En god samhällsplanering kräver samverkan och
helhetssyn. Det är därför angeläget att riksdag och regering
driver en samordnad transportpolitik. Investeringar i olika
transportslag måste samordnas med andra, och planerarna
så långt det över huvud taget är möjligt söka
samordningsmöjligheter så att varje transportslag kan bidra
till en samverkande helhet.
Vägar, järnvägar och flyg måste länkas samman så varje
transportslag kan utföra den del av transportarbetet de är
mest lämpade för.
Nuvarande organisation och arbetsfördelning mellan
olika myndigheter premierar sektorstänkande på bekostnad
av helhetslösningar. Underlaget för den senaste
trafikpolitiska propositionen var i huvudsak
sektorsuppbyggt. Vägverket lämnade vägförslag,
Banverket förslag på järnvägsspår etc. Det saknades
gemensamma beredningsgrupper på central nivå för att i ett
tidigt skede skapa en helhetssyn som grund för
planeringsarbetet.
Det sektorsuppbyggda underlaget kom sedan i alltför
hög grad att prägla propositionen och riksdagsbeslutet. Jag
vill exemplifiera konsekvenserna av ett alltför sektoriserat
planeringsarbete med ett par exempel:
Örebro län har från logistisk utgångspunkt en central
position i Sverige. Inom en radie av cirka 20 mil bor cirka
hälften av Sveriges befolkning. Denna centrala position har
länet också från ett nordiskt perspektiv. E20 från Stockholm
till Göteborg, E18 från Stockholm till Oslo och
Bergslagsdiagonalen korsar varandra. 1997 är Mälar- och
Svealandsbanorna utbyggda. Örebro flygplats har under
senare år byggts ut och har god kapacitet och kan med
begränsade investeringar växa ytterligare. Flygplatsen har
reguljära förbindelser med alla Skandinaviens huvudstäder.
I den trafikplanering, som länsstyrelsen i Örebro län
bedriver i samverkan med länets kommuner, representanter
för trafikverken och trafikutövarna, har man efter
betydande utredningsarbete kommit fram till att en
systemsyn på trafikinvesteringarna skulle innebära
betydande mervärden. Konkret innebär det bl.a. förslag om
en förlängning av Mälarbanan mot Oslo, den s.k.
Nobelbanan, med dragning förbi flygplatsen. En sådan
helhetssyn och samordnad investeringsplanering skulle
innebära att varje trafikslag kunde användas där det var
bäst och att planeringen sammantaget skulle bidra till
stimulans för tillväxt och förnyelse av näringslivet.
I den vidare planeringsprocessen hos respektive centrala
verk togs liten eller ingen hänsyn till detta systemtänkande.
Planeringsprocessen innebär att betydande
trafikinvesteringar kommer att göras i föreslagna objekt
från sektoriella utgångspunkter, men att helhetssynen
saknas. Största bristen med det slutliga beslutet är att
systemtänkandet runt järnväg, väg och flyg uteblev och
därmed också samordnande investeringar i detta syfte. Ett
viktigt skäl till detta kan vara att verken arbetar sektoriellt
och att departementet i sin proposition var beroende av
sektorsunderlag som respektive verk lämnat regeringen.
Således finns det behov av att kompensera bristerna i
nuvarande planering. Detta bör ske genom att en särskild
utredare tillsätts för att lämna förslag om hur investeringar
i Örebro läns flygplats, stora investeringar på E18, E20 och
Bergslagsdiagonalen och Nobelbanan bör samordnas för att
nå bästa effekterna. Underlaget bör ligga till grund för nästa
revidering av respektive sektorsplaner.
Det exempel vi belyst ovan härrör från Örebro län, men
mycket talar för att liknande exempel kan lämnas från
övriga delar av landet.
Vi finner det därför angeläget att regeringen dessutom
som en förberedelse inför nästa trafikpolitiska beslut kallar
en särskild utredningsman med uppgift att studera
förutsättningar för att utveckla planeringsprocessen så att
den främjar helhetssyn och samordning av
trafikinvesteringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utredning av
möjligheterna till en samordnad trafikplanering.
Stockholm den 20 januari 1994
Inger Lundberg (s)
Sture Ericson (s)
Maud Björnemalm (s)
Hans Karlsson (s)