Värmlands geografiska läge, ungefär mitt emellan storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Oslo, gör det angeläget att bedriva samarbete i olika riktningar.
Detta gäller i synnerhet på kommunikationsområdet, där samverkan i strategiska allianser och över administrativa gränser behövs med tanke på att de övergripande transportsystemen binder samman olika regioner.
Som gränslän mot Norge innebär det också ett omfattande samarbete med i första hand grannfylkena Hedmark och Östfold, där resultatet hittills blivit en gemensam transportvision för Hedmark/Värmland.
Mot bakgrund av Värmlands läge och behov av samarbete i olika former anser vi motionärer att snabba och moderna kommunikationer är en förutsättning för att Värmland skall kunna utvecklas.
Vägar
I samband med riksdagens behandling av proposition 1992/93:176, framförde vi synpunkter på att vissa vägavsnitt av olika anledningar hade uteslutits i propositionen.
Från tillväxtskäl finns det också anledning att sätta frågetecken för den beslutade investeringsplaneringen. Prioriteringen av trafiksäkerhetsmålet inom vägsektorn innebär att investeringarna i hög grad koncentreras till motorvägsbyggnationer i de tätbefolkade delarna av landet. Anslaget till ''Övriga riksvägar'' är därmed mycket blygsam vilket medför att många viktiga satsningar uteblir.
Med anledning därav vill vi på nytt aktualisera angelägna vägar och vägavsnitt som vi anser bör ha hög prioritering och som bör åtgärdas.
I första hand gäller det upprustning av riksväg 45, 61, 62, 63 och 64 samt en fortsatt upprustning av E 18.
Ett av de mest angelägna vägprojekten i länet är förbifarten till Kil på väg 61. Länken är samhällsekonomiskt motiverad för att sammanbinda de båda stamvägsstråken genom länet och bör därför också tillföras stamvägnätet. Även för väg 62 måste en upprustning prioriteras för att klara exportindustrins behov av transporter av råvaror och produkter. Detta är nödvändigt efter nedläggning av järnvägslinjen Karlstad--Hagfors.
Regeringens tidigare förslag om upprustning av väg 45, med Vägverkets målstandard på sträckan Göteborg-- Vänersborg, är bra. Vi kan däremot inte acceptera beslutet att endast punktvisa insatser bör sättas in på sträckan Vänersborg--Mora. 45:ans strategiska betydelse för gods- och turisttrafiken gör det nödvändigt att investera mer här och göra det tidigare än vad som föreslagits.
Vid riksdagens behandling av proposition 1992/93:176 fastställdes att väg 64 delen Mariestad--Kristinehamn, skulle ingå i stamvägnätet. Vi anser det vara ett olyckligt beslut att stamvägsbeteckningen av väg 64 upphör i Kristinehamn, då trafiken på det regionala stråket inte uppehör i och med att den når Kristinehamn. Väg 64 är en av de stora lederna mellan södra Sverige och fjällvärden vilket gör behovet av goda framkomstmöjligheter såväl norr som söder om Kristinehamn lika motiverade. Att stamvägsbeteckningen upphör får inte bli liktydigt med att väginvesteringarna i östra Värmland upphör.
Satsningarna på länsvägnätet är enligt vår uppfattning tilltagna i underkant. En ökad satsning bör ske framför allt i skogslänen. Varje år upplever skogslänen allvarliga störningar inom transportnäringen i samband med de årligen återkommande tjällossningen. Rimligen borde viss omfördelning ske av vägmedel (inom de ramar som regeringen föreslår) till förmån för rejäla satsningar på drabbade vägavsnitt inom skogslänen.
I budgetpropositionen skrivs, angående fördelningen av medel från kontot ''A 15. Underhållsavgifter för sysselsättning och tillväxt'': ''Vid fördelning av medlen bör också hänsyn tas till i vilka län övriga investeringar i det regionala transportnätet är av jämförelsevis mindre omfattning.''
Enligt vår och länets uppfattning har Värmland blivit mindre tillgodosett än övriga regioner i den ordinarie fördelningen av vägmedel. Med den i budgetpropositionen skrivna motiveringen förutsätter vi att regeringen vid fördelningen av medlen för nästa budgetår behandlar Värmlands län generösare. Till gagn för sysselsättning och tillväxt inom länet.
De 7 miljarder kronor som tidigare beslutats om för bärighetshöjande åtgärder, bör få en klarare regionalpolitisk inriktning i överensstämmelse med det av riksdagen tidigare antagna bärighetsprogrammet. Och där vägavsnitten mellan upprustade broar också måste erhålla erforderliga medel.
Järnväg
När det gäller satsningarna inom Banverkets område återkommer vi med vårt krav att det är av allra största vikt att Norge--Vänerbanan och Värmlandsbanan nu upprustas. Det är viktigt både för att minska tiden för resa mellan Stockholm och Oslo, samt mellan Karlstad och Göteborg, men också av sysselsättningsskäl.
Banverket uppger att upprustningen av bandelen Carlottenberg--Kil kan sättas igång omedelbart. Här är det av stor vikt att de tidigare föreslagna investeringarna fullföljs, och inte det nerbantade förslag Banverket nu presenterar i sitt remissmaterial.
Då det inte föreligger några som helst hinder att omgående påbörja arbetena, skulle detta vara ett omgående tillskott till Värmlands låga sysselsättningsnivå inom bygg- och anläggningsverksamhet. Detsamma gäller också för arbetena på Norge--Vänerbanan.
För Bergslagsbanan Ställdalen--Kil anser vi att hög beredskap bör finnas för en upprustning. Därmed skulle Bergslagsbanan och Norge--Vänerlänken utgöra ett verkligt komplement till godsstråket genom Bergslagen för gods från Norrland ner mot södra Sverige och kontinenten. Än viktigare blir detta när västkustbanan färdigställts till dubbelspår på hela sträckan.
Ca 10 mil från Värmlandsgränsen i Norge påbörjas nu omfattande investeringar i storleksordningen 20 miljarder kronor i storflygplatsen Gardemoen utanför Oslo. Samtidigt är Lillehammerområdet, genom sina ''Olympiske leker'', ett tillväxtområde beläget endast ett drygt tiotal mil från Värmlandsgränsen.
Detta har en direkt koppling till både väg- och järnvägstrafiken i Värmland. Det är därför viktigt att samtidiga satsningar sker på båda sidor om gränsen.
Sverige bör fortsätta att investera sin del för att främja det nordiska samarbetet över gränserna. Nordiska rådet har uttalat sig för att förkorta förbindelserna mellan de nordiska ländernas huvudstäder i syfte att skapa nya tillväxtcentra i ett mer intergrerat Europa.
Sammanfattningsvis finns det en rad övertygande skäl som talar för att bandelarna Norge--Vänerbanan mellan Göteborg och Karlstad samt Värmlandsbanan Kil-- Charlottenberg prioriteras.
Flyg
Regeringen har tidigare, i prop. 1992/93:176, skrivit att en ny regionalflygplats i Värmland bör komma till stånd. Vi delar helt den uppfattningen. Då regionen nu är överens med Luftfartsverket om hur finansieringen av denna nya flygplats bör fördelas, förutsätter vi att regeringen aktivt och målmedvetet engagerar sig för att projektet förverkligas så snart som möjligt och att en generös anslagsbedömning tillämpas från regeringens sida.
Inom länets norra delar, från Torsby och Hagfors, har en fungerande flygtrafik till Arlanda kommit igång och fungerar väl utan alltför stora kostnader för kommunerna. Då regeringen nu föreslagit att kommuner inom skogslänen med reguljär flygtrafik skall få möjlighet till ett högre statsbidrag, förutsätter vi att detta även kommer att gälla för de kommunala flygplatserna i Torsby och Hagfors.
Sjöfart
Det är enligt vår uppfattning ytterst angeläget att sjöfarten på Vänern och i Trollhätte kanal garanteras långsiktighet. Vi förutsätter att inlemmandet av kanalverket i Sjöfartsverket kommer att garantera detta. Enligt vår uppfattning bör de inre vattenvägarna integreras i den beslutade samordnade investeringsplaneringen för sjöfarten. Riksdagen bör snarast fastställa Vänersjöfartens nationella och strategiska betydelse och därmed säkra verksamheten.
Stora mängder skrymmande tonnage produceras vid en rad industrier vid Vänern. För en rad företag är sjöfarten den bästa formen för deras leveranser. Därutöver är Karlstads hamn en betydande hamn för olja och andra petroleumprodukter till orter inom Bergslagen.
Telekommunikationer
Telekommunikationerna får i takt med att handeln, informationsutbytet och internationaliseringen ökat, en allt större betydelse. Detta gäller också på regional nivå och i synnerhet i glesare befolkade delar av landet där företag och människors förutsättningar att verka är helt beroende av en väl fungerande teleinfrastruktur.
Den pågående avregleringen inom telekommunikationsområdet inger oro när det gäller möjligheterna att försörja hela Sverige med moderna tele- och datatjänster som vi anser vara grundläggande för ett modernt samhälle. Att vissa regioner missgynnas genom effekterna av avregleringen är inte acceptabelt. Staten bör därför säkra att dessa grundläggande tele- och datatjänster erbjuds i hela landet.
Kostnaderna för telekommunikationer behöver också en ytterligare översyn. Tanken med att nå ett ''rundare Sverige'' i avgiftssammanhang för telekommunikationerna är bra. Men detta får inte leda till strikta regler utformade med passare på en kartbild. Avgifterna måste anpassas till människornas och företagens delaktighet i olika regioner, och det måste vara samma kostnad för alla inom en kommun, en kostnad för alla inom samma län osv.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vägar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om järnvägar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyget,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjöfart,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om telekommunikationer.
Stockholm den 25 januari 1994 Jarl Lander (s) Magnus Persson (s) Bo Finnkvist (s) Kristina Svensson (s) Lisbeth Staaf-Igelström (s)