1994 är FN:s familjeår. Det borde också bli en ny start
för svensk familjepolitik där familjestabilitet blir ett
nyckelord.
''I lärobok för 90-talet'' skriver professor Gunnar Adler-
Karlsson bl.a. följande:
Ett viktigt villkor för att ett modernt samhälle, oavsett
storlek, skall vara både gott och starkt, blir då att dess
ledare förmår förena ett balanserat samliv för individerna
både inom en blodsfamilj, på fritiden, och inom en
familjeliknande enhet, på arbetstiden. Slår den förra ut den
senare fungerar inte arbetsfördelningen. Slår den senare ut
den förra, blir människorna otillfredsställda, frustrerade,
olyckliga och farliga för sin omgivning.
Gunnar Adler-Karlsson pekar på att familjen är en
förutsättning för en bevarad maktbalans mellan stat och
individ. Han konstaterar att först när familjens skyddsnät
förstörts och ersatts av samhällets, först då är medborgaren
totalt beroende och tvungen att medvetet eller omedvetet,
frivilligt eller ofrivilligt, bli helt lojal mot den stat, på vars
villkor han, i sina oundvikliga marginalsituationer existerar.
Gunnar Adler-Karlsson fortsätter: ''Det som vi skulle
kunna kalla 'familjism' är alltså den historiskt normala
gruppvärderingen. Både individualism och kollektivism är
avvikelser från denna familjism. Blir avvikelserna för stora,
leder det till patologiska drag i samhället.''
Hans bok handlar om överlevandets villkor. Ett par
svenska böcker, som handlar om morgondagens
värderingar, förstärker den bild som Gunnar Adler-
Karlsson ger. I boken ''70-talister. Om värderingar förr, nu
och i framtiden'' konstaterar de tre forskarna
Andersson/Fürth/Holmberg att senare års undersökningar
antyder ett samband med familjeliv och folkhälsa. Det nära
familjelivet har hög prioritet bland ungdomarna, enligt de
undersökningar som gjorts. Familjen och de sociala
relationerna har en högre rangordning bland kvinnor än
män.
''Morgondagens värderingar'' av Jegers/Lindgren
bekräftar denna tes: ''Hem och familj har en oerhörd
betydelse. Så gott som alla anser att det är bra att
familjelivet betonas mer! Och i stort sett ingen säger emot.
Det är något att ta fasta på.''
I modern kriminologisk forskning kan man också finna
följande upplysning: ''Inom alla samhällen, framträder
familjestabilitet som negativt korrelerad med brott, både på
det individuella planet och på de aggregerade nivåerna'' (A
General Theory of Crime av Gottfredson/Hirschi).
Familjestabilitet är alltså i sig en brottspreventiv faktor.
Familjen har i alla kulturer haft en central roll. Det är
inte så märkligt därför att dess funktion handlar om
samhällets överlevnad både såväl i fysisk som i psykisk
mening. Den nya generationen -- reproduktionen av
familjen -- formas och utvecklas i den nära gemenskapen.
Själva organisationsmodellen ansluter till människans
djupare behov av en liten hanterlig gemenskap.
Familjen har inte bara praktiska och ekonomiska
funktioner, vilka i sig inte är oviktiga, utan också betydelse
för den mänskliga mognadsprocessen. I den lilla
gemenskapen möter medlemmarna kärlek, omtanke,
förståelse, tålamod och ansvar. Det är främst i
familjegemenskapen som värdemönster, normer och
vägledande etik kan överföras från generation till
generation. En människas inre styrka har ofta ett samband
med kvaliteten i närmiljön. En positiv hemmiljö ger barnen
de bästa förutsättningarna för en harmonisk utveckling.
Med denna bakgrund borde det vara naturligt för de
offentliga myndigheterna, främst lagstiftaren, att klargöra
att stabila familjerelationer bör vara ett viktig mål i
politiken och genomsyra samlevnads-, social- och
skattepolitiken.
Den officiella svenska synen på familjestabilitet är något
oklar för att inte säga vacklande.
I början av 1900-talet upplöstes 2 % av alla nya
äktenskap i Sverige genom äktenskapsskillnad. Numera är
samma tal omkring 40 %. Skilsmässofrekvensen har på
senare år stabiliserats och alltså slutat öka. Det förhållandet
kan sättas i samband med att andelen par som sammanbor
utan att gifta sig har ökat starkt under de senaste 20 åren.
Av alla samboende par i Sverige är för närvarande 25 %
ogifta. Separationsfrekvensen är betydligt högre bland dem
än bland gifta.
Antalet äktenskapsskillnader har i de flesta länder i
västvärlden stigit i olika omgångar under hela 1900-talet.
Tar man hänsyn till den stora upplösningsfrekvensen för
ogifta parförhållanden torde Sverige, och möjligen också
Danmark, ha den klart största separationsfrekvensen i
världen räknad på alla samboende par, gifta och ogifta.
Denna höga separationsfrekvens påverkar självfallet
barnens situation i Sverige. Under senare delen av 1980-
talet varje år har ca 40 000 barn under 18 års ålder berörts
av föräldrarnas separation. 1991 var antalet 46 000 barn som
drabbades av separationer (17 000 från samboförhållanden
och 29 000 från äktenskap). Totalantalet torde ligga runt 1,5
miljoner barn. Ett mått på vanligheten av samboende utan
äktenskap är för övrigt också att omkring 50 procent av alla
nyfödda barn i Sverige numera har en ogift mor. Risken för
ett barn att drabbas av föräldrarnas separation är ungefär
tre gånger större när föräldrarna är ogifta.
Många separationer är antagligen nödvändiga, ibland
för barnens skull. Samtidigt innebär skilsmässan som sådan
en påfrestning för de flesta barn, liksom för föräldrarna.
Det är emellertid en komplicerad fråga vad som är orsak
och verkan.
Lagstiftningen försöker numera understödja barnets
goda relationer med båda föräldrarna, även om de
separerat med varandra. I vilket fall som helst innebär dock
en skilsmässa mellan makar eller en separation mellan två
samboende under äktenskapsliknande förhållanden, när
samboendet fått en viss varaktighet, någon form av
misslyckande.
Även om man måste räkna med att vem som helst kan
råka ut för en familjeseparation borde lagstiftaren utgå ifrån
att goda och stabila familjeförhållanden har ett värde -- för
barnen, för mannen och kvinnan personligen och för
samhället i stort -- vilket om möjligt bör understödjas av
lagstiftningen och av de offentliga myndigheterna i övrigt.
Separationsfrekvensen bland samboende ogifta par är
flera gånger högre än skilsmässofrekvensen bland gifta.
Naturligtvis bevisar detta statistiska förhållande ingalunda,
att det formella äktenskapet har en familjestabiliserande
effekt. Det är nämligen enbart de någorlunda stabila
samboförhållandena som överhuvudtaget leder till
äktenskap. I de instabila fallen separerar man utan att gifta
sig först.
Även om det inte går att bevisa statistiskt att
äktenskapet som sådant verkar familjestabiliserande, finns
det ändå skäl att tro på vissa sådana samband. Dels betyder
giftermålet att både mannen och kvinnan får antas utgå från
att deras förbindelse skall bli långvarig; vid samboende utan
äktenskap visar det sig nog ibland att parterna på ett
olyckligt sätt utgått från olika förutsättningar i fråga om
arten av sin förbindelse. Dels kan själva äktenskapslöftet ha
åtminstone någon inverkan på en del mäns och kvinnors
principiella strävan att hålla ihop sin förbindelse.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att ta fram ett
långsiktigt program för familjestabilitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett långsiktigt
program för familjestabilitet.
Stockholm den 21 januari 1994
Ingvar Svensson (kds)