Inom Vägverkets region Mitt är skogsnäringen ur ett
nationalekonomiskt perspektiv den mest betydelsefulla.
Förädlingen av skogsråvara till sågade trävaror, papper,
pappersmassa och andra träbaserade produkter ger stora
exportinkomster till gagn för hela landet.
Kraven på skogsråvaran till den för landet så
betydelsefulla skogsindustrin har under senaste åren ökat
markant. SCAs satsning på högt förädlat LWC-papper i
Ortviken kräver att granmassaveden inte är äldre än tre
veckor under tiden 1 april -- 30 oktober.
Östrands Sulfatfabriks omställning till tillverkning av
klorfri massa är ett absolut krav för att fabriken skall vara
konkurrenskraftig på marknaden. För att tillverka klorfri
massa krävs att vedråvaran är frisk och färsk. För
närvarande är kravet högst 6 veckor gammal barrmassaved
och det sannolika är att kraven skärps ytterligare. Exakt
lika krav ställs på Modos och NCBs fabriker i regionen.
Inte minst köpsågverken främst i inlandet behöver
kontinuerligt tillgång till färsk råvara. Köpsågverken är
mycket personalintensiva. De saknar de stora
skogsföretagens möjligheter att investera i ändamålsenliga
lagringsutrymmen. Som exempel kan nämnas Callans trä i
Ånge kommun som årligen exporterar för 70 miljoner
kronor vilket är 95 % av produktionen. Export som numera
går till såväl Europa som Japan med flera länder. Skall
Callans trä kunna medverka till betydande exportintäkter
för landet krävs färsk råvara för att kunna svara upp mot de
kvalitetskrav som ställs från de nya marknaderna.
För att klara av att leverera råvaran med ovanstående
krav krävs att bärigheten ökas i betydlig omfattning på det
allmänna vägnätet. Avstängningstider på 20 -- 70 dygn på
upp till 33 % på det statliga vägnätet i Mittregionen är inte
acceptabelt. Situationen är särskilt allvarlig inom
Västernorrlands län, där endast 54 % av de sekundära och
tertiära länsvägarna håller BKI standard.
För att region Mitt skall komma upp till riksnivån vad
avser underhåll och förbättringar krävs ett medelbehov av
1 000 miljoner/år och vad avser rekonstruktion och
förbättringar 1 300 miljoner kronor/år. Nedan redovisas den
snedfördelning av medel som skapat dessa stora behov av
medel för såväl drift och underhåll som rekonstruktion och
förbättringar av vägnätet i Mittregionen (bil. 1).
Av Mittregionens 19 600 km statliga vägar är 6 200 km
(32 %) grusvägar. Fortfarande är 250 km primära länsvägar
grusväg. För trafikanter och transportköpare är det viktigt
att vägens yta har en god standard, så att transporter kan
ske utan olägenheter. Jämna vägar är viktigt liksom att
vägarna inte får vara spåriga vilket kan orsaka
vattenplaning.
De senaste mätningarna visar att av huvudvägnätet var
20 %, 1 100 km, i behov av att åtgärdas inom 1--2 år. På de
mindre trafikerade vägarna (SoTLV) var 26 %, 2 000 km, i
behov av att åtgärdas inom 1--2 år. Detta innebär att Region
Mitt har det sämsta yttillståndet i Sverige. Speciellt markant
är yttillståndet i Västernorrland. Med de anslag för drift och
underhåll som hittills funnits har endast 7 % kunnat
åtgärdas på huvudvägnätet och ca 2 % av det lågtrafikerade
vägnätet årligen. Det innebär att yttillståndet på de belagda
vägarna inom regionen blir sämre och sämre för varje år.
Vägverket har som mål att vägar som har mer än 250
fordon per dygn ska vara belagda. I Västernorrlands län är
grusvägandelen fortfarande 38 %, 1 960 km, och i Jämtland
är andelen 43 %, 2 570 km. Många grusvägar har en dålig
standard beroende på små resurser att underhålla dessa.
Inom Region Mitt är vägytetillstånd och åtgärdsandel på
det belagda SOT-vägnätet under all kritik. Det krävs ca
27 % underhåll årligen men fördelade medel medger endast
5 % underhåll. Detta kan jämföras med Region Syd som
har ett behov av ca 2,5 % medan tilldelade medel medger
insatser på 8 %. Dessutom krävs ett sämre tillstånd i norra
Sverige för att en väg skall få prioritet 1. Om
standardkraven hade varit lika i hela landet hade skillnaden
mellan region Mitt och de sydliga regionerna varit ännu
större (bil. 2).
Genom de stora bristerna i ytstandard och bärighet inom
Region Mitt minskar vägkapitalets värde, eftersom
reinvesteringar utförs i mycket ringa omfattning. De ökade
tillåtna lasterna kommer att medföra att kapitalförstöringen
kommer att ske i allt snabbare takt. Detta är oacceptabelt
och kräver snabba förändringar. Den ovan redovisade
fördelningen mellan regionerna när det gäller medel till
underhåll och förbättringar kan inte accepteras när
kapitalförstöringen på Region Mitts vägnät är skrämmande
hög. Vägverket måste därför omfördela medel mellan
regionerna så att redovisade brister förbättras och Region
Mitts vägnät förbättras och komma upp i samma standard
som övriga landets. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en omfördelning av vägmedel
från övriga regioner till region Mitt.