Plötslig spädbarnsdöd är den vanligaste dödsorsaken
bland barn efter nyföddhetsperioden. Under början av 90-
talet har ca 125 barn dött i plötslig spädbarnsdöd per år,
vilket kan jämföras med ca 70 barn i barncancer och 35 barn
i trafikolycksfall. Förekomsten av plötslig spädbarnsdöd har
ökat från ca 1 fall per 2.000 till 1 fall per 1.000 levande födda
barn från 70- till 90-talet, vilket i sin tur har lett till att den
s.k. postperinatala spädbarnsdödligheten (efter
nyföddhetsperioden) inte längre sjunker i Sverige utan
tenderar att öka. Plötslig spädbarnsdöd är något av det som
oroar landets spädbarnsföräldrar mer än något annat och
det kan därför sägas vara ett stort folkhälsoproblem.
Tidigare har man inte riktigt vetat hur man skall kunna
förebygga plötslig spädbarnsdöd eller upptäcka spädbarn
med ökad risk. Det har nu skett ett genombrott på detta
område, och man kan med enkla råd till föräldrarna om att
lägga spädbarn på rygg, undvika rökning och amma,
påtagligt reducera förekomsten av plötslig spädbarnsdöd.
Så har skett i exempelvis Nya Zeeland, Storbritannien och
i Norge. Det har också kommit rapporter som visar på
möjligheten att upptäcka högriskbarn genom sofistikerade
analyser av andning och hjärtverksamhet.
För att kunna minska förekomsten av plötslig
spädbarnsdöd i vårt land krävs att vi har forskare som
särskilt ägnar sig åt detta, dels kan tillämpa de nya
vetenskapliga resultaten, och dels komma med egna. Vi har
i Sverige unika möjligheter att genomföra sådana studier då
vi har en väl uppbyggd barnhälsovård och en stark
biomedicinsk forskning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av forskning rörande
plötslig spädbarnsdöd.
Stockholm den 25 januari 1994
Elisabeth Fleetwood (m)
Maud Ekendahl (m)