Amalgamet är den största källan till
tungmetallbelastning hos människor. Ändå har det hittills
varit lättare att få förståelse för farorna med de utsläpp av
kvicksilver som sker i den yttre miljön.
Kvicksilvertermometrar är förbjudna och vi samlar
batterier som innehåller 1 % kvicksilver men sätter in
amalgamplomber som innehåller 50 % kvicksilver i munnen
på människor. Det har varit oerhört trögt att åstadkomma
en förändring när det gäller amalgamanvändningen. Vi har
under flera år ihärdigt fört fram en rad krav för att stoppa
amalgamanvändningen, utveckla alternativ, få medel till
forskning, hjälpa de som blivit sjuka av amalgamet och
åstadkomma en bättre utbildning om andra material. Det
har varit en lång och mödosam kamp som nu äntligen tycks
leda till resultat.
Trots att många tandläkare helt har upphört att använda
amalgam har Tandläkarförbundet tidigare varit en envis
förespråkare för amalgamet som ett billigt och bra
tandlagningsmaterial. Man har inte velat erkänna att
kvicksilvret i amalgamet kan förorsaka förgiftningssymtom
och svåra sjukdomstillstånd. Ett argument har varit att det
inte funnits ersättningsmaterial. Vi har gång på gång
påpekat att det inte finns ett enda material som självt kan
ersätta amalgam men att det finns flera som kan användas
vid olika situationer. Det största tyska dentalföretaget har t
ex beslutat att helt upphöra med tillverkning av amalgam.
Det är med glädje vi noterar att Tandläkarförbundet nu
svängt och ställer sig bakom den avveckling som
Socialstyrelsen föreslagit i sin utredning.
Flera landsting har nu beslutat om amalgamavveckling i
minst samma takt som utredningen föreslagit.
Utredningen tillsattes för att undersöka möjligheterna
för avveckling av amalgam främst av miljöskäl. Det är
riktigt att utsläppen från tandkliniker och krematorier är en
allvarlig källa till kvicksilverbelastning i naturen som måste
stoppas. Men man kan inte bortse från den hälsofara det
innebär att tandamalgam finns i munnen på de flesta
människor. Det finns all anledning att omgående påbörja
avveckling så att den genomförs snarast och avslutas senast
1997 som utredningen föreslagit.
Det är också angeläget att de produktregister och
biverkningsregister som riksdagen vid flera tillfällen
efterlyst nu inrättas. De har stor betydelse för att kunna
bedöma vilka tandlagningsmaterial som kan användas för
den enskilde patienten med hänsyn till överkänslighet,
allergier mm. Det finns alltför många exempel på att
amalgam bytts ut mot andra material som innehåller ämnen
som patienten heller inte tål. Detta orsakar onödiga
kostnader och mänskligt lidande. Alla komponenter i
material som ska användas i munnen måste provas på
samma sätt som läkemedel, både var för sig och i
kombination. Innan de planteras in i kroppen på
patienterna måste man vara säker på att de är
biokompatibla och inte skadar patienten. Detta förutsätter
att det finns ett produktregister med fullständig
innehållsdeklaration för varje enskild produkt.
Ett register för biverkningar av dentalmaterial måste
också införas och biverkningar redovisas på samma sätt som
för läkemedel. För närvarande vet varken tandläkaren eller
patienterna vilka ämnen som sätts in i kroppen och de
läkare som ska diagnostisera patienternas sjukdomar vet än
mindre vad patienten har i munnen.
Vi får inte slå oss till ro med att amalgamanvändningen
upphör. En rad problem återstår. För det första är det
nödvändigt med utökad forskning för att få fram bättre
diagnosmetoder för att fastställa att människor lider av
kvicksilverförgiftning. Ett banbrytande arbete utförs inom
Metallbiologiskt centrum och Amalgamenheten i Uppsala.
Det arbetet måste fortsätta. Medicinsk kompetens måste få
större inflytande vid diagnostisering.
För det andra måste tandläkarna utbildas i hur man
använder andra material och hur man sanerar sjuka
patienter på ett försiktigt sätt så att inte symtomen
förvärras. Särskilda krav måste ställas på tandläkare som
utför amalgamsanering som betraktas som sjukvårdande
åtgärd. Klinikerna måste vara specialutrustade och arbetet
måste utföras så att patienterna inte exponeras för giftig
kvicksilverånga. Det finns ett stort antal tandläkare som i
bortemot tio år arbetat utan amalgam. Deras erfarenheter
är mycket värdefulla och måste tas tillvara inför det stora
utbildningsprogram som förestår.
Detta gäller såväl i tandläkarutbildningen som i
fortbildning av tandläkare. För närvarande finns ett antal
studenter från Baltikum vid våra svenska
tandläkarhögskolor. De måste i sin utbildning få kunskaper
om de nya materialen och om både hälsoeffekter och
avfallsproblem när det gäller amalgam. Vi ska inte sprida
ytterligare miljöproblem till våra grannländer.
Amalgamsanering av medicinska skäl måste betraktas
som sjukvårdande behandling och ersättas i enlighet med
sådan vilket vi framfört i en motion med anledning av prop
1993/94:93 Förändrat ersättningsstöd för vuxentandvård.
Arbetsmiljöproblemen som uppstår på grund av
kvicksilvret i amalgamet upphör inte med ett
amalgamstopp. Problemen kommer att kvarstå vid
behandlingen av patienter med amalgamfyllningar.
Mätningar visar att höga koncentrationer långt över de
hygieniska gränsvärdena uppstår i samband med
amalgamarbeten. En mängd tandsköterskor och annan
tandvårdspersonal har sjukdomstillstånd som pekar på
kvicksilverförgiftning. Det har hittills varit nästan omöjligt
att få detta erkänt som arbetsskada vilket måste ändras.
Dessutom måste alla tandkliniker åläggas att ha en
utrustning i form av sugmunstycke och
ventilationsanläggning med inbyggt kvicksilverfilter som
kan eliminera problemen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
amalgamet avvecklas snarast, dock senast 1997,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av produktregister,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av
biverkningsregister,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökad forskning för att utveckla
diagnosmetoder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av tandläkare och
blivande tandläkare om de nya materialen och om sanering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tandläkarutbildning för
utländska studenter,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tandvårdspersonalens
arbetsmiljö.2
Stockholm den 25 januari 1994
Marianne Andersson (c)
Gunhild Bolander (c)
1 Yrkande 6 hänvisat till UbU
2 Yrkande 7 hänvisat till AU