Av de flyktingar som kommer till Sverige har en stor andel skador efter tortyr. Olika undersökningar pekar på en andel av 10--40 %, beroende på vilket land flyktingen kommer ifrån. I ett fåtal fall kan fysiska och psykiska skador läkas utan någon särskild behandling, genom att personen ifråga får tillstånd att stanna, leva i fred, få arbete och bostad. Men de allra flesta behöver någon form av behandling för att fungera någorlunda. Resurserna för behandling av tortyrskadade har i Sverige varit synnerligen knappa och långt ifrån kunnat ge den kvalificerade vård och behandling som behövs. Särskilt katastrofala följder får utebliven behandling för barn och ungdomar som själva deltagit i krig, upplevt tortyr eller åsett hur anhöriga utsatts.
Stockholms län har under en rad år tagit ansvar för flyktingar med tortyrskador, om än klart otillräckligt. Stockholms läns landsting ger varje år ett bidrag till Röda Korsets centrum för tortyrskadade och har sedan några år ett centrum för diagnos av tortyrskador förlagt till Karolinska institutet. Inom hälso- och sjukvården i Stockholms län pågår också ett arbete med att långsiktigt bygga upp kulturkompetens på vissa vårdcentraler. För flyktingbarn däremot är resurserna helt otillräckliga. I en utredning från landstinget har nyligen föreslagits att ett särskilt centrum för såväl asylsökande som barn med uppehållstillstånd bör inrättas. Det är angeläget att ett sådant snarast kommer till stånd.
Från statens sida har stödet däremot varit helt obefintligt. I april 1992 fick dock den pågående Psykiatriutredningen direktiv om att också utreda frågan om statens stöd för tortyrskadade. Detta skedde för övrigt först efter det att Vänsterpartiet i flera år hade motionerat om detta.
Psykiatriutredningen presenterade i början av 1993 ett delbetänkande där man föreslår att ett sådant institut bör inrättas -- Svenska institutet mot tortyr och organiserat våld (SITOV) -- med staten som huvudman. Finansieringen skall ske inom ramen för enprocentsregeln av biståndsanslaget till länder där tortyr förekommer. SIDA bör således i sina bilaterala biståndsavtal ta hänsyn till graden av tortyr, organiserat våld samt hur stor andel av landets totala resurser som används till militär rustning.
Det statliga stödet skall inriktas på stöd till internationellt preventivt arbete vad gäller tortyr, trauma och organiserat våld. Inom landet blir institutets uppgift att både sprida information om tortyrskador och se till att fungerande rehabiliteringsprogram utarbetas.
Förslaget är ännu så länge bara ute på remiss, men det är angeläget att snarast möjligt se till att idéerna kan förverkligas. Om detta säger utredningen ingenting. Som vi ser det är Stockholm av flera skäl lämpligast. I Stockholm finns som nämns ett centrum för diagnos av tortyrskadade och Röda Korsets centrum för behandling av tortyrskadade. Under uppbyggnad med statliga medel finns också på Södersjukhuset ett internationellt akut- och katastrofmedicinskt centrum -- D & EMTC. Dessa grundresurser är givna samarbetspartner med det nya statliga institutet. Det leder också till att Stockholm är en lämplig lokalisering. Allra bäst är det att försöka få lokaler antingen vid Södersjukhuset för att få en geografisk närhet till det internationella akut- och katastrofmedicinska centret eller vid Karolinska institutet, där centrum för tortyrskadediagnostik är lokaliserat. Förutom att ett samarbete underlättas mellan de olika verksamheterna, blir det ett välbehövligt tillskott för kvalificerad sysselsättning för södra länsdelen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center för diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat till Stockholm.
Stockholm den 20 januari 1994 Eva Zetterberg (v)