Hivepidemin har nu varit känd i tio år. I dag finns stor
erfarenhet, insikt och kunskap om hivepidemins realiteter.
I Sverige har såväl infektionsklinikerna som vissa
specialkliniker byggt upp en hivvård på mycket hög
medicinsk nivå. Kontrollen av den svenska blodhanteringen
är välutvecklad. Frivilligorganisationer bidrar med
betydelsefulla insatser både i det psykosociala stödet till
hivsmittade samt deras anhöriga och i det förebyggande
arbetet genom information och utbildning. Vi har all
anledning att vara stolta över den infrastruktur för hivvård
som skapats i Sverige under epidemins första tio år.
Därmed inte sagt att det räcker. De närmaste åren fram
till år 2000 kan vi förvänta oss att dubbelt så många får
aidsdiagnos på grund av hiv som under hivepidemins alla år
hittills. Dessutom talar ingenting för att antalet nysmittade
personer kommer att minska i framtiden om vi nöjer oss
med att enbart fortsätta det förebyggande arbetet i
hittillsvarande omfattning.
Globalt sett är situationen och framtidsperspektivet på
många håll mycket värre än den i vårt land.
Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar antalet
hivsmittade på jorden till ungefär 40 miljoner år 2000. Av
dessa förväntas 10 miljoner vara barn. De världsvida
följderna kommer också att påverka vår inhemska epidemi.
Ännu finns det i vårt land ingen nationell policy kring
hur smittspridning skall motverkas och vilka de nationella
målen är beträffande hiv/aids. Är t.ex. dagens ökning med
en nyupptäckt hivsmittad per dag acceptabel?
Det finns tecken på att spridningen av sexuellt
överförbara sjukdomar ökar både i USA och Västeuropa.
Det gäller både bland hetero- och homosexuella. Det är
givetvis olycksbådande och leder till frågor om hur effektiv
den hittillsvarande ''säkrare sex''-informationen varit. I
Sverige förs från en del håll sexualpolitiska resonemang som
kan tolkas som att vissa risker är naturliga för att uppnå
andra viktiga mål. Sådana resonemang kan leda till minskad
försiktighet, vilket bland grupper med högre hivrisk kan
leda till förödande konsekvenser.
Eftersom det i dag står klart att varken botemedel eller
skyddande vaccin mot hivinfektion är att vänta på många år,
måste vi försöka tydliggöra vilket förhållningssätt samhället
bör inta till förebyggande insatser för att hålla epidemin på
en så låg nivå som över huvud taget är möjligt. För att skapa
ännu tydligare riktlinjer för det förebyggande arbetet
behövs en nationell hiv-policy som från ett
helhetsperspektiv behandlar hivrelaterade frågor.
Underlag för en sådan policy, där omfattande
erfarenheter av arbete med hiv tas tillvara, finns redan
samlat i fyra skrifter som utarbetats av Läkare mot Aids och
stiftelsen Noaks Ark--Röda korset och som
Folkhälsoinstitutet ställt sig bakom. I dessa behandlas
centrala frågor om skydd, behandling, testning och
medicinska fakta. Det ges råd, rekommendationer och
bakgrundsbeskrivningar.
Det är viktigt att riksdagen och regeringen ger sin syn till
känna hur vi i vårt land skall hantera de många
implikationer på olika områden som hivepidemin medför.
På flera områden handlar det om känsliga frågor som t.ex.
vad säkrare sex egentligen innebär.
Temat för den internationella aidsdagen för en dryg
månad sedan var ''Time to act''. I Sverige har mycket gjorts,
men hivbekämpningen behöver mer av framsynthet. Vi
behöver vägledning där de faktiskt kända riskerna med hiv
behandlas just som risker. Och att varje individ ska ha rätt
att avgöra vilka risker som man själv är beredd att utsätta
sig för. Ett av medlen att nå detta mål är att utarbeta en
nationell hiv-policy som föregås av en öppen debatt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utarbetande av en nationell hiv-
policy.