Människor med psykiska handikapp är en av de grupper
som har de sämsta villkoren i samhället. Många lever i stor
ensamhet och isolering och erhåller endast marginellt stöd
eller inget stöd alls. Gruppen har alltför länge varit
''osynlig'' och lågprioriterad, och stödformerna är
bristfälligt utvecklade. Det totala stödet till gruppen måste
förbättras.
Utvecklingen mot ett alltmer socialpsykiatriskt synsätt
inom psykiatrin är positiv. Den sociala dimensionen måste
få större betydelse och det sociala nätverket stärkas.
Betydelsen av en helhetssyn kan ej nog betonas för de
psykiskt handikappade, vilkas möjligheter till både
rehabilitering och till ett kvalitativt acceptabelt liv i hög
grad beror av möjligheterna till rätt stöd inom alla de
sektorer som påverkar oss människor. Förutom eventuella
behandlingsinsatser från psykiatrin är stöd inom områdena
boende, arbete/sysselsättning samt fritid viktiga liksom
möjligheterna till relationer med andra människor. Den
enskildes egna val och prioriteringar skall styra insatserna,
men samhället måste kunna erbjuda goda möjligheter till en
meningsfull individuell planering. Samordning mellan olika
insatser är då en förutsättning.
Samverkan
Kommunerna, försäkringskassan,
arbetsmarknadsmyndigheterna samt landstingets psykiatri
och i viss mån även primärvården måste hitta verkningsfulla
samarbets-/organisationsformer för att stödet skall kunna
utformas på ett heltäckande sätt. Ansvaret måste ses som
gemensamt. I stället för att göra avgränsningar och
insnävning av respektive organs ansvarsområde bör ett
gemensamt ansvarstagande eftersträvas.
En överföring av den psykiatriska vården, åtminstone
den öppna verksamheten, till kommunerna skulle
underlätta samordningen av insatser samt ge möjlighet till
ett effektivt utnyttjande av resurser. I den mån de
kommunala stödinsatser som idag genomförs leder till ett
minskat behov av psykiatrisk slutenvård kommer den
ekonomiska vinsten landstingen till godo.
Psykiatriutredningen föreslår ett kommunalt
ansvarstagande och skatteväxling för ''färdigbehandlade''
patienter. Om i stället skatteväxlingen omfattar hela
psykiatrin kan de totala resurserna användas mer flexibelt
och det blir för kommunerna ''lönsamt'' att satsa på
stödinsatser.
Enskilda personer bemöts i kontakter med de olika
organen av skilda förhållningssätt och ageranden.
Gemensam personalutbildning och fortbildning är en väg
att öka kunskaperna kring människor med psykiska
störningar och därmed öka möjligheterna till ett gemensamt
förhållningssätt och till ett förbättrat samarbete.
Individuell planering
I det psykiska handikappet ligger att man ofta har
svårigheter att ''ta för sig'' av utbudet i samhället. Alla
psykiskt handikappade bör ha rätt till en individuell
heltäckande planering i enlighet med egna behov och
önskemål. Upprättande och uppföljning av planen bör
göras av en person som den enskilde har förtroende för och
kontinuerlig kontakt med. Psykiatriutredningens förslag
om försöksverksamhet med personliga ombud är värt att
pröva.
En uppsökande verksamhet som respekterar
människors integritet men ändå är aktiv är en viktig
angelägenhet att utveckla.
Boende
Bostadsfrågan är den enskilda faktor som har störst
effekt på de psykiskt handikappades levnadsförhållanden.
Alla måste ha rätt till egen bostad. Till denna skall knytas
stödfunktioner samt möjlighet att välja grad av gemenskap.
Möjlighet till sysselsättning är ofta en förutsättning för att
boendet skall fungera.
Behoven av stöd varierar mycket mellan olika individer
och för varje individ över tiden. En kedja av olika
boendeformer och boendestöd måste därför finnas, från
''rehabiliteringshem'' med stor personaltäthet till egen
lägenhet med enstaka insatser.
Boendestödet bör utformas så att den enskilde inte
ständigt måste flytta mellan olika boendealternativ utan att
stödet i stället förändras i takt med dennes behov.
Rehabilitering
De psykiska handikappen medför speciella behov vid
rehabilitering, bl.a. behov av mycket långa rehabtider. Det
ordinarie systemet för arbets- och yrkesinriktad
rehabilitering fungerar otillfredsställande för denna grupp.
I den s.k. rehabiliteringstrappan med åtgärder från
medicinsk rehabilitering till inträde på den ordinarie
arbetsmarknaden är stegen alltför stora eller saknas helt.
En utveckling av metodik och verksamhet anpassade till de
psykiska funktionshindren behövs.
Försäkringskassan föreslås få ansvar för rehabilitering
för samtliga personer som uppbär ersättning från
socialförsäkringen. Detta är mycket positivt då de
förtidspensionerade på detta vis uppmärksammas och kan
erbjudas möjligheter till rehabinsatser. En grupp som dock
fortfarande riskerar att stå utanför systemet är de personer
som ej är sjukskrivna trots att de sannolikt borde vara detta
eller personer som är ''0-klassade''. En stor del av denna
grupp är synlig av socialtjänsten men bör få rätt till
försäkringskassans rehabinsatser.
Arbete/sysselsättning
I beaktande av rådande arbetsmarknad är det inte
realistiskt att de psykiskt handikappade i någon större
utsträckning skall kunna etablera sig på den ordinarie
marknaden även om målen i varje rehabilitering bör ställas
högt. Behovet av särskilda arbetsplatser är stort. Samhalls
verksamhet täcker inte behovet och kraven är för stora för
många i gruppen. Samhall bör få utökat antal platser och
kraven bör anpassas till de psykiska funktionshindren.
Även andra former för särskilda arbetsplatser bör få ökat
stöd, t.ex. kooperativ verksamhet. Även nya former kan
utvecklas.
Daglig sysselsättning bör vara en rättighet för de
psykiskt handikappade. Sysselsättningsgarantin i LSS bör
omfatta även denna grupp.
Fritid
Kvällar och helger innebär påfrestande ensamhet för
många psykiskt handikappade som ej förmår utnyttja det
vanliga fritidsutbudet. Kontaktpersoner och riktade
verksamheter till gruppen bör finnas tillgängliga även under
dessa tider. Kamratstödjande ideell verksamhet bör
uppmuntras. Samhällets nätverk i form av föreningar och
organisationer, t.ex. idrottsrörelsen, hyresgäströrelsen,
svenska kyrkan, Röda Korset m.fl. bör uppmanas ta ansvar
även för denna grupp människor.
Intresseorganisationerna
De patient- och anhörigföreningar som finns till stöd för
psykiskt sjuka och deras anhöriga bör få stort stöd av
samhället för sin verksamhet. Deras erfarenheter och
kunskaper bör tas tillvara i utbildningssammanhang och vid
planering av nya verksamheter.
Vissa verksamheter, t.ex. arbetskooperativ, uppsökande
verksamhet, kamratstödjande och aktiverande verksamhet
kan med fördel bedrivas av brukarna själva eller deras
organisationer. Samhället bör dock ge stöd till sådan
verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan mellan alla berörda
instanser när det gäller vård och omsorg om de psykiskt
handikappade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett kommunalt primäransvar för
den öppna vården och omsorgen om de psykiskt
handikappade,
3. att riksdagen hos regeringen enligt vad i motionen
anförts begär en utredning om hur en skatteväxling för hela
psykiatrin kan genomföras utan att utesluta någon del av
psykiatrin,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av personliga ombud för
psykiskt handikappade och om deras behov av en
stödfunktion utan att ge avkall på personernas integritet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett särskilt
stödboende för vissa grupper av psykiskt handikappade,
6. att riksdagen begär att regeringen enligt vad i
motionen anförts ger Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag
att utarbeta metoder för att ta in fler i arbetslivet och tar
hänsyn till de psykiskt handikappades behov av en lång och
tålmodig inslussning till arbetslivet,1
7. att riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha
det fulla ansvaret för de psykiskt handikappades
rehabilitering enligt vad i motionen anförts om samverkan
mellan socialtjänsten och försäkringskassan i de fall där
personen är 0-klassad,2
8. att riksdagen hos regeringen begär att särskilda
insatser görs så att platsantalet för psykiskt handikappade
kan utökas kraftigt hos Samhall,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de psykiskt handikappades
behov av resurser för en rikare fritid.
Stockholm den 24 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
1 Yrkandena 6 och 8 hänvisade till AU
2 Yrkande 7 hänvisat till SfU