Av de flyktingar som kommer till Sverige har en stor
andel skador efter tortyr. Olika undersökningar pekar på en
andel av 10--40 %,
beroende på vilket land flyktingen kommer ifrån. I
ett fåtal fall kan fysiska och psykiska skador läkas utan
någon särskild behandling, genom att personen ifråga får
tillstånd att stanna, leva i fred, få arbete och bostad. Men
de allra flesta behöver någon form av behandling för att
fungera någorlunda. Resurserna för behandling av
tortyrskadade har i Sverige varit synnerligen knappa och
långt ifrån kunnat ge den kvalificerade vård och behandling
som behövs. Särskilt katastrofala följder får utebliven
behandling för barn och ungdomar som själva deltagit i
krig, upplevt tortyr eller åsett hur anhöriga utsatts.
Stockholms län har under en rad år tagit ansvar för
flyktingar med tortyrskador, om än klart otillräckligt.
Stockholms läns landsting ger varje år ett bidrag till Röda
Korsets centrum för tortyrskadade och har sedan några år
ett centrum för diagnos av tortyrskador förlagt till
Karolinska institutet. Inom hälso- och sjukvården i
Stockholms län pågår också ett arbete med att långsiktigt
bygga upp kulturkompetens på vissa vårdcentraler. För
flyktingbarn däremot är resurserna helt otillräckliga. I en
utredning från landstinget har nyligen föreslagits att ett
särskilt centrum för såväl asylsökande som barn med
uppehållstillstånd bör inrättas. Det är angeläget att ett
sådant snarast kommer till stånd.
Från statens sida har stödet däremot varit helt
obefintligt. I april 1992 fick dock den pågående
Psykiatriutredningen direktiv om att också utreda frågan
om statens stöd för tortyrskadade. Detta skedde för övrigt
först efter det att Vänsterpartiet i flera år hade motionerat
om detta.
Psykiatriutredningen presenterade i början av 1993 ett
delbetänkande där man föreslår att ett sådant institut bör
inrättas -- Svenska institutet mot tortyr och organiserat våld
(SITOV) -- med staten som huvudman. Finansieringen skall
ske inom ramen för enprocentsregeln av biståndsanslaget
till länder där tortyr förekommer. SIDA bör således i sina
bilaterala biståndsavtal ta hänsyn till graden av tortyr,
organiserat våld samt hur stor andel av landets totala
resurser som används till militär rustning.
Det statliga stödet skall inriktas på stöd till
internationellt preventivt arbete vad gäller tortyr, trauma
och organiserat våld. Inom landet blir institutets uppgift att
både sprida information om tortyrskador och se till att
fungerande rehabiliteringsprogram utarbetas.
Förslaget är ännu så länge bara ute på remiss, men det
är angeläget att snarast möjligt se till att idéerna kan
förverkligas. Om detta säger utredningen ingenting. Som vi
ser det är Stockholm av flera skäl lämpligast. I Stockholm
finns som nämns ett centrum för diagnos av tortyrskadade
och Röda Korsets centrum för behandling av tortyrskadade.
Under uppbyggnad med statliga medel finns också på
Södersjukhuset ett internationellt akut- och
katastrofmedicinskt centrum -- D & EMTC. Dessa
grundresurser är givna samarbetspartner med det nya
statliga institutet. Det leder också till att Stockholm är en
lämplig lokalisering. Allra bäst är det att försöka få lokaler
antingen vid Södersjukhuset för att få en geografisk närhet
till det internationella akut- och katastrofmedicinska
centret eller vid Karolinska institutet, där centrum för
tortyrskadediagnostik är lokaliserat. Förutom att ett
samarbete underlättas mellan de olika verksamheterna, blir
det ett välbehövligt tillskott för kvalificerad sysselsättning
för södra länsdelen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta
ett center för diagnostik och dokumentation av tortyrskador
lokaliserat till Stockholm.