Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om införandet
av vårdnadsbidrag.
Vi har i tidigare motioner radat upp olägenheterna med
införandet av ett vårdnadsbidrag men med den utformning
som förslaget fått i propositionen så tillkommer ytterligare
motiv för ett avslag.
Vårdnadsbidragets direkta koppling till en plats i den
kommunala barnomsorgen kommer att driva upp
barnomsorgsavgifterna. Konstruktionen är sådan att
vårdnadsbidraget skall ges till alla barn som är bosatta i
Sverige och som fyllt ett men inte tre år. Fullt
vårdnadsbidrag ska bli 2 000 kronor per månad. Detta
reduceras om barnet har plats i barnomsorgen.
Har man barnet på dagis i 30 timmar i veckan så ges inget
bidrag. Utnyttjar man mellan 16 och 30 timmar så blir
bidraget 700 kronor och vid högst 15 timmars
veckoplacering blir bidraget 1 350 kronor per månad.
Vårdnadsbidraget skall beskattas och i samband med
införandet av bidraget så avskaffas garantidagarna.
Detta system kommer generellt att leda till att
kommunerna höjer sina avgifter. Om avgiften nu är 2 000
för ett barn så kommer den att öka till 4 000 kronor. Detta
enligt beräkningar som gjorts av Kommunförbundet. Det är
mycket osäkert om en tvåbarnsfamilj är beredd att betala
mellan 5 000 och 6 500 för att ha sina barn på daghem.
När så hela vårdnadsbidraget går till en förhöjd avgift så
leder detta till att många barn av ekonomiska skäl inte
placeras på daghem. De som då drabbas mest är utsatta
barn som av sociala skäl behöver vara på ett daghem.
Om kommunerna väljer att ytterligare dra in på pengar
till barnomsorgen i stället för att höja avgiften så blir
verksamheten lidande och barnen far illa. Kostnaden för
personalen är det som kommunerna kan dra in på, vilket får
en negativ effekt på omsorgens pedagogiska verksamhet.
Vänsterpartiet anser att personalnerskärningarna på
många håll passerat smärtgränsen och varit negativ för
verksamheten. Om regeringens förslag genomförs är därför
risken stor att kvalitén försämras.
Effekterna av regeringsförslaget, medvetet eller
omedvetet, blir alltså att många kvinnor kommer att tvingas
tillbaka till att sköta hemmet. Det är de ekonomiska
marginaleffekterna som ger utslag. Dvs. det lönar sig inte
att arbeta.
Det är lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor som då
kommer att vara hemma. Av beräkningar som gjorts visar
det sig att vid en inkomst runt 6 000 kronor per månad blir
det ca 700 kronor kvar av lönen, och med ett sådant
ekonomiskt utfall kan arbetet te sig ekonomiskt
meningslöst.
På detta negativa sätt löser regeringen kommunernas
problemen med vad en del anser vara ''den dyra
barnomsorgen'' eftersom efterfrågan på omsorgsplatser
minskar. Man löser också en del av
arbetslöshetsproblematiken genom att ge ett mycket lägre
bidrag till hemmafrun än hon skulle ha fått från a-kassan.
Regeringen styr också kommunerna till att införa en
timtaxa då hela systemet bygger på att det finns en sådant
system för att beräkna avgiften.
Om regeringen anser att det finns ekonomiskt utrymme
för ytterligare en satsning på barnfamiljerna är det avgjort
mycket bättre att lägga de föreslagna 2,3 miljarder kronor,
som vårdnadsbidraget kommer att kosta, på en utbyggnad
av föräldraförsäkringen. Detta ger både en ökad valfrihet
och mer pengar till barnfamiljerna.
Dessa 2,3 miljarder kronor räcker med god marginal
dels till att höja ersättningen vid barnafödandet för förälder
som inte, genom arbetslöshet eller på annat sätt, är
kvalificerad till en dräglig ersättning och dels till att bygga
ut föräldraförsäkringen med tre månader från 12 till 15
månader. Då kan man också på ett naturligt sätt knyta de
tre nya månaderna till pappan så att han ges favören av att
tidigt knyta an till sina barn.
Nu låser och begränsar regeringen friheten i ett stelt och
i många stycken byråkratiskt bidragssystem. Tänk bara på
de 700 heltidstjänster som Försäkringskassan måste tillsätta
för att under juni, juli 1994 räkna ut bidragen för de 150 000
barn som beräknas få bidrag. De arbetstimmar som nu
måste användas till detta skulle bättre kunna användas till
rehabiliteringsinsatser för långtidssjuka som annars
kanhända blir förtidspensionerade.
Med en utbyggd föräldraförsäkring har man kvar 12
månader när familjen själv väljer vem av föräldrarna som
ska vara hemma. Dessa månader och de tre
pappamånaderna kan tas ut på en gång eller som olika delar
av dagar. Det går att jobba kvar som deltidare och på
kvartstid och/eller man kan förkovra sig genom
vidareutbildning, gå fortbildningskurser osv.
Slutligen: Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen krävt
en översyn av barnomsorgstaxorna. När nu dessa hotas av
att dubbleras vill vi upprepa detta krav.
Barnomsorgen är en social tjänst. Att i avsevärd grad
avgiftsfinansiera sociala tjänster strider mot den allmänna
välfärdspolitiken eftersom detta slår hårdast mot
låginkomsttagarna. Vi har redan i dag en oacceptabelt stor
variation mellan olika kommuners daghemstaxor.
Vänsterpartiet anser att regeringens förslag om
vårdnadsbidrag och en övergång till privat barnomsorg
kommer att öka orättvisorna. Vi vill ha en översyn av
barnomsorgstaxorna, inklusive skolomsorgen, i syfte att få
rättvisare avgifter i landet.
Beträffande övriga motiv för att avslå regeringens
proposition om vårdnadsbidrag hänvisar vi till vår motion
om familjepolitiken, 1993/94:So610.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition
1993/94:148 om införandet av vårdnadsbidrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbyggnad av
föräldraförsäkringen som en bättre valfrihetsreform,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
landets barnomsorgstaxor enligt vad i motionen anförts om
effekterna av ett eventuellt vårdnadsbidrag och för ett
rättvisare avgiftssystem.
Stockholm den 14 mars 1994
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)