Många invandrargrupper i Sverige kommer från länder,
där kvinnlig könsstympning praktiseras. För många
invandrare är det viktigt att i asyl bevara sina kulturella
traditioner för att upprätthålla sin känsla av identitet i det
nya landet. Det finns alltså risk att denna vana slår rot också
här och att hela fyra tusen barn och unga flickor kan utsättas
för stympning enligt kutym från deras ursprungsländer.
Kvinnlig könsstympning är redan ett problem i England,
Frankrike, Nederländerna, Australien och USA. Det går
alltså inte att avfärda problemet som något slags barbarisk
vana i Afrika. Undersökningar och erfarenheter visar att
man fortsätter med denna tradition även i exil.
Frågor om kultur, rasism, etik och skuld väcks när denna
fråga diskuteras och en stor tystnad är utbredd trots att 80--
90 miljoner av världens kvinnor är stympade med oerhörda
hälsoproblem som följd. Det är viktigt i sammanhanget att
framhålla att det är själva handlingen könsstympning som
man fördömer, inte ett folkslag, inte ett helt land eller en
kultur.
Enligt svensk lag är alla typer av kvinnlig omskärelse
förbjudna, från de mest omfattande, där stora delar av
könsorganen skärs bort och slidöppningen sys ihop
(infibulation), till prickning av klitoris med ett vasst eller
spetsigt föremål. Även om flickan/kvinnan själv lämnar
samtycke till omskärelsen är detta förbjudet.
Gemensamt för de flesta länder i Europa är att detta
problem är ''nytt''. Det finns stor okunskap bland de
professionella som möter kvinnlig könsstympning. Den
svenska sjukvårdsutbildningen är svenskinriktad, kvinnlig
könsstympning har aldrig varit något problem tidigare och
har därför inte heller krävt någon behandling. Svenska
läkare har frågat afrikanska läkare: ''Varför har ni så många
amputationer av kvinnliga genitalia? Vilken sorts cancer är
det?''
Kvinnlig könsstympning utförs på unga flickor och
strider därför mot FN:s barnkonvention. Kvinnlig
könsstympning strider även mot FN:s deklaration om De
mänskliga rättigheterna: ''Ingen må utsättas för tortyr eller
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning''.
Socialstyrelsen har tagit fram utbildnings- och
informationsmaterial om könsstympningen och har i
samarbete med Invandrarverket genomfört vissa
utbildningsdagar i olika delar av landet. Det är bra, men det
krävs ett än mer aktivt målmedvetet arbete för att komma
tillrätta med sedvänjan.
Vi menar att det är viktigt att det skapas rutiner för att
de asylsökande på förläggningarna skall få information om
att svensk lagstiftning ser mycket allvarligt på sådana
ingrepp och förbjuder alla typer av kvinnlig könsstympning.
Vi menar också att rutiner måste skapas på barna- och
mödravårdscentraler, skolhälsovård, kvinnokliniker och
förlossningsavdelningar så att man där blir vaksam och
nogsamt informerar och kontrollerar så att inte
könsstympning utförs i vårt land.
Vi menar också att det är oacceptabelt att man i vårt land
tillmötesgår krav på ihopsyning efter förlossningar. Istället
skall man återställa så normalt som möjligt och ge kvinnan
och mannen medicinsk och psykosexuell rådgivning.
Vi menar att man skall ta hjälp av organisationer som
Invandrarkvinnorna -- vilka har stor kunskap och medicinsk
expertis när det gäller kvinnlig könsstympning och hos vilka
det finns stor mogenhet i dessa frågor och en vilja att göra
en insats.
Sverige måste dessutom med kraft internationellt verka
för att bryta denna sedvänja som skördat och skördar
många barns och kvinnors liv och förstör deras hälsa under
resten av livet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av aktiva åtgärder mot
kvinnlig könsstympning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska internationella insatser
mot kvinnlig könsstympning.
Stockholm den 20 januari 1994
Isa Halvarsson (fp)
Gudrun Norberg (fp)