Under det senaste halvseklet har flera olika järnvägsföretag gått upp i det statliga järnvägssystemet för att samordningsvinster och stordriftsfördelar skulle uppnås. Lönsamheten för de enskilda mindre bolagen hade under 1920och 1930-talen blivit alltför svag.
På 1930-talet fanns fortfarande ett 40-tal olika järnvägsföretag och endast en dryg tredjedel av banlängden och trafiken drevs av staten. Efter andra världskriget utvecklades det som kom att kallas ''hela folkets järnväg''.
Det är ytterst tveksamt om de fördelar som eventuellt kan nås genom en återgång till uppsplittring av ägarstrukturen och införande av flera konkurrerande intressen i järnvägssystemet kan överväga de fördelar som ett samordnat och samhälleligt ägt tågtrafiksystem kan ge. Även i själva tågtrafiken finns avsevärda stordriftsfördelar.
I de flesta länder drivs järnvägstrafiken inom ramen för en statlig järnvägsförvaltning ofta med stora underskott. SJ är trots allt ett av de mest effektiva järnvägsföretagen i Europa.
Ute i Europa pågår en intensiv debatt om järnvägens framtid och stor tveksamhet råder om det lämpliga i att införa den banverksmodell som Sverige har infört och som EU-kommissionen föreslår. En harmonisering med de i dag rådande förhållandena inom EU skulle leda till att Banverket återgick till att bli en del av SJ.
I propositionen sägs att uppdelningen av SJ i Banverket och trafikföretaget SJ har haft en rad positiva effekter. Men någon grundlig utvärdering i enlighet med 1988 års trafikpolitiska beslut har inte skett, varför grunden för att nu gå vidare med avreglering och ytterligare uppsplittring av verksamheten är svag. I själva verket skulle en sådan utvärdering också kunna leda till upptäckten att en sammanslagning av Banverket och SJ är fullt försvarbar.
1988 års trafikpolitiska beslut innebar att godstrafik skulle föras över till järnväg från landsvägstransporter. De senaste 30 åren har den långväga lastbilstrafiken femdubblats mätt i antalet tonkm medan godstransporterna på järnväg inte ens fördubblats. De senaste årens utveckling har inte på allvar kunnat bryta denna trend.
I själva verket har regeringen vidtagit en rad åtgärder som saboterat möjligheterna att öka den långväga godstrafiken på järnväg. År 1991 drogs stödet till utveckling av SJ:s godstrafik på 450 miljoner kr in. Överlåtandet av trafikeringsrätten för malmtransporter till LKAB medförde sänkta intäkter för SJ. Upphandlingen av interregional persontrafik har också minskat intäkterna från persontrafiken liksom införandet av moms på persontrafik.
Den långväga långtradartrafiken har också fått kraftigt förbättrade ekonomiska förutsättningar genom beslut av statsmakterna. Borttagande av kilometeravgift, sänkning av fordonsskatten och övriga skatteförändringar har lett till skattesänkningar sedan oktober 1993 med 23 procent för långtradartrafiken.
Detta innebär att långtradartrafiken ännu mindre än förut betalar sitt vägslitage, sina miljökostnader och sina olyckskostnader. Skulle skattebelastningen täcka de kostnader den förorsakar samhället borde belastningen i stället ha ökat med 155 procent anger en forskarrapport.
Den nu föreslagna avregleringen av järnvägstrafiken med ökad byråkrati och uppsplittring av verksamheten torde leda till ännu större svårigheter för godstrafiken på järnväg.
Trots 1988 års trafikpolitiska beslut styr alltså statsmakterna över trafik från järnväg till väg. Därav måste dras slutsatsen att trafikpolitiken inte styrs av genomtänkta politiska beslut baserade på modern forskning och på målet att nå en bra trafikförsörjning i hela landet till lägsta möjliga kostnad.
En svag regering har lätt fallit undan för högröstade lobbygrupper från åkerinäring, oljeindustri, vägbyggnadsindustri, asfalt- och lastbilstillverkare. Om inte politiken ändras blir det skattebetalare i egenskap av lönearbetare och privatbilister som i framtiden får betala en misslyckad trafikpolitik.
Någon övergripande analys av trafikpolitikens målsättningar och om de olika trafikslagen bär sina egna kostnader eller ej genomförs betecknande nog inte i propositionen.
I propositionen lämnas förslag till hur man genom en avreglering av järnvägstrafiken anser att en ökad effektivitet skall åstadkommas. Vänsterpartiet menar att tankarna och argumentationen bakom förslagen bygger på felsyn hur förutsättningar för effektiv järnvägstrafik skapas.
Järnvägen är konkurrensutsatt
Samtliga järnvägstjänster utsätts i dag för konkurrens från andra transportslag och andra transportsystem. Bil, buss, flyg och sjöfart har i de flesta fall större marknadsandelar på enskilda sträckor än järnvägen. I ytterst få fall är järnvägen marknadsledare.
Denna konkurrens är en stark drivkraft för effektivisering och rationalisering av järnvägstrafiken. Ett ineffektivt SJ klarar i längden inte konkurrensen från andra trafikslag. De senaste årens stora rationaliseringar, inklusive kraftiga och smärtsamma personalminskningar, visar att effektivitetstrycket är starkt.
Investeringar ökar effektiviteten
Den stora effektivitetsbromsen utgörs i stort sett av för låga investeringar i såväl infrastruktur som fordon. Den viktigaste konkurrensfrämjande åtgärden är därför ökade investeringar. När det gäller investeringar i infrastrukturen kan dessa endast ske genom ett samhälleligt ansvarstagande. Vänsterpartiet har föreslagit en mängd åtgärder för att öka investeringsnivån i syfte att förbättra järnvägens konkurrenskraft.
Stordriftsfördelar -- nej till konkurrens på spåren
Det är ingen slump att järnvägstrafiken i så gott som hela världen finns samlad i nationella företag. Järnvägstrafik är den mest komplexa trafiklösningen av alla. Av främst tekniska skäl krävs sammanhållna system som möjliggör att rullande materiel kan användas på hela den nationella infrastrukturen såväl som i internationell trafik.
Trots automatisering och teknisk utveckling är kapacitetsgraden i stort sett oförändrad om säkerhetsnivån skall vara fortsatt hög. För att tåg skall kunna passera varandra i olika hastighet längs en linje -- på det sätt som är möjligt för både vägfordon, fartyg och flygplan -- krävs det att det finns två spår i vardera riktningen, dvs. fyra spår mellan två transportpunkter.
I Sverige finns än så länge endast två fyrspåriga linjesträckor: Älvsjö--Flemingsberg och Stockholm C-- Tomteboda. Med en fullt utbyggd Grödingebana tillkommer sträckan Flemingsberg--Järna. Endast en tiondel av bannätet är utrustat med dubbelspår.
Järnvägsdrift är mycket integrerad. Det blir därför mycket komplicerat att ha fler aktörer på samma spår. Endast Storbritannien har oss veterligt vågat sig på detta. De erfarenheter som på detta tidiga stadium kan dras av privatiseringen och utförsäljningen av British Rail avskräcker.
Enigheten kring ett vidareutvecklande av gods- och persontrafik på järnväg har tidigare varit stor i Sverige. Energiåtgång, miljöskäl, regionala hänsyn, framkomlighets- och trafiksäkerhetsskäl har talat för detta. Denna enighet verkar nu vara bruten genom regeringens förslag.
Ineffektiv resursanvändning -- nedlagda järnvägslinjer?
Som framgår av den enda konsekvensutredning som gjorts (Envitrak: ''Skall järnvägen avregleras?'') leder ett system med flera konkurrerande operatörer på samma spår till en ineffektiv resursanvändning. Staten riskerar att dra på sig högre kostnader samtidigt som den interregionala persontrafiken i många relationer och stora delar av vagnlasttrafiken riskerar att försämras eller helt läggas ned.
De linjer som kommer att vara intressanta för konkurrenter till SJ är de som kan betecknas som lönsamma. På det sättet kan vi förmoda att privata intressen försöker ''plocka russinen ur kakan''.
Linjer med färre resenärer och mindre underlag kommer att betraktas som ointressanta. Detta kommer i sin tur att påverka förutsättningarna att bedriva konkurrenskraftig järnvägstrafik på andra delar av bannätet. Därmed uppstår en situation av nya järnvägsnedläggelser alternativt att statens uppköp av regionala skäl ökar. Var det detta som var meningen med regeringens förslag?
Vänsterpartiet avvisar förslaget att ge flera operatörer tillgång till samma spår. Vi föreslår att riksdagen i stället beslutar att SJ behåller koncessionsrätten (trafikeringsrätten) för persontrafik och godstrafik på stomnätet. En översyn av hur den begränsade koncessionsrätten för matartrafik för gods har fungerat bör kunna göras i den redan av riksdagen beslutade utvärderingen av 1988 års trafikpolitiska beslut.
Förutsättningarna för SJ:s verksamhet försämras
I propositionen skrivs att SJ i dagsläget har ''en alltför svag ekonomisk och finansiell ställning för att nu ombildas till aktiebolag''. Hur kan någon tro att en avreglering av järnvägstrafiken på stomnätet skall kunna ge SJ bättre förutsättningar att stärka sin ekonomiska och finansiella ställning? Tvärtom kommer förslagen att leda till en försvagning av SJ:s möjligheter att fungera effektivt.
Därmed försämras i ett slag förutsättningarna för ett av staten ägt affärsverk att fullgöra de av riksdagen beslutade förräntningskraven. På sikt kommer detta att leda till att staten har att välja mellan att betala mer för oförändrad järnvägstrafik eller att acceptera att järnvägstrafiken minskar.
I dagens statsfinansiella läge är det utomordentligt ansvarslöst att dra på staten ökade framtida utgifter som inte leder till förbättringar av statlig verksamhet. Av miljöskäl, regionalpolitiska skäl och trafiksäkerhetsskäl är det minst lika ansvarslöst att lägga förslag som innebär att den totala andelen järnvägstrafik i landet riskerar att minska.
Skall ökad byråkrati ge ökad effektivitet?
Regeringen föreslår att en ny tillsynsmyndighet skall tillsättas med ansvar för bl.a. beslutsfattande om banfördelningen. Detta måste vara ett tankefel: Att ökad byråkrati ger ökad effektivitet måste vara sällsynt. Tvärtom anser Vänsterpartiet att en förutsättning för kostnadseffektivitet och rationalitet är minskad byråkrati.
Utvärdering av 1988 års trafikpolitiska beslut
I samband med beslutet om trafikpolitiken 1988 fattades beslut om att en utvärdering skulle göras av ''vägtrafikmodellen'', uppdelningen av Banverk och SJ samt avregleringen av lokal och regional persontrafik.
En sådan utvärdering har ännu ej gjorts. I propositionen föreslås att den uppdelning som gjordes mellan infrastrukturhållning och trafikutövning i 1988 års trafikpolitiska beslut ligger fast.
Sverige är än så länge ensamt om att tillämpa denna modell inom järnvägssektorn. Uppdelningen var ett sätt att jämna vägen för en framtida avreglering.
Några förnuftsskäl för denna uppdelning finns inte. Inte någonstans i världen har man tagit ifrån operatören så grundläggande funktioner som bana, eldrift, teledrift, signaldrift m.m.
EU-kommissionen har lagt förslag om att införa ''Banverksmodellen'' inom EU. Förslaget har mött kraftigt motstånd, inte minst från UIC, och tills vidare skjutits på framtiden. En ''harmonisering'' till förhållandena inom EU skulle i dagsläget innebära att Banverket återfördes till SJ.
Vänsterpartiet anser att fördelarna med ett sammanhållet tekniskt system är så stora att de talar för en återgång till ett sammanhållet järnvägsföretag. Detta skulle kunna stärka järnvägstrafikens konkurrenskraft i motsats till en ytterligare uppsplittring med därpå följande samordningsproblem. Avsaknaden av teknisk harmonisering är i dag också det viktigaste skälet till att järnvägstrafiken har problem i internationella relationer.
Ohederlig argumentation
I propositionen framhålls Malmbanan som ett exempel på fördelarna med konkurrens. Det är sant att kostnaderna för Malmbanetrafiken kunde sänkas rejält i och med att LKAB fick möjlighet att ta över trafiken. Malmbanan är dock unik. Till denna trafik finns inget annat alternativ än järnväg. Eller menar regeringen att lastbilstrafik skulle vara ett alternativ för malmtransporter till Narvik?
På andra bandelar och sträckningar finns redan en fungerande konkurrenssituation mellan järnväg, lastbilar, bussar, bilar, sjöfart och i förekommande fall flyg. Regeringens argumentation är därför falsk och ohederlig i och med att inte Malmbanans specifika ställning reds ut.
Forskning och utveckling på undantag
Intresset för forskning och utveckling inom järnvägssektorn står i direkt relation till förutsättningarna att genom stordrifts- och skalfördelar tillgodogöra det egna företaget resultaten av denna forskning. Vänsterpartiet befarar att järnvägsteknisk och trafikpolitisk forskning och utveckling sätts på undantag med en ytterligare uppsplittring av järnvägssektorn.
Infrastrukturen -- en samhällelig angelägenhet
Fungerande transportsystem är en förutsättning för välfärd, rättvisa och tillgänglighet för alla. Riksdagen har på olika sätt slagit fast att det politiska inflytandet över planeringen av samhällets infrastruktur bör öka. Ett sådant ställningstagande gjordes exempelvis i samband med infrastrukturpropositionen 1990/91:87.
Infrastrukturens utbyggnad måste bygga på en samhällsekonomisk helhetssyn. Några sådana hänsyn tas inte i ett renodlat marknadsstyrt system -- där beräknas lönsamheten på varje enskild verksamhet utan hänsyn till dess effekter på systemet som helhet.
Det har tidigare funnits en bred enighet om att infrastrukturen varit av så grundläggande betydelse för välfärden och sysselsättningen att dess tillgänglighet inte skall styras av marknadskrafterna. Detta synsätt förändras nu i grunden, vilket medför att enigheten inte längre finns. De långsiktiga effekterna av det systemskifte som nu genomförs kommer att bli omfattande.
Vänsterpartiet avvisar alla förslag till att försvaga det politiska inflytandet över infrastrukturhållning och infrastruktursatsningar.
Vi kan inte acceptera att marknadskrafterna i form av ekonomisk styrka skall avgöra tillgången till den infrastruktur vi alla bidragit till att bygga upp genom skatter och politiska beslut.
Transportekonomiskt har järnvägen de senaste 40 åren haft svårigheter att konkurrera framför allt med lastbil och buss. Detta har inneburit onödiga miljöpåfrestningar, sämre trafiksäkerhet och många gånger medfört att glesbygdens förutsättning för bosättning och arbete minskat.
När nu stora summor investeras i ny och bättre järnväg är det av stor betydelse att den blir konkurrenskraftig. Regeringens förslag om avreglering av järnvägstrafiken försämrar järnvägens konkurrenskraft och splittrar ytterligare upp det järnvägsnät som av effektivitets- och kostnadsskäl en gång skapades som en sammanhållen enhet genom statens köp av privatbanorna.
Lönsamhets- och förräntningskrav på järnvägstrafik bör ställas i relation till ett samhällsekonomiskt synsätt. De skador för miljö, hälsa, säkerhet och regionala hänsyn som en minskad järnvägstrafik medför måste finns med när en bedömning görs av järnvägens lönsamhet.
Dessutom måste järnvägen ges ekonomiska och tekniska förutsättningar att ta tillvara den potential som finns i transportsystemet som sådant. Vänsterpartiet anser att resurser måste skapas för projektering och byggnation av nya järnvägar likväl som till höghastighetståg.
Konkurrensneutralitet mellan godstrafik på järnväg och lastbilstrafik måste skapas genom att lastbilstrafiken i högre utsträckning tvingas bära sina egna kostnader.
Staten bör ta det direkta ansvaret för tågtrafik på bandelar och sträckor med svagt trafikunderlag. Även om detta kortsiktigt innebär att statens utgifter ökar är det nödvändigt att statens upphandling av järnvägstrafik ökar.
Den föreliggande propositionen 1993/94:166 måste avslås. Tusenkronorsanslaget Ersättning till Statens järnvägar i samband med utdelning från AB Swedcarrier bör kvarstå under budgetåret 1994/95.
SJ bör också ha möjligheten att låna 5 miljarder kronor i Riksgäldskontoret. Ingen erinran bör göras mot regeringens bedömning att SJ inte längre ska svara för livräntor och tjänsteresor för Banverkets personal.
Givetvis bör också SJ:s verksamhet utsättas för en systematisk uppföljning och granskning av RRV oavsett vilka beslut riksdagen fattar med anledning av propositionen.
Självfallet kan, som nu, viss matartågstrafik och länstrafik och annan speciell tågtrafik som Inlandsbanetrafiken och trafiken på Malmbanan upprätthållas av andra trafikföretag än SJ. Men de nu i propositionen föreslagna vidlyftiga arrangemangen för helt fri konkurrens måste avvisas.
I stället för oupphörliga omorganisationer bör regeringen nu gå till offensiv för att stärka tågtrafikens ställning. Av den totala godstrafiken kan sannolikt bara 5-- 10 procent föras över till järnvägstrafik eftersom en stor andel av godstrafiken är lokal.
Det är på den långväga godstrafiken som satsningar måste göras genom utbyggnad av terminaler och utveckling av systemtågstrafik. De olika transportsätten måste samordnas på ett mer samhällsekonomiskt effektivt sätt.
Vänsterpartiet har föreslagit ett kraftigt ökat stöd till driften av tågtrafiken. Detta stöd bör ge ökat utrymme för stimulans av godstrafiken på järnväg. Regeringen bör återkomma med förslag hur godstrafiken på järnväg ska stimuleras.
Satsningarna på de nya järnvägarna förlorar mycket av sin mening om inte vanliga medborgare har råd att åka tåg. Därför har Vänsterpartiet föreslagit ett prisstöd på 100 miljoner kronor som skulle kunna användas för att sänka biljettpriserna. Också anslaget till köp av interregional tågtrafik bör öka.
Det har tidigare funnits en bred enighet om att infrastrukturen varit av så grundläggande betydelse för välfärd och sysselsättning att dess tillgänglighet inte skulle styras av renodlade marknadsmekanismer. En sådan styrning leder också fel när inte alla transportslag bär sina egna kostnader.
Detta synsätt tycks nu förändras i grunden och ett systemskifte på trafikpolitikens område genomförs utan att de fulla konsekvenserna klarlagts. Detta regeringens förhållningssätt är oacceptabelt för Vänsterpartiet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:166 såvitt avser yrkandena 1--7,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av 1988 års trafikpolitiska beslut,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till stimulans av godstrafiken på järnväg.
Stockholm den 17 mars 1994 Gudrun Schyman (v) Berith Eriksson (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) Bengt Hurtig (v) Karl-Erik Persson (v)