Framtidens familjepolitik -- nej till vårdnadsbidrag
På 1960- och 1970-talen kämpade svenska kvinnor för
rätten till offentlig barnomsorg och för rätten till arbete och
en lön att leva på. En av förutsättningarna för kvinnornas
snabba utträde på arbetsmarknaden under de årtionden
som följde var daghem åt alla barn.
Debatten om vårdnadsbidrag hotar nu den frihet som
mödosamt byggts upp. Vänsterpartiets allvarligaste
invändningar mot förslaget är att:
Vårdnadsbidraget ger signalen att kvinnor inte hör
hemma på arbetsmarknaden under småbarnsåren.
Ekonomen Pia Nilsson har visat att vårdnadsbidraget -- i
den form regeringen skissat på -- skulle göra förvärvsarbete
olönsamt för en stor grupp kvinnor. För att kunna tillgodose
en liten grupp kvinnor som valt att inte förvärvsarbeta,
skapar man ett stort och byråkratiskt parallellsystem till en
väl fungerande föräldraförsäkring.
Allt talar för att vårdnadsbidraget direkt och indirekt
kommer att bekostas med pengar från den kommunala
barnomsorgen. Förslaget slår hårt mot redan hårt trängda
kommuners ekonomi.
Om dagisavgiften för barn i 1--3 års ålder, såsom
föreslagits, höjs till vårdnadsbidragets nivå, medför det att
statsbidragen till kommunerna dras in. Uteblivna
skatteinkomster för icke yrkesarbetande kvinnor försämrar
givetvis också kommunernas ekonomi. I ett statsfinansiellt
läge som dagens är det direkt oförsvarligt att genomföra en
reform som medverkar till att ytterligare urholka
kommunernas ekonomi.
Risken finns att allt färre kommer att efterfråga de allt
dyrare daghemmen. I flera kommuner planeras också för
att öka på vårdnadsbidraget med kommunernas egna
medel. Barnomsorgsavgiften ska kunna dras av på skatten.
De flesta kvinnor betalar ingen statsskatt därför att de har
så låga löner och har därför ingen nytta av ett sådant avdrag.
Vårdnadsbidraget spär på myten om att
förvärvsarbetande kvinnor med barn utgör en kostnad för
samhället.
Det finns en brett spridd föreställning om att
samhällsekonomin blir lidande om vi gemensamt betalar för
det kvinnor förväntas utföra gratis i hemmen. När
samhällsekonomin är trängd så skall kvinnor inte
förvärvsarbeta, säger myten. Då skall arbetstillfällena gå till
männen. Är vårdnadsbidraget ett sätt att öka och legitimera
kvinnors arbetslöshet?
Vårdnadsbidraget ger barnen en sämre
barnomsorg.
Ett vårdnadsbidrag frestar barnfamiljer att hanka sig
fram på tillfälliga lösningar av barnpassning. Vem vill inte få
ner sitt hushålls totala kostnader? En del familjer kommer
säkert att kunna lösa barnomsorgen med hjälp av släkt och
grannar, för att slippa en dyr dagisavgift, medan andra inte
kommer att ha möjlighet till detta. Andra kommer att välja
''skiftgång i hemmet'' med hjälp av helg- och nattarbete så
att en förälder alltid är hemma med barnet/ barnen.
God barnomsorg fyller två syften, dels att möjliggöra
förvärvsarbete -- för båda föräldrarna -- dels att ge alla barn
rätten till en stimulerande uppväxt med hjälp av en god
barnomsorg med pedagogiskt innehåll. I ett samhälle där
många lever med bara den ena föräldern eller har dålig eller
ingen kontakt med äldre släktingar etc. innebär en
försämring av den offentliga barnomsorgen en ytterligare
segregering av barn efter föräldrarnas sociala ställning. För
barn som far direkt illa är förslaget till vårdnadsbidrag inget
stöd.
I vårdnadsbidragsdebatten har jämställdheten mellan
könen satts i motsatsställning till barnens bästa.
Vänsterpartiet menar tvärt om att de i allra högsta grad
hänger ihop. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Att
kvinnor kan delta i samhällslivet på samma villkor som män
gynnar också barnen. Om inte kvinnor ges möjligheter att
dela makten i samhället och omsorgsansvaret med männen,
så tillvaratas inte heller barnens intressen på bästa sätt.
Det påstås att flera opinionsundersökningar visar att det
finns en mycket positiv inställning till vårdnadsbidrag bland
medborgarna. Men faktum är, att så snart
frågeställningarna preciseras, fler konkreta förslag
presenteras eller vårdnadsbidraget ställs mot ''paketet''
förvärvsarbete-föräldraförsäkring-dagis, så tappar
barnfamiljerna intresset för vårdnadsbidraget. Detta visas
t.ex. i en undersökning i Mölndals kommun och även i en
undersökning av Ulla Björnberg vid Göteborgs universitet.
Att dagens barnfamiljer är hårt pressade, att kvinnor,
som fortfarande har huvudansvaret för barn och hem, slits
hårt av dubbelarbete, löses inte genom ett vårdnadsbidrag
som förstärker segregerade könsrollsmönster. Satsningen
måste göras på föräldraförsäkringen, kortare arbetstid och
en väl utbyggd kvalitetssäkrad kommunal barnomsorg. Och
på en kvoterad föräldraledighet. Först då kan man tala om
reell valfrihet.
En europeisering av familjepolitiken
Det sätt att organisera välfärden som växt fram i Sverige
har byggt på individuella rättigheter och skyldigheter.
Liksom rösträtt och likhet inför lagen skulle rätten till
rimliga levnadsförhållanden vara en medborgerlig rättighet.
Välfärden finansieras via skattsedeln och skall verka
omfördelande och utjämna levnadsvillkoren mellan olika
grupper i samhället. Ganska tidigt kom också den svenska
familjepolitiken att integreras i den generella
välfärdspolitiken. De senaste åren har också nya mål i
familjepolitiken tillkommit, till exempel att öka
möjligheterna att kombinera förvärvsarbete och familj.
Utgångspunkten har varit att män och kvinnor skall kunna
förvärvsarbeta och ha familj på lika villkor. Där har
föräldraförsäkringen, den utbyggda barnomsorgen,
utvecklingen av äldreomsorgen osv. spelat en viktig roll för
att svenska kvinnor både förvärvsarbetar i nästan lika stor
utsträckning som män, men också föder näst flest barn i hela
Europa (1989).
I ett internationellt perspektiv har det svenska systemet
alltså varit unikt. Inte minst i många av de länder inom den
Europeiska unionen som vi gradvis anpassas till är välfärden
organiserad utifrån helt andra principer.
Socialförsäkringssystemen i många EU-länder har sin
utgångspunkt i familjen och bygger på det man kallar
subsidiaritetsprincipen -- i EU-debatten översatt med
''närhetsprincipen''. Principen har sitt ursprung i den
katolska socialläran och begreppet myntades av en påve.
Subsidiaritetsprincipen innebär att det i första hand är
familjen som träder in när en individ har behov av hjälp.
Om inte det fungerar, träder kanske kyrkan in, eller en
välgörenhetsorganisation. I sista hand träder staten in -- och
då ofta på en mycket blygsam nivå. Välfärden ses inte som
en självklar medborgerlig rättighet.
I dag upplever vi en tydlig ''europeisering'' av den
svenska familjepolitiken. En ideologisk falang som skulle
kunna betecknas som familjefundamentalister betraktar
familjen, inte individen, som samhällets grundval.
Familjefundamentalismen vill lasta över ansvaret för
omsorgen på familjen och går hand i hand med raserandet
av offentliga sektorn.
Familjepolitik vilar på ideologiska föreställningar om
kön. Ett självklart inslag i familjefundamentalismen är t.ex.
den traditionella synen på arbetsfördelningen mellan
könen. Förslaget om vårdnadsbidrag är det tydligaste
exemplet på detta.
Ett av argumenten för vårdnadsbidrag (och mot
kvotering av föräldraförsäkringen) är familjens valfrihet.
Detta begrepp används något vårdslöst. Man låtsas inte om
att det råder ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och
män i en familj, vilket påverkar familjemedlemmarnas s.k.
fria val.
När vårdbidraget ger sådana marginaleffekter att det
inte lönar sig att förvärvsarbeta för många kvinnor, har då
kvinnan gjort ett fritt val? Naturligtvis inte. Hon har
hamnat i en ren kvinnofälla.
I dag finns det dokumenterade kunskaper om
ojämlikheten mellan könen. Förutom det finstilta i
''kontraktet'' mellan könen, traditionella rollmönster, osv.
behöver man bara läsa Löneskillnadsutredningen för att
förstå vad lönediskrimineringen av kvinnor och ojämlika
förhållanden på arbetsmarknaden innebär för både mäns
och kvinnors fria val.
Föräldraförsäkringen måste stärkas
Föräldraförsäkringen har varit oöverträffad när det
gäller att underlätta för kvinnor att kombinera
förvärvsarbete och barn, vilket också varit bra för barnen.
Vänsterpartiet anser att de framtida resurser som läggs på
familjepolitiken skall prioritera en utbyggd
föräldraförsäkring.
Kvoterad föräldraledighet -- stärk pappans roll
Mäns benägenhet att avstå från förvärvsarbete för att i
stället ta huvudansvar för barn och hem beror inte enbart
på vilken inställning man har till vad som är kvinnors
respektive mäns uppgifter. Arbetsdelningen mellan könen
är en del av den rådande maktstrukturen i samhället. Män
vet mycket väl att en av orsakerna till kvinnors
underordnade ställning i samhället och på arbetsmarknaden
är att kvinnor tar huvudansvaret för barnen. Den tid
kvinnor stannar hemma och vårdar barn ger män ett stort
försprång i arbetslivet. Arbetsgivare värderar också män
och kvinnor olika, just med hänsyn till kvinnors förväntade
frånvaro för att föda och sköta barn.
Om män och kvinnor kunde förväntas ha lika frånvaro
när de får barn kan inte arbetsgivaren särbehandla någon
enbart på grund av detta. Mäns ställning på
arbetsmarknaden skulle alltså inte försvagas om de tog sin
del av ansvaret för barnen, men kvinnornas ställning skulle
bli betydligt starkare.
Vi vet att män som är hemma någon period under
barnets första levnadsår ändrar inställning till kvinnors
traditionella ansvarsområden. Och vi har blivit allt mer
medvetna om pappornas betydelse för sina små barn.
Föräldraförsäkring vid barns födelse infördes år l974.
Det är därmed snart sjutton år sedan som både mammor
och pappor fick lagstadgad rätt till ledighet när de får barn.
Under hela denna tid har det pågått kampanjer,
attitydpåverkande arbete och informationsinsatser för att
förmå papporna att i större utsträckning ta hand om sina
barn när de är små.
Det är nu hög tid att gå från ord till handling för att öka
männens chans att självständigt ta ansvar för hem och barn.
Vänsterpartiet anser att mannen ska ha rätt till
föräldraledighet och att denna inte skall kunna överlåtas på
mamman. Vänsterpartiet föreslår därför att
föräldraledigheten kvoteras så att 30 dagar knyts till
mannen i familjer med två vårdnadshavare. I takt med att
föräldraförsäkringen byggs ut vill vi att fler månader
kvoteras.
För att stärka mannens ställning i familjen föreslår vi
också att jämställdhetsombudsmannen får göra en bred
uppföljning av de kampanjer som genomförts de senaste
åren. Vi vill ha en analys av varför de gett så klent resultat
samt förslag till nya mer effektiva åtgärder som kan få fler
män att ta föräldraledigt.
Sextimmarsdagen
Vänsterpartiet vill införa sex timmars arbetsdag. Detta
skulle innebära mer tid med familjen och ge båda
föräldrarna möjlighet att på lika villkor ha både barn och
yrkesarbete. Det leder också till att många kommer att må
bättre på sina arbetsplatser och i hemmet. Därtill är den
förändrade arbetsmarknadssituationen ett skäl till att
arbeta för införandet av sextimmarsdagen.
I en särskild motion redogör Vänsterpartiet för sina
förslag om kortare arbetstid.
Föräldrautbildning
Fortfarande saknas föräldrautbildning i tillräcklig
omfattning. Det råder stora brister på detta område.
Landets studieorganisationer bör ges ekonomisk möjlighet
att prioritera denna verksamhet. Det behövs även ökad
utbildning för yrkeskategorier som arbetar med barn i
skilsmässosituationer. Vänsterpartiet anser att
studieförbund som satsar på föräldrautbildning ska ges
extra statligt stöd till denna verksamhet.
Barnvårdare
Barnvårdare kommer hem till barn när de blivit sjuka
och inte kan vistas i den ordinarie barnomsorgen. Antalet
barnvårdartjänster har minskat i kommunerna och
socialstyrelsen har, på regeringens uppdrag, gjort en
kartläggning av ensamföräldrars utnyttjande av de
kommunala barnvårdarresurserna.
Rapporten visar på stora brister och att denna
verksamhet försummas i kommunerna när de tvingas
prioritera. Det behövs en ökad beredskap i kommunerna
för att ställa upp för ensamföräldrar, föräldrar med
bristande socialt nätverk eller familjer som drabbas av
sjukdom, eller av andra skäl råkar in i en krissituation. Det
är viktigt för barnet att en pedagogiskt kunnig och
välbekant person kan komma hem, om inte någon av
föräldrarna har möjlighet att stanna hemma med sitt sjuka
barn.
Vänsterpartiet anser att uppbyggnaden av
barnvårdarsystemet är en viktig fråga och vi önskar en plan
för denna verksamhets återuppbyggnad.
Stöd till barn i kris
Familjerådgivning är en kommunal angelägenhet och
bör finnas i varje kommun. Alla ska kunna få stöd vid
skilsmässor. Målet är att föräldrarna ska samarbeta för
barnets bästa. Varje år berörs mellan 20 000 och 25 000 barn
av skilsmässor. Umgängesrätten blir för en del föräldrar den
spröda länk med vilken det fortsatta föräldraansvaret och
föräldraskapet ska upprätthållas.
Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en
självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att
stödja familjen och reda ut problemen i samband med en
skilsmässa. Vi vill att det upprättas en plan för en utvidgad
verksamhet med familjerådgivning. Denna
familjerådgivning skall vara avgiftsfri.
För att umgängesrätten ska fungera behövs en rad
insatser: För att främja kontakten behöver den förälder som
flyttar från det tidigare gemensamma hemmet en bostad
nära barnet. Fria resor bör ges det barn som ska träffa en
förälder som inte bor på samma ort. Bostadsbidrag ska
kunna utgå till båda parter för en bostad med utrymme för
barn.
I lagstiftningen dominerar föräldraperspektivet.
När det gäller så viktiga frågor borde
barnperspektivet vara utgångspunkten. Det gäller
exempelvis vid bedömningar av hur den gemensamma
vårdnaden ska bestämmas. Ännu talar man om föräldrars
rätt till sina barn, och lagen som reglerar detta kommer
även fortsättningsvis att kallas Föräldrabalk. I stället borde
vi tala och skriva i termer som Barnbalk, barnens rätt till
sina föräldrar och barnens behov.
Vänsterpartiet återkommer i en särskild motion till
kravet på Barnbalk.
Barn som far illa eller befinner sig i en risksituation ska
få stöd. Vi anser att det är viktigt med en ökad samverkan
mellan olika myndigheter för att dessa barn ska få sina
behov av vård och stöd tillgodosedda. Tillsättandet av en
barnombudsman hoppas vi kan bidra till att öka barns
trygghet i samhället.
Vänsterpartiet anser att möjligheterna att utse
kontaktperson eller ombud för barn ska utökas. En person
ska utses med uppdrag att se till barnets bästa i krislägen,
t.ex. separationer. Görs bedömningen att barnet behöver
en kontaktperson/ombud ska det också finnas en skyldighet
att utse en sådan. Barnet, socialnämnd, vårdnadsutredare
eller någon barnet närstående kan vara den eller de som ges
rätten att begära förordnande av ett sådant ombud.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdnadsbidrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldraförsäkringen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvoterad
föräldraledighet,1
4. att riksdagen hos regeringen begär att
Jämställdhetsombudsmannen får i uppdrag att komma med
utvärdering av och förslag till åtgärder som stimulerar män
att ta föräldraledigt enligt vad i motionen anförts,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad
föräldrautbildning,
6. att riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i
uppdrag att upprätta en plan för återuppbyggnad av
barnvårdarorganisationen,
7. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad
verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad i
motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
utformning av bidrag till umgängesresor,2
9. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
reglerna för bostadsbidrag enligt vad i motionen anförts om
båda föräldrarnas rätt till bostadsbidrag vid
skilsmässa,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse
kontaktman/ombud för barn.2
Stockholm den 25 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
1 Yrkandena 2, 3 och 4 hänvisade till SfU.
2 Yrkandena 8 och 10 hänvisade till LU.
3 Yrkande 9 till BoU.