I propositionen läggs bl.a. fram förslag till statliga lånegarantier för delar av de projekt som ingår i den s.k. Dennisöverenskommelsen.
Det är glädjande att förslaget nu, trots vissa förseningar, lagts på riksdagens bord. Även om propositionen i sina huvuddrag är bra, finns det anledning att ytterligare belysa och kommentera vissa delar av förslaget.
Dennisöverenskommelsen
Regeringen beslutade i april 1990 att tillsätta trafikförhandlare för de tre storstadsregionerna. Förhandlaren för Stockholmsregionen, dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis, medverkade till att en preliminär överenskommelse om trafiken träffades mellan moderaterna, folkpartiet liberalerna och socialdemokraterna i januari 1991. Denna har senare konkretiserats genom en slutgiltig överenskommelse mellan partierna i september 1992.
Genom överenskommelsen kommer inom en 15- årsperiod 36 miljarder (penningvärde 1992-01) att satsas på investeringar i trafiksystemet. Vägutbyggnaderna skall helt finansieras genom avgifter på biltrafiken. Kostnaderna för kollektivtrafiken finansieras i vissa delar gemensamt av landstinget och staten. För utbyggnaden av kollektivtrafiken går staten in med ett extra investeringsbidrag om 3,8 miljarder kronor. Medel (1,6 miljarder kronor) tas ur flerårsplanen för vägar, som därigenom överförs till kollektivtrafiken.
Överenskommelser mellan parterna och regeringen
För att en överenskommelse skulle komma till stånd krävdes dels en kompromissvilja från parterna, dels klargöranden från statsmakternas sida.
Från parternas sida var man överens om att de föreslagna investeringarna skulle ses som en helhet. Samtidigt var det viktigt att spelreglerna gentemot statsmakterna var klara. De preliminära överenskommelserna redovisades för riksdagen våren 1991 i propositionen Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87). Riksdagen uttalade sig positivt om överenskommelsen (1990/91:TU24). Riksdagen ansåg att ett fullföljande av uppgörelsen skulle leda till att en angelägen utveckling av regionen främjades.
Regeringen redovisade innehållet i den slutgiltiga överenskommelsen för riksdagen i budgetpropositionen år 1993. Av redovisningen framgick att överenskommelsen omfattar program och planer för investeringar i kollektivtrafiken, trafikleder och övriga väganknutna investeringar.
Utbyggnaden av trafiklederna, en komplett ringled runt innerstaden och en yttre tvärled, samt miljöförbättrande åtgärder i Stockholms inner- och ytterstad, ett stomnät för busstrafiken i innerstaden och infartsparkeringar är enligt överenskommelsen avsedda att helt finansieras genom tullar på biltrafiken.
Överenskommelsen krävde kompromissvilja
Slutresultatet av förhandlingarna var ett resultat av att de olika parterna fick ge och ta. Från moderat sida godkände man att bilavgifter skulle få tas ut så länge helheten var oförändrad. I denna helhet ingick inte minst vägsatsningarna i form av bl.a. den kompletta ringen runt Stockholms innerstad.
Från riksdagens sida har det också uttalats ett stöd för helhetsperspektivet. Från regeringens sida har man därutöver bl.a. uttalat stöd för kravet att dessa satsningar på vägar, finansierade av vägtrafikanterna själva, inte ska innebära att de ordinarie väganslagen till regionen minskas.
Huvudstadslänets andel av anslag orimligt låg
Huvudstadslänets andel av rikets befolkning är ca 19 procent. Regionens andel av den totala trafiken, liksom statens intäkter från trafiken, är av samma storleksordning. Under en följd av år har tilldelningen av statliga väganslag inneburit att länet erhållit cirka 10 procent av de totala anslagen. Redan denna nivå är jämförelsvis låg. Dessvärre har denna andel minskat ytterligare.
Vägverkets nationella väghållningsplan innehåller sammanlagt 32 Mdr kronor. Av dessa tillfaller 2,6 Mdr Stockholms län, vilket motsvarar endast 8 procent. Övriga riksvägar har en total ram på 8 Mdr, varav endast 0,7 Mdr tillfaller huvudstadsregionen. Det motsvarar bara 8,8 procent.
Dessvärre tvingas man konstatera att regionens andel av väganslagen har minskat ytterligare, trots uttalanden om motsatsen.
I de aktuella planer som ej kan genomföras p.g.a. den låga nivån finns många vägprojekt som skulle gynna inte minst trafiksäkerheten och miljön. På grund av att väganslagen inriktats mer på ''stråk'' har man tydligen dragit ned på de samhällsekonomiska målsättningar som tidigare styrt medelstilldelningen. I Stockholmsregionen finns de mest samhällsekonomiskt lönsamma projekten på länsvägarna, som finansieras via LTA-anslagen. Länsvägarna är väsentligt mer olycksdrabbade än övriga vägar inom länet. Skadekvoterna (antal dödade och skadade per miljoner axelparkilometer) för respektive vägtyp är, för länsvägar 0,32, för övriga riksvägar 0,29 samt för Europavägar 0,19. Med tanke på att trafiksäkerhet ska väga särskilt tungt vid fördelningen av resurser till olika åtgärder i vägsystemet bör länsvägarna tilldelas en större andel av resurserna.
Att LTA-anslagen skulle användas med bl.a. tyngdpunkt på denna typ av miljö- och trafiksäkerhetsmässiga vägsatsningar skrev också trafikutskottet i betänkandet med anledning av investeringar i trafikens infrastruktur.
Miljöeffekter av överenskommelsen
Dennispaketet ger positiva effekter såväl vad gäller avgaser som buller. Stillastående eller trögflytande köer ger mycket stora utsläpp per tidsenhet/fordonskilometer. En bil som står i tomgång vid ett rödljus eller en kö släpper ut lika mycket skadliga kolväten som 50 bilar som åker förbi i 50 km/tim. För kväveoxid gäller att 13 bilar per minut ger samma utsläpp som den som står i tomgång. Denna miljöförsämring är påtaglig för omgivning. Med bättre vägar ges en jämnare hastighet i trafiken. Därigenom minskas avgasutsläppen betydligt.
Satsningarna gör att trafikarbetet beräknas minska i Stockholms innerstad till år 2005 med ca 30 procent jämfört med referensalternativet. Med innerstaden avses samtliga vägar och gator inom tullarna.
Samhällsekonomiska effekter
De samhällsekonomiska analyserna av Dennisöverenskommelsen visar att värdet av kortare restider blir 9--17 miljarder kronor. Nuvärdet av de sammantagna regionalekonomiska effekterna uppgår till 25--30 miljarder kronor.
Den samhällsekonomiska nyttan är en och en halv gånger högre än investeringskostnaderna. Dessutom medför investeringarna utjämnade lägesförutsättningar inom regionen.
Arbetstillfällen
Genomförandet av projekten i Dennisöverenskommelsen genererar, utöver de andra fördelarna, även många nya arbeten. Man har beräknat effekten till 23 000 årsarbeten om samtliga projekt i Dennispaketet genomförs inklusive den kompletta Ringen runt Stockholm. Det är lika många som antalet arbetslösa ungdomar i hela regionen, eller ca en tredjedel av alla arbetslösa.
Många som i dag är arbetslösa kan få riktiga, produktiva arbeten. Att byggkostnaderna blir högre ju längre man väntar är också en realitet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av de ordinarie väganslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effekterna på sysselsättningen, miljön och trafiksäkerheten vid ett genomförande av Dennispaketets samtliga delförslag i ett sammanhang.
Stockholm den 3 februari 1994 Knut Billing (m) Chris Heister (m) Inger Koch (m) Mikael Odenberg (m) Stig Rindborg (m)