Den utformning som den nu gällande husläkarlagen har
fått är oacceptabel och konsekvenserna för sjukvårdens del
är oacceptabla. Vänsterpartiet kräver därför att det
nuvarande husläkarsystemet rivs upp och att landstingen
återfår rätten att planera en primärvård byggd på
områdesansvar.
Vi menar dock att de relationer som byggts upp mellan
enskilda allmänläkare och deras patienter bör kunna
bibehållas om båda parter så önskar. Däremot bör tvånget
att lista sig aktivt eller passivt hos en enskild läkare
försvinna.
I och med att vi säger nej till husläkarlagen gör vi också
en besparing på 200 000 000 kronor som vi fördelar till andra
och viktigare områden.
De viktigaste negativa sidorna hos det nuvarande
husläkarsystemet är följande:
1. Systemet är läkarfixerat och bryter sönder det
lagarbete mellan likvärdiga personalgrupper som tidigare
rått inom primärvården. I praktiken har systemet inneburit
att ett stort antal sjuksköterskor, undersköterskor,
läkarsekreterare m.fl. blivit övertaliga inom primärvården.
2. Husläkarsystemet är dyrbart genom att det leder till
att en ytterligare rad högavlönade läkare engageras inom
primärvården. Systemet ökar starkt antalet läkarbesök
bland i första hand jämförelsevis friska personer. Medlen
för denna utökade verksamhet måste tas inom andra delar
av sjukvården som psykiatri och äldresjukvård.
3. Husläkarsystemet bryter sönder områdesansvaret och
försvårar därmed allvarligt förebyggande arbete.
Förebyggande arbete på befolkningsnivå ingår i allmänhet
inte i husläkarnas basåtaganden utan sådana insatser måste
betalas särskilt ur en mycket ansträngd landstingsbudget.
4. Husläkarsystemet försvårar samarbete och bygger i
stället på konkurrens mellan olika läkare. Systemet har
stimulerat en kostsam marknadsföring som inte ger någon
information om vårdens kvalitet och de eventuella
husläkarnas kompetens. Medel slussas över från
sjukvårdande verksamhet till improduktiv marknadsföring
och reklam.
5. Husläkarsystemet hotar genom sin avsaknad av ett
klart definierat områdesansvar och uppsökande ansvar
socialt utsatta gruppers möjlighet att få vård på lika villkor.
Dessa grupper blir i allmänhet passivt listade.
Ersättningssystemet gynnar klart läkare som etablerar
sig i socialt väletablerade områden medan däremot läkare
som arbetar i områden med många invandrare, med många
långvarigt sjuka och med stor omflyttning får en betydligt
större arbetsbörda i relation till inkomsten.
6. Husläkarsystemet är byråkratiskt och innebär att man
inskränker patienternas valfrihet. Människor listas hos
läkare som de i många fall inte har valt själva och som har
en utbildning och erfarenhetsbakgrund som inte alltid är
anpassad till patientens problem.
7. Husläkarsystemet inskränker
sjukvårdshuvudmännens självständighet när det gäller att
utforma sjukvården efter olika områdens förutsättningar.
Möjligheten att styra resurserna till de grupper som behöver
vården bäst minskar. En stor del av landstingens budget
binds upp till utgifter som inte kan påverkas genom lokala
politiska beslut. Detta är djupt demoraliserande och
minskar möjligheterna att ta ett regionalt ansvar för vården.
Vänsterpartiet anser att husläkarsystemet bör avvecklas.
Detta kräver dock att man river upp en nyligen beslutad
lagstiftning. En sådan process tar viss tid och den bör
givetvis genomföras på ett sätt som inte bryter sönder
fungerande strukturer eller till husläkarsystemets
merkostnader lägger onödiga avvecklingskostnader.
Vissa landsting har haft mycket stora svårigheter att
genomföra husläkarsystemet. Det är viktigt att man i dessa
fall respekterar att det finns stora olikheter mellan olika
regioner. Det kan därför vara lämpligt att man redan nu ger
de landsting som så önskar dispens från husläkarlagen och
möjlighet att driva försöksverksamhet med alternativ till
husläkarsystemet. Sådana alternativ bör givetvis kunna
utformas på olika sätt.
Ett alternativ till husläkarsystemet kan vara en sjukvård
byggd på samarbete mellan olika personalgrupper, inte
nödvändigt med en läkare i ledningen. Patienterna bör i
detta system kunna få välja vårdlag i stället för enskild
läkare. Ett annat alternativ kan vara en områdesbaserad
bassjukvård där man inom en avgränsad geografisk sektor
försöker tillgodose en rad medicinska behov och integrerar
exempelvis psykiatrisk och gynekologisk vård i den lokala
verksamheten. En sådan sektor kan också ha ett klart
definierat ansvar för epidemiologisk bevakning och
förebyggande insatser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att husläkarlagen
avskaffas,
2. att riksdagen hos regeringen begär att de medel som
avsatts för husläkarlagens genomförande fördelas till andra
viktiga områden i budgeten,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagregler
så att man i avvaktan på husläkarsystemets avveckling ger
enskilda landsting dispens från husläkarlagen enligt vad i
motionen anförts om möjligheten att genomföra
försöksverksamhet med alternativ till husläkarsystemet.
Stockholm den 21 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)