Många invandrargrupper i Sverige kommer från länder, där kvinnlig könsstympning praktiseras. För många invandrare är det viktigt att i asyl bevara sina kulturella traditioner för att upprätthålla sin känsla av identitet i det nya landet. Det finns alltså risk att denna vana slår rot också här och att hela fyra tusen barn och unga flickor kan utsättas för stympning enligt kutym från deras ursprungsländer.
Kvinnlig könsstympning är redan ett problem i England, Frankrike, Nederländerna, Australien och USA. Det går alltså inte att avfärda problemet som något slags barbarisk vana i Afrika. Undersökningar och erfarenheter visar att man fortsätter med denna tradition även i exil.
Frågor om kultur, rasism, etik och skuld väcks när denna fråga diskuteras och en stor tystnad är utbredd trots att 80-- 90 miljoner av världens kvinnor är stympade med oerhörda hälsoproblem som följd. Det är viktigt i sammanhanget att framhålla att det är själva handlingen könsstympning som man fördömer, inte ett folkslag, inte ett helt land eller en kultur.
Enligt svensk lag är alla typer av kvinnlig omskärelse förbjudna, från de mest omfattande, där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen sys ihop (infibulation), till prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. Även om flickan/kvinnan själv lämnar samtycke till omskärelsen är detta förbjudet.
Gemensamt för de flesta länder i Europa är att detta problem är ''nytt''. Det finns stor okunskap bland de professionella som möter kvinnlig könsstympning. Den svenska sjukvårdsutbildningen är svenskinriktad, kvinnlig könsstympning har aldrig varit något problem tidigare och har därför inte heller krävt någon behandling. Svenska läkare har frågat afrikanska läkare: ''Varför har ni så många amputationer av kvinnliga genitalia? Vilken sorts cancer är det?''
Kvinnlig könsstympning utförs på unga flickor och strider därför mot FN:s barnkonvention. Kvinnlig könsstympning strider även mot FN:s deklaration om De mänskliga rättigheterna: ''Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning''.
Socialstyrelsen har tagit fram utbildnings- och informationsmaterial om könsstympningen och har i samarbete med Invandrarverket genomfört vissa utbildningsdagar i olika delar av landet. Det är bra, men det krävs ett än mer aktivt målmedvetet arbete för att komma tillrätta med sedvänjan.
Vi menar att det är viktigt att det skapas rutiner för att de asylsökande på förläggningarna skall få information om att svensk lagstiftning ser mycket allvarligt på sådana ingrepp och förbjuder alla typer av kvinnlig könsstympning.
Vi menar också att rutiner måste skapas på barna- och mödravårdscentraler, skolhälsovård, kvinnokliniker och förlossningsavdelningar så att man där blir vaksam och nogsamt informerar och kontrollerar så att inte könsstympning utförs i vårt land.
Vi menar också att det är oacceptabelt att man i vårt land tillmötesgår krav på ihopsyning efter förlossningar. Istället skall man återställa så normalt som möjligt och ge kvinnan och mannen medicinsk och psykosexuell rådgivning.
Vi menar att man skall ta hjälp av organisationer som Invandrarkvinnorna -- vilka har stor kunskap och medicinsk expertis när det gäller kvinnlig könsstympning och hos vilka det finns stor mogenhet i dessa frågor och en vilja att göra en insats.
Sverige måste dessutom med kraft internationellt verka för att bryta denna sedvänja som skördat och skördar många barns och kvinnors liv och förstör deras hälsa under resten av livet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av aktiva åtgärder mot kvinnlig könsstympning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska internationella insatser mot kvinnlig könsstympning.
Stockholm den 20 januari 1994 Isa Halvarsson (fp) Gudrun Norberg (fp)