Anledningen till att pensionsdelegationerna och
försäkringsnämnderna 1987 ersattes med ett
förtroendeorgan, d.v.s. socialförsäkringsnämnderna, var
att man skulle kunna ta tillvara de förtroendevaldas
praktiska erfarenheter och kunskaper om försäkringens
regler m.m.
De förtroendevalda skulle fatta beslut i ärenden där
besluten har stor betydelse för den försäkrade ur
trygghetssynpunkt och samtidigt inrymmer betydande
inslag av skälighetsbedömningar.
Bland typer av ärenden som i fortsättningen skulle
prövas av förtroendevalda fanns även ärenden angående
eftergift av återkrav mot den underhållsskyldige för utgivet
bidragsförskott. Lagen om ändring i lagen om
bidragsförskott (1964:143) trädde i kraft den 1 januari 1987.
Enligt lagens bestämmelser får en eftergift meddelas om
det är påkallat av ändring i den underhållsskyldiges
ekonomiska förhållande. Eftergift får enligt lagen också i
övrigt meddelas om det framstår som skäligt med hänsyn till
den underhållsskyldiges personliga förhållanden eller av
annan särskild anledning. Kraveftergiftsbesluten är således
i huvudsak av två slag, dels beslut som grundas på
ekonomisk bedömning, dels beslut där personliga
förhållanden eller särskilda skäl varit avgörande.
Erfarenheterna visar att i den övervägande delen av
ärendena, dvs. mellan 85 % och 90 %, där enligt beslut
eftergift helt eller delvis har beviljats, är huvudskälet för ett
tillstyrkande en ändring i den underhållsskyldiges
ekonomiska förhållanden. En ekonomisk beräkning av den
underhållsskyldiges betalningsförmåga ligger till grund för
beslut. Några andra problemställningar eller bedömningar
har ej behövt diskuteras.
En annan erfarenhet är att under den tidsperiod som
socialförsäkringsnämnden varit i funktion har
handläggningsperioderna förlängts.
Försäkringskassornas årsstatistik visar att
handläggningstiden för samtliga nämnder blivit mellan 40--
50 dagar längre än vid tjänstemannabeslut. Mertid räknas
från den tidpunkt ärendet är klart att föredragas i nämnden
fram till tidpunkten för beslutets utsändande.
Majoriteten av ärenden angående eftergift av återkrav
mot den underhållsskyldige för utgivet bidragsförskott
saknar således betydande inslag av skälighetsbedömningar,
vilket var huvudargumentet för att dessa ärenden skulle
avgöras av förtroendevalda.
Denna problematik uppmärksammades av regeringen i
samband med proposition 1991/92:40. Någon ställning togs
dock inte, varför frågan nu väcks igen.
För att minska nackdelarna med nuvarande
lagbestämmelser bör en återgång till tjänstemannabeslut
övervägas när det gäller ovan beskrivna ärendegrupper.
Därvid kan diskuteras om det ska finnas en möjlighet för
tjänstemän att hänskjuta ett ärende till
socialförsäkringsnämnden för beslut, eller att ärenden där
personliga förhållanden eller särskilda skäl varit avgörande
för det slutliga ställningstagandet även i fortsättningen skall
avgöras av nämnden.
22 § i lagen om bidragförskott bör ändras så att beslut om
eftergift av återkrav mot den underhållsskyldige för utgivet
bidragsförskott som för närvarande provas av
förtroendemän i fortsättningen skall prövas av tjänsteman
samt att tjänsteman ges möjlighet att enligt ovanstående
hänskjuta ett ärende till socialförsäkringsnämnden.
En föreslagen ändring skulle rationalisera
administrationen och innebära en besparing.
Förtroendemannainflytande skulle kunna tillgodoses
genom att Försäkringskassan vid en begäran om
omprövning av beslutet hänskjuter detta till
socialförsäkringsnämnden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ändring av 22 § lagen om
bidragsförskott avseende beslut om eftergift av återkrav
mot den underhållsskyldige för utgivet bidragsförskott.