att Banverket övertar
kostnaderna för stick/ industrispåren.
Genom denna metod och genom att i ett län på prov göra
en storsatsning på att bygga nya stickspår kan en tillräcklig
kunskapsbas uppnås för att senare utarbeta en strategi för
överförandet av godstrafik till järnväg. Behovet av
försöksverksamhet, kostnadsansvar och långsiktig strategi
för miljövänligare godstransporter bör delges regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om järnvägstrafikens utveckling och
möjligheter.