Hur väl ett samhälle fungerar speglas i barnens
levnadsvillkor. Under flera årtionden har vi
socialdemokrater arbetat för och genomfört reformer för
att säkerställa barns rätt till trygga och jämlika
uppväxtförhållanden. Åtgärderna har bestått både av
utbyggd offentlig service, transfereringar, men också av en
förändrad syn på trafik- och boendeplanering med större
hänsyn till barns behov.
På område efter område angriper och nedmonterar den
borgerliga regeringen nu den svenska välfärdsmodellen.
Regeringen kallar detta för ''valfrihetsrevolution'', i
verkligheten innebär det att valfriheten minskar och
segregationen ökar. Privatiseringar av omsorg och skola
forceras fram samtidigt som resurserna till den offentliga
verksamheten minskas. I det borgerligt styrda samhället
handlar det inte om god barnomsorg och en bra skola för
alla barn. I det borgerliga ''valfria'' samhället är det
helt rätt att välbeställda föräldrar köper finare och bättre
barnomsorg resp skola för sina barn. Klasssamhället är på
väg tillbaka och det syns tydligast i barnens villkor.
Sverige var ett av de första länderna som ratificerade
FN-konventionen om barnets rättigheter i juni 1990.
Sverige anmälde inga reservationer.
Artikel 4 är en av de grundläggande artiklarna i
konventionen. Den lagfäster de åtgärder som
konventionsstaterna skall vidta för att barnets rättigheter
skall kunna genomföras. Av denna framgår bl.a. att ''Ifråga
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall
konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande
till det yttersta av sina tillgängliga resurser....''.
Större krav ställs på nationer med större resurser.
I dag befinner sig vårt land i ett svårt ekonomiskt läge.
Vi kan tydligt se att detta drabbar barnen. Trots alla stolta
deklarationer från vår borgerliga regering om hur viktigt det
är att vi satsar på barnen så drabbas barnen hårdast av
besparingarna i kommunerna.
Lever Sverige upp till deklarationen i FN-konventionens
artikel 4?
Tidigare gjorda internationella undersökningar visade
på de svenska barnens goda hälsa och välbefinnande. Den
generella välfärdspolitik som lagt grunden för dessa goda
resultat hotas nu.
De höga födelsetal vi haft i Sverige kan ses som ett
uttryck för en framgångsrik socialdemokratisk
familjepolitik. Svenska kvinnor föder fortfarande fler barn
än kvinnor i en del andra länder i Europa, men våra
födelsetal sjunker.
Den borgerliga regeringens ekonomiska politik och
inriktning av familjepolitiken försvårar vanliga kvinnors
möjligheter att förena förvärvsarbete och föräldraskap.
Detta ger utslag i födelsetalen.
Flera samhällssektorer skär samtidigt ned.
Kommunerna och landstingen drar ned på sin verksamhet.
Ersättningsnivåerna i försäkringssystemen sänks.
Arbetslösheten ökar. Detta drabbar barnen. Kunskapen
om de sammantagna effekterna av nedskärningarna är
ofullständig. Det finns inte heller några på förhand gjorda
kalkyler eller prognoser av effekterna -- förändringarna
genomförs ändå.
Enligt en undersökning som
Kommunaltjänstemannaförbundet gjort ''betalade'' barnen
över 40 procent av besparingarna i kommunerna 1993. Det
är främst nedskärningar av barnomsorg och skola som står
för dessa siffror. Även Kommunförbundets rapport om
läget i kommunerna 1993 visade samma dystra bild.
Inom landstingens barnhälsovård pågår en successiv
nedrustning av barnkompetensen i samband med införande
av husläkarsystemet.
På kulturområdet sparas på bokbussar och
biblioteksfilialer samt anslag till olika kulturaktiviteter.
De kommunala stöden till idrottsföreningar som
bedriver barn- och ungdomverksamhet skärs ned eller tas
bort.
Var finns regeringens samlade analys över de olika
åtgärdernas effekter?
Vi kräver att politiska belut grundas på kunskap om
barns behov och kunskap om konsekvenser av olika
handlingsalternativ.
Barnhälsovården
Omstruktureringen av barnhälsovården innebär att de
renodlade barnavårdscentralerna är på väg att försvinna.
Kunskapen om barns hälsa sprids ut på många, samtidigt
som dessa personer skall hinna med andra viktiga uppgifter
inom sjukvården.
I Socialstyrelsens utredning ''Skydda Skyddsnätet'' finns
många förslag till åtgärder för att stärka barnhälsovården,
som är mycket angelägna att beakta. Inte minst den
kontinuerliga information och föräldrautbildning, som
majoriteten föräldrar får via barnavårdscentralerna.
Skolhälsovården
Skolsköterskorna har möjlighet att hjälpa barn i tid.
Problem, både medicinska och sociala, går att förebygga om
insatser görs på ett tidigt stadium. Nu försvinner
elevvårdspersonal från skolorna eller så tvingas de ta ansvar
för större områden. Har konsekvenserna av detta beaktats?
Barnomsorgen
Utvecklingen av barnomsorgen ute i kommunerna under
de senaste åren är djupt oroande.
All kommunal verksamhet tvingas till besparingar. Men
i barnomsorgen sker också stora strukturella förändringar.
Vi har undersökt utvecklingen i några
''systemskifteskommuner'' (Huddinge, Helsingborg,
Järfälla, Lund, Sollentuna, Österåker, Upplands Väsby,
Tyresö, Linköping, Örebro, Göteborg, Malmö och
Norrköping).
I samtliga kommuner har barngrupperna på daghemmen
ökat samtidigt som personalen har minskat. I vissa
kommuner finns nu extremt stora barngrupper. Det är inte
ovanligt med s.k. syskongrupper med över 20 barn (t.ex.
Helsingborg). Det finns exempel på småbarnsgrupper med
22 barn. Från Lund rapporteras att en grupp startats där 12
barn var nyinskrivna 18 månaders småbarn.
Den allvarligaste och mest genomgående förändringen
är dock att möjligheterna att ta hand om barn med behov
av särskilt stöd minskar. Tidigare har det varit vanligt att
barnomsorgen har fått extra resurser eller fått minska
antalet barn i grupperna när man haft barn som krävt
särskilda insatser. Dessa insatser minskar i flertalet av de
undersökta kommunerna. En majoritet av kommunerna
minskar stödinsatserna till barn med behov av särskilt stöd.
Visst ställer socialtjänst och sjukvård i de flesta fall upp
med bra insatser till skydd för barn, som lever under svåra
förhållanden, men det räcker inte att akut rädda barn från
övergrepp och misshandel. Man måste kunna ge långsiktigt
stöd och trygghet med varierande insatser för att dessa barn
skall få en tryggad uppväxt och ett framtida gott liv.
Det är därför som den generella välfärdspolitiken är
överlägsen genom dess breda insatser riktade till alla barn
och som fångar upp barn som far illa. Detta sker utan att
barnen pekas ut eller särbehandlas. När den generella
välfärden börjar urholkas drabbas de utsatta barnen
hårdast.
I många kommuner återkommer begreppet
''gråzonsbarn''. Barn som man tidigare klarat inom den
ordinarie verksamheten -- med individuella anpassningar. I
dag uttrycks en oro för vad som skall hända med dessa barn.
Risken är stor att de blir problembarn som är svåra att klara
inom ordinarie verksamhet, att kostnaderna drivs i höjden
för att det krävs extra insatser när de blir äldre och att de
tidigt slås ut.
I flera kommuner har daghem lagts ner. För att minska
den synliga efterfrågan höjs åldersgränsen för rätt att stå i
barnomsorgskö. 18 månader blir en allt vanligare gräns.
Förutom de ekonomiska konsekvenser det kan få för
barnfamiljerna så innebär det att föräldraförsäkringen inte
kan användas så flexibelt som det är tänkt.
Skolbarnomsorgen genomgår stora förändringar. En del
är av organisatorisk karaktär. Skolbarnomsorgen flyttar
t.ex. in i skolan och resurser samordnas mellan skola och
barnomsorg. Men stora inskränkningar görs i familjernas
rätt att utnyttja skolbarnomsorgen. I vissa kommuner är det
bara möjligt att ha sina barn placerade t o m årskurs 2, i
något fall t.o.m. årskurs 1. Mellanstadiebarnen står i så gott
som samtliga kommuner utan tillsyn på eftermiddagarna.
Även olika former av öppen verksamhet för de äldre barnen
minskar.
Antalet privata alternativ i barnomsorgen ökar. Framför
allt är det kooperativ, alternativ pedagogik -- Montessori
och Waldorf -- som ökar. Även daghem med religiös
inriktning ökar. De renodlade privata alternativen -- i t.ex.
aktiebolagsform är ännu inte så vanliga. Fler privata
alternativ har ansetts vara en metod att effektivisera och
spara pengar. Men det är svårt att hitta exempel där
privatiseringar haft den effekten. Snarare är man beredd att
låta det kosta mer pengar för att få fram privata alternativ.
Från flera kommuner menar man att alternativen inte växer
fram av sig själv. I andra kommuner menar man att
privatiseringen kommer att komma igång när avgifterna i
den kommunala omsorgen blivit tillräckligt höga.
I flertalet av de undersökta kommunerna har
barnomsorgstaxorna förändrats eller så finns planer på att
de skall förändras från inkomstrelaterade, progressiva taxor
till tidsrelaterade taxor där inkomsternas betydelse för
avgiftens storlek minskar. Det innebär ofta att personer
med låga inkomster och långa arbetsdagar, t.ex.
ensamstående mammor, fått höjda taxor.
Höginkomsttagarnas avgifter har minskat. I t.ex.
Sollentuna har höginkomsttagarna fått minskade avgifter
med upp till 1 000
kronor i månaden. Normalinkomsttagare har fått en
höjning på ibland över 500 kronor. Samtidigt har de totala
inkomsterna från barnomsorgsavgifter minskat med sex
miljoner kronor. Det enda man uppnått är en
omfördelning -- från låginkomsttagare till
höginkomsttagare.
Barnomsorg som en självklar service och med en
genomtänkt pedagogisk verksamhet kommer att upphöra
om utvecklingen fortsätter. Kvaliteten på barns omsorg blir
beroende av föräldrarnas betalningsförmåga.
Förvärvsarbetande med låga inkomster kan komma att
tvingas söka billigare alternativ eller avstå från barnomsorg.
De som har råd att efterfråga hög kvalitet kan skydda sina
barn genom att flytta till bättre -- och dyrare -- omsorg.
Är det detta regeringen menar med en bra barnomsorg
för alla barn?
Den borgerliga regeringen har haft det övergripande
ansvaret för barnomsorgen i två och ett halvt år. Vikten av
valfrihet och en barnomsorg med god kvalitet för alla
barn har hela tiden framhållits. Dagens situation på
barnomsorgsområdet visar att det inte är tillräckligt med
välvilliga uttalanden. Kvaliteten i barnomsorgen skulle
förbättras, valfriheten skulle öka, barnomsorgsköer skulle
inte finnas. Sanningen är att kvaliteten i barnomsorgen har
försämrats, valfriheten har minskat och
barnomsorgsköerna har kommit tillbaka. Utvecklingen är,
som tidigare framhållits, djupt oroande. Det finns en djup
klyfta mellan de nationella målen och verkligheten.
Regeringen lyckades i december efter stort rabalder i
riksdagen få majoritet för en barnomsorgslag. En
barnomsorgslag som preciserar kommunernas skyldighet
att bedriva barnomsorg är bra. Men det räcker inte. Menar
regeringen allvar med uttalanden om ökad valfrihet och god
barnomsorg för alla barn kan den inte samtidigt, som
nu skett, frånta kommunerna möjligheterna att planera för
detta och de kostnader detta medför.
Det förslag som den borgerliga majoriteten röstade
igenom i riksdagen innebär att kommunerna tvingas ge
bidrag till nya barnstugor även om kommunen redan har
full behovstäckning.
Regeringen försäkrar sig genom detta mot att
kommunernas knappa resurser skall lägga hinder i vägen för
privatiseringar. För regeringen är systemskiftet det
viktigaste. Av ideologiska skäl tvingar man därför
kommunerna att ge ekonomiskt stöd till privata förskolor.
Detta röstade vi socialdemokrater emot. Vi anser det
självklart att kommunen måste ha möjlighet att planera och
därmed ta ansvar för barnomsorgen inom den egna
kommunen. Det är oacceptabelt att kommunens pengar
skall gå till verksamhet som det inte finns behov av.
Vi socialdemokrater vill gå vidare i arbetet för en god
barnomsorg för alla barn. Det vill vi bl.a. göra genom att
skapa garantier både för kvalitet, rättvis fördelning,
rättssäkerhet och rätt till plats.
Vi anser att barnens behov och rättigheter skall ställas i
främsta rummet. Barnomsorgen skall vara bra för barnen.
Dess viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande
kunskaper och erfarenheter inför vuxenlivet. Våra barn
måste få bästa möjliga förutsättningar att växa upp. Det är
också barnomsorgens uppgift att ge en trygg och god
omsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller
studerar. Tidig gruppsamvaro och pedagogisk
utvecklingsstimulans påverkar barns utveckling i positiv
riktning.
För att tillgodose kraven på god barnomsorg måste
kvaliteten i verksamheten vara hög. Den personal som
arbetar med barnen måste ha sådan utbildning och
erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk
verksamhet kan tillgodoses. Kvalitetskraven måste gälla all
barnomsorg oavsett huvudman.
Det är angeläget att kontinuerligt följa vad som händer
i barnomsorgen för att få en uppfattning om hur
kommunerna lever upp till de nationella målen. Genom en
sådan uppföljning kan man ta ställning till vilka
förändringar som behöver vidtas.
Avgifterna i all barnomsorg måste sättas på sådant sätt
att barnomsorgen blir tillgänglig för alla barn. En
lågavlönad ensamstående mamma skall ha råd att ha sina
barn på daghem. Ett system med fri avgiftssättning innebär
en begränsning i valfriheten och leder till segregation.
På socialdemokratiskt initiativ har beslut fattats i
riksdagen om en översyn av avgifterna inom barnomsorgen.
Översynen skall vara klar i juni detta år. Visar översynen
att avgiftssättningen sorterar bort barn ur barnomsorgen så
måste åtgärder som rättar till detta snabbt sättas in.
Grundskolan
Samma utveckling som vi har i barnomsorgen pågår i
skolan med större klasser och färre personal. Systemet med
fasta vikarier försvinner, antalet halvklasstimmar minskas,
skolmaten får lägre anslag eller avgiftsbeläggs.
Extrapersonal typ elevassistenter får sluta.
Vi anser att grundskolan skall ge alla barn och unga
verkliga möjligheter att utvecklas och skaffa sig mesta
möjliga kunskaper och färdigheter. Vår vision för framtiden
är ett samhälle, där varje medborgare deltar i
samhällsbygget genom arbete och var och en är delaktig i
samhällslivet, på arbetsplatsen och i sin närmiljö. Detta
förutsätter en skola där alla barn ges likvärdiga
möjligheter och där varje barn får det stöd han/hon
behöver, inte en skola som sorterar individer efter social
bakgrund och begåvning.
Skolan skall främja de ungas kompetens genom att
utveckla förmågan hos eleverna att kritiskt kunna granska
fakta och förhållanden, utveckla deras förmåga att ta
initiativ och ansvar samt lösa problem både självständigt
och i samarbete med andra. Skolan skall vara en god och
kunskapsrik uppväxtmiljö som bidrar till elevernas
harmoniska utveckling och lägga en god grund för fortsatt
lärande i ett livslångt perspektiv.
Detta är grunden för den goda skolan -- en skola för alla.
Alla barn och ungdomar skall oberoende av kön,
geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska
förhållanden ha lika god tillgång till utbildning i det
offentliga skolväsendet. Utbildningen skall inom varje
skolform vara likvärdig varhelst den anordnas i landet.
Elever med särskilda behov skall stödjas så att de
garanteras en med andra elever likvärdig utbildning.
Invandrarelevernas speciella resurser skall tas tillvara och
utvecklas.
Resurserna i skolan måste därför fördelas efter
elevernas och den enskilda skolans behov. Varje
system med ''skolpeng'', dvs fördelning av resurser utan
hänsyn till elevers olika behov, måste motarbetas.
Elever och föräldrar skall ha rätt att välja skola och
kommunen ha skyldighet att tillgodose detta val så långt det
är möjligt utan att principen om att varje elev har rätt att gå
i den närmaste skolan åsidosätts.
Skolans värdegrund skall vila på de grundläggande
dokument om mänskliga fri- och rättigheter som
formulerats av FN. Dessa dokument skall ges en bred
spridning inom hela skolväsendet.
Enligt vår mening skall de värden som skolans
verksamhet bygger på utgöra allmänmänskliga värden som
vunnit bred anslutning bland människor med olika
övertygelser och trosuppfattningar, såsom respekt för
människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, solidaritet mellan människor, jämställdhet
mellan kvinnor och män. Denna värdegrund har kodifierats
i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och olika
internationella konventioner.
I regeringens propositioner med förslag till nya
läroplaner för skolväsendet som antogs av riksdagen
användes begreppet ''kristen etik och västerländsk
humanism''. Vi anser att det är djupt olyckligt att beskriva
något så betydelsefullt som en del av skolans värdegrund
med uttryck vars innebörd ger utrymme för synnerligen
motstridande tolkningar och som riskerar att skapa
konflikter.
I dagens mångkulturella Sverige är det ytterst angeläget
att söka utveckla och konkretisera allmänmänskliga värden
som en gemensam grundval på vilken framtidens samhälle
kan byggas. Religionsfrihet tillhör hörnpelarna i ett
demokratiskt samhälle. Där bör olika religiösa, filosofiska
och ideologiska uppfattningar kunna leva sida vid sida och
ingen av dem bör åtnjuta en privilegierad ställning. Detta
är särskilt viktigt i skolans arbete. Det är därför olyckligt att
i en tid då spänningar mellan olika religioner tilltar på
många håll i världen ge intryck av att svensk skola skall ges
konfessionell prägel. Detta kan leda till att icke-kristna
grupper tar avstånd från skolan trots att de delar de värden
som skall finnas i skolans värdegrund.
Kultur- och fritidsverksamhet
Fritiden är en väsentlig del av barns och ungdomars
uppväxttid. Det är viktigt att ge möjlighet till ett brett urval
av meningsfulla fritidsaktiviteter som kan stärka barnens
självuppfattning, kreativitet och förmåga till samarbete
med andra. Fritidsverksamheterna har också stor betydelse
för att förebygga sociala problem.
Det offentliga ansvaret för barns och ungdomars fritid
ligger främst på kommunerna. Men det finns ingen
lagstiftning som tvingar kommunerna att ta detta ansvar.
Kommunerna har gjort kraftiga nedskärningar i
fritidssektorn under de senaste åren.
Kommunförbundet redovisar i en rapport att många
kommuner nu lägger ut ansvaret för fritidsanläggningar på
föreningslivet samtidigt som man drar ner på bidragen till
föreningarna. Idrottsföreningar som bedriver barn- och
ungdomsverksamhet drabbas hårt av detta.
Kommunerna sparar på fritidsgårdar, en del läggs ned.
Bidrag till kulturföreningar minskar.
Barnkulturaktiviteterna håller på att försvinna.
De kommunala musikskolornas verksamhet minskas
och avgifterna höjs. Den breda verksamhet som nått nästan
alla barn är nu på god väg att omfatta bara de barn vars
föräldrar har råd att betala.
Den sammantagna effekten av neddragna
föreningsbidrag, försämrad skolbarnomsorg och nedlagda
fritidsgårdar kan bli betydande. Särskilt som det i stor
utsträckning drabbar samma åldersgrupp mellan- och
högstadiebarn och ungdomar. Vuxenkontakter och det
sociala skyddsnätet försvagas. För utsatta barn och
ungdomar innebär det ökade risker för social utslagning,
missbruk och kriminalitet. Den ökade segregationen,
omfördelningen av resurser och den minskade omsorgen
om barn och ungdomar pekar åt ett håll. Sverige håller på
att förändra karaktär. Den svenska välfärdsmodellen
nedmonteras.
Samtidigt som kulturutbudet via barnomsorg och skola
minskar, ökar utbudet av program i radio och TV. Skyddet
mot reklam och våldsinslag är dåligt uppbyggt för barn och
ungdom, vilket gör dem till en alltmer utsatt grupp.
Familjernas ekonomi
Den svenska familjepolitiken har varit framgångsrik.
Välfärden har varit relativt jämnt fördelad.
Undersökningar har visat att svenska barn mått bra, varit
trygga, välmående och utåtriktade.
Den medvetna familjepolitiken har lett till att vi i dag
lever i ett av världens mest jämställda länder. Kvinnorna i
Sverige kan kombinera förvärvsarbete och föräldraskap.
Nästan alla småbarnsmammor i Sverige arbetar utanför
hemmet. Samtidigt har vi höga födelsetal. Det är ett gott
betyg på vår familjepolitik.
Föräldraförsäkring, barnomsorg och
barnbidrag är hörnstenarna i den socialdemokratiska
familjepolitiken.
Föräldraförsäkringen ger ersättning för
inkomstbortfall under 12 månader och därefter ett
garantibelopp på 60 kr. om dagen under tre månader.
Föräldraförsäkringen kan tas ut av mamma eller pappa och
kan tas ut mycket flexibelt. Man kan exempelvis välja att ta
ut halv föräldrapenning och på så sätt få ersättning under 24
månader.
Vi socialdemokrater arbetade målmedvetet med
utbyggnad av barnomsorgen. När vi förlorade
regeringsmakten var i stort sett behoven av barnomsorg
täckta. Köerna hade byggts bort och barnomsorgen hade
utvecklats och var av god kvalitet.
De allmänna barnbidragen tillförsäkrar alla
barnfamiljer ett grundläggande ekonomiskt stöd. Det är
samhällets främsta medel att omfördela pengar mellan
familjer med barn och familjer och enskilda utan barn. Det
är ett system som kommer alla familjer med barn till del.
Det bygger bl.a. på uppfattningen att alla barn i samhället
är lika mycket värda och att ansvaret för barnen i
ekonomiskt hänseende skall delas av fler än barnens
föräldrar. Med ett sådant synsätt tas inte hänsyn till
familjernas egna inkomster utan det är stödet till barnen det
handlar om. Det ingår som en viktig del i det generella
välfärdssystemet, som bygger på att vi skall ha så få
inkomstprövade bidrag som möjligt. Barnbidragen ger inga
besvärliga tröskeleffekter, har en enkel administration och
innebär ingen sortering och inget utpekande. Barnbidraget
är samhällets främsta stöd till alla barn på lika villkor.
Barns villkor hänger nära samman med föräldrarnas
villkor. Barnen är beroende av föräldrarnas arbete och
inkomst som i sin tur styr boende och miljö i stort.
Den socialdemokratiska familjepolitiken har inriktats på
att stödja barnfamiljerna ekonomiskt främst via barnbidrag
men också via bostadsbidrag. Den har också inriktats på att
ge alla föräldrar möjlighet att vara hemma med de minsta
barnen genom en utbyggd föräldraförsäkring.
Den generella välfärdspolitiken har haft avgörande
betydelse för familjernas ekonomi och för barnens
välbefinnande och positiva utveckling.
Vårt land befinner sig nu i en utomordentligt svår
ekonomisk situation. Arbetslösheten fortsätter att öka.
Den borgerliga ekonomiska politiken slår hårdare mot de
allra svagaste.
Ingen kommer undan de besparingar som krävs i en tid
med minskade resurser. Men det som nu sker med
välfärdssamhället är inte enbart frukten av sparkrav. Det är
en omfördelning från utsatta till resursstarka.
De borgerliga partierna har hävdat att deras politik
skulle leda till ökad valfrihet, fler alternativ och billigare
verksamheter. Det vi nu kan se är försämrad kvalitet i
kommunal verksamhet. En barnomsorg som riskerar att
slås sönder. En skola som får allt knappare resurser och får
svårare att ta hand om barn med svårigheter. Privata
alternativ leder till dyrare i stället för billigare verksamhet.
Många barn, särskilt de som i någon mening är sårbara, far
illa.
Även i den privata familjeekonomin får alla räkna med
att krisen sätter spår. Då krävs det att uppoffringarna är
rättvisa. För många barnfamiljer blir situationen alltmer
ohållbar. Detta leder till försämrade uppväxtvillkor för
Sveriges barn.
I detta utomordentligt svåra läge aviserar regeringen en
dyrbar reform -- vårdnadsbidrag.
Regeringen föreslår att ett skattepliktigt vårdnadsbidrag
på 2 000 kr. i månaden införs för barn i åldern ett och två
år. Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Avgifterna i barnomsorgen höjs med 2 000 kr. i månaden
för dessa barn. Samtidigt får avgifterna dras av vid
inkomstbeskattningen.
Bruttokostnaderna beräknas till 6 miljarder kronor
medan nettokostnaderna efter avdrag för skatten på
vårdnadsbidraget, slopandet av garantidagar samt
minskning av bostadsbidrag blir 4,7 miljarder kronor.
Utformningen av vårdnadsbidraget gynnar mest familjer
med högavlönade män och hemmafruar. Orättvisorna ökar
och jämställdheten hotas.
Det blir barnen som får sitta emellan om vårdnadsbidrag
införs. Många barn kommer att gå miste om sina
möjligheter att gå på dagis eller till familjedaghem. För vem
vill betala 4 000--4 500 kronor i månaden för ett barn eller
5 000--6 500
kronor i månaden för två barn när
barnomsorgsavgifterna höjs med 2 000
kronor i månaden? Föräldrarna kommer kanske att
se sig om efter billigare lösningar, lösningar som oftast är
dåliga för barnen.
Det finns också en uppenbar risk att kvaliteten inom
barnomsorgen försämras. Kommunerna väljer kanske att
dra ner på kvaliteten inom barnomsorgen i stället för att
höja avgifterna med 2 000
kr. i månaden, dvs. det belopp som staten drar in
genom minskade statsbidrag. I valet mellan så kraftiga
avgiftshöjningar att många kommer att avstå från
barnomsorg av ekonomiska skäl och en försämrad
barnomsorg, kan det hända att många kommuner väljer att
i stället erbjuda sämre barnomsorg men till lägre pris.
Vårdnadsbidrag skall öka valmöjligheten att vara
hemma med sina barn, är det tänkt. För män eller för
högavlönade kvinnor medför vårdnadsbidraget knappast en
ökad möjlighet att vara hemma i stället för att
förvärvsarbeta. Ett vårdnadsbidrag på 1 600
kr. i månaden efter skatt kan knappast ersätta deras
förvärvsinkomst.
För ensamstående med barn finns inga möjligheter att
försörja sig och familjen utan en inkomst av förvärvsarbete
även om vårdnadsbidrag införs. I många lågavlönade
familjer är man också beroende av att båda föräldrarna
arbetar.
Jämställdheten ökar inte utan tvärtom försämras kraftigt
om vårdnadsbidrag införs. Vårdnadsbidraget innebär inte
heller en ökad valfrihet eftersom det för de flesta kvinnor
och män knappast är ett alternativ till förvärvsarbete.
Om man vill förbättra barnfamiljernas ekonomi och
samtidigt öka valfriheten och jämställheten finns bättre
lösningar. Den viktigaste är att se till att en god barnomsorg
blir tillgänglig för alla så att alla föräldrar som vill arbeta får
möjlighet att göra det. Förvärvsarbete är den faktor som
har störst betydelse för familjens ekonomi och för
jämställdheten.
Vi socialdemokrater säger bestämt nej till
vårdnadsbidrag. Vi står fortfarande för den bästa
familjepolitiken, med föräldraförsäkring, barnbidrag, lika
för alla barn, bra barnomsorg och skola för alla barn.
Den generella välfärden
Välfärdspolitiken har många uppgifter. En är att ur
produktionsresurserna skapa och fördela ett utrymme för
social och ekonomisk trygghet för olika grupper av
medborgare. Vår modell är solidariskt finansierad och
omfördelar resurserna mellan unga och gamla, mellan
friska och sjuka, mellan barnlösa och barnfamiljer och
mellan bättre och sämre bemedlade. Vi står för en
generell välfärd.
En annan av välfärdspolitikens uppgifter är att fungera
som motor i samhällets produktionsprocess. Produktionen
behöver det stöd som samhällets välfärdspolitik kan ge. En
god familjepolitik skapar goda villkor för de nya
generationer, som skall bära upp den framtida
produktionen. Genom barnbidrag, utbildning,
arbetsmarknadspolitik och rehabilitering tillgodoses
behoven. Enhetliga socialförsäkringssystem med lika regler
över hela arbetsmarknaden innebär inte bara att invånarnas
köpkraft kan upprätthållas vid barnafödande, sjukdom och
arbetsskada utan också att arbetskraften kan röra sig över
hela arbetsmarknaden utan att behöva oroa sig för att tappa
intjänade rättigheter. Pensioner och andra transfereringar
ger inte bara trygghet utan också köpkraft till gagn för det
svenska näringslivet.
En tredje uppgift för välfärdspolitiken är att fungera som
enande kraft. En välfärdspolitik, som ger alla rätt till
förmåner i stället för allmosor till ett fåtal, accepteras av de
flesta och innebär därmed ett bättre stöd till de allra
svagaste också i dåliga tider.
Ett välfärdssystem av hög kvalitet som omfattar alla, är
det bästa värnet för de svaga och motiverar de till synes
starka till att delta i samhällsarbetet och betala skatt. Det
ger alla barn -- inte bara de friska och begåvade med ''bra''
familj -- en chans att växa och utvecklas. Det ger vuxna en
chans att förverkliga sina drömmar. Det ger förutsättningar
för handikappade att leva ett aktivt liv i gemenskap med
andra. Det ger sjukvård efter behov, det ger trygghet och
omvårdnad åt äldre.
Ett bra välfärdssystem som omfattar alla är det bästa
fördelningspolitiska instrumentet vi har -- mer effektivt än
något skatte- eller lönesystem kan vara. Här bidrar vi alla.
Mest gynnas de som behöver mest.
Inget privatsystem för skolor och sjukhus,
sjukförsäkring eller pensioner har någonstans visat sig vara
mer effektivt, mindre byråkratiskt eller bättre på att
hushålla med resurserna än solidariskt finansierade
offentliga välfärdssystem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den generella välfärdspolitikens
betydelse för barns uppväxtvillkor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för rättvisa, kvalitet
och valfrihet i barnomsorgen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen inom
barnomsorgen under de senaste åren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas skyldighet att ge
bidrag till privata daghem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdnadsbidrag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjernas ekonomi.
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)