''Att få behålla hälsan'' brukar vara det vanligaste svaret
när folk ''på sta'n'' tillfrågas om vad man önskar för
framtiden. I vilken utsträckning detta önskemål går att
förverkliga är i någon mån individens eget ansvar. Men det
är också ett ansvar, och inte minst ett intresse, för
samhället.
Samhället kan genom olika insatser skapa
förutsättningar som bidrar till en bättre hälsa hos
befolkningen. Det handlar då inte bara om sjukvård, utan
olika förebyggande hälsovårdande insatser är av stor
betydelse. Ytterst handlar det om den totala livsmiljön som
den formas av bostadsmiljöer, arbetsmarknaden etc. Beslut
i en mängd olika samhällsorgan och på olika nivåer
påverkar därför förutsättningarna för en bra hälsa hos
befolkningen. Insikt om olika besluts påverkan på
hälsotillståndet och samverkan mellan olika
yrkeskategorier blir därmed viktiga inslag vid det
hälsovårdande arbetet.
En förutsättning för bra samverkan är ett tydligt
gemensamt ansvar för en viss befolkningsgrupp. I praktiken
handlar det oftast om ett områdesansvar. Med en samlad
kunskap om befolkningen, till exempel i ett bostadsområde,
ges förutsättningar för hög kvalitet både i det behandlande
och -- inte minst -- i det förebyggande arbetet.
Vi menar att den av riksdagen beslutade husläkarlagen
på ett allvarligt sätt försvårar det förebyggande
hälsoarbetet. Lagen ger inte läkarna ett incitament att i
förebyggande syfte samverka med andra yrkesgrupper.
Etableringsfriheten och systemet med ersättning per listad
person uppmuntrar till lösningar där enstaka läkare, med
minsta möjliga stödpersonal, själva driver en
husläkarmottagning. Möjligheterna till utveckling och
samverkan, både till patientens, läkarens och samhällets
fromma, begränsas starkt i ett sådant system.
Husläkarlagen har också givits en alltför detaljerad och
centralstyrd utformning. Landstingens möjligheter att
lokalt leva upp till sitt ansvar enligt hälso- och
sjukvårdslagen har begränsats. Detta är mycket allvarligt
eftersom behoven av sjukvård växlar mycket, inte bara
mellan olika landsting utan även inom respektive
landstingsområde.
Husläkarlagens olägenheter slår alldeles särskilt hårt
mot en sjukvårdshuvudman som Göteborg. Anledningen
till detta är att Göteborg är en mycket segregerad stad som
inom sig, dels har områden som ligger sämst till i
rikssammanställningar över ohälsotal, dels har områden
som ligger mycket bra till i denna statistik. För att skapa
förutsättningar för arbetet med att förbättra befolkningens
hälsa har under flera år en omfördelning av resurser skett
till de stadsdelar som har de största behoven. Ytterst
handlar det om att försöka komma tillrätta med
segregationens negativa effekter.
Ett område i Göteborg med mycket höga ohälsotal är
Lövgärdet. För att försöka komma till rätta med situationen
har en modell utvecklats i samverkan mellan sjukvården
och försäkringskassan. Projektet har kartlagt ohälsan ur
såväl fysisk, psykisk som social synvinkel. Med
kartläggningen som grund riktas nu stadsdelens samlade
resurser mot ohälsan. En absolut förutsättning för detta
arbetssätt är en mycket nära samverkan baserad på ett
gemensamt områdesansvar.
Husläkarlagen riskerar nu att i ett enda slag slå sönder
såväl detta arbete som liknande satsningar i försöken att
bringa ner ohälsotalen. Systemet med listning har nämligen
fått till följd att i stadsdelar med resursstark befolkning har
en stor del av invånarna listat sig, medan i resurssvaga
stadsdelar har en mycket liten andel listat sig. Effekten av
detta blir att resurser kommer att föras från de delar i
Göteborg där de stora behoven av hälso- och sjukvård
finns.
Med minskade resurser i dessa stadsdelar kan
sjukvården inte på ett bra sätt fullgöra sin viktiga del när det
gäller det förebyggande arbetet. Den samlade effekten blir
att husläkarlagen på ett mycket aktivt och effektivt sätt
medverkar till att förstärka den redan alltför långt gångna
segregationen med svåra konsekvenser som följd, inte bara
för folkhälsan utan också för Göteborgs möjligheter att
utvecklas på ett sätt som gagnar staden, regionen och
landet.
Omfördelningen av resurserna till följd av husläkarlagen
kommer att innebära att stora delar av befolkningen vid
sjukdom tvingas söka sig antingen till läkarmottagningar i
centrala staden eller till sjukhusens akutmottagningar. I det
senare fallet innebär ett sådant sökande, förutom res- och
väntetider för patienten, att åkommor som skulle kunnat
hanteras i primärvården kommer att behandlas av en dyrare
sjukhusvård. Ett slöseri med både individuella och
samhälleliga resurser.
Den av husläkarlagens tillskyndare så omhuldade
valfriheten kommer också att bli kringskuren för invånarna
i många bostadsområden. Man måste söka sig långt utanför
sitt bostadsområde för att valfriheten skall bli en realitet.
Däremot kommer invånarna i centrala staden att ha nära
tillgång till ett mycket stort antal läkare -- ett inslag i
reformen som ytterligare förstärker bilden av den
segregerade staden.
Den fria etableringsrätten för husläkare, specialistläkare
och sjukgymnaster innebär ett hot mot en kostnadseffektiv
och rättvist fördelad sjukvård. Orsaken till detta är att
huvudmannens möjlighet att kontrollera kostnader och
kvalitet, att prioritera samt att fatta nödvändiga
strukturbeslut försvåras. Eftersom etableringsfriheten har
status av lag inskränks också huvudmannens möjligheter att
organisera primärvården utifrån rådande lokala
förutsättningar. Det finns inga skäl att lagstiftningsvägen
centralstyra primärvården. Det angelägna är att den
enskildes behov av sjukvård tillgodoses och rätten till en
fast och kontinuerlig vårdkontakt -- inte läkarens rätt att
etablera sig.
Vi anser att vad som behövs är en förstärkning av
medborgarnas rättigheter som patienter. Dessa rättigheter
skall läggas fast i hälso- och sjukvårdslagen. En speciell lag
för läkare behövs inte, varför husläkarlagen bör upphävas.
Hälso- och sjukvårdslagen skall vidare ge möjligheter att
lokalt anpassa sjukvården så att den på bästa sätt kan svara
upp mot de behov som finns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upphäva lagen om husläkare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upphäva lagen om fri
etableringsrätt för specialistläkare och sjukgymnaster,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stärka patientens rättigheter
i hälso- och sjukvårdslagen.
Stockholm den 24 januari 1994
Torgny Larsson (s)
Doris Håvik (s)
Jan Bergqvist (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Sten Östlund (s)
Marianne Carlström (s)