Primärvården har i riket i allmänhet och i
glesbygdsområdena i synnerhet hittills fungerat bra. Att
Jämtlands län i detta sammanhang intagit en viss
särställning har i olika sammanhang uppmärksammats.
Som företrädare för denna region anser vi det vara
olyckligt om en väl fungerande verksamhet måste
omstruktureras utifrån förutsättningar som väsentligen
saknar relevans i åtminstone denna del av landet.
Den tänkta förändringen känns speciellt meningslös då
motiven bakom husläkarreformen inte utgörs av
missförhållanden, patientkritik eller låg kvalitet utan i
stället av politiska avsikter att privatisera och
konkurrensutsätta.
Till en av de viktigaste uppgifterna inom hälso- och
sjukvårdsområdet hör därför att upphäva husläkarlagen.
Därmed skulle förbättrad vård och minskad byråkrati
möjliggöras.
Primärvården i Jämtlands län
Allmänt
Inom Jämtlands län har sedan många år en medveten
satsning skett för att utveckla en bra primärvård. Detta
arbete har hela tiden drivits utifrån övertygelsen om att
primärvårdens främsta uppgift är att ge länsbefolkningen en
god vård på lika villkor, och att den skall svara för
förebyggande insatser av såväl individ- som
befolkningsinriktad karaktär.
Länets speciella glesbygdsprofil kräver andra lösningar
än vad som är fallet i exempelvis landets södra delar. Detta
gäller självfallet också hälso- och sjukvård. Av bl.a. denna
anledning har primärvårdens uppdrag utvecklats till att bli
mera omfattande vad gäller medicinsk akutvård,
sjuktransporter, ansvar för särskilda korttidsplatser --
mellanvårdform till medicinklinik -- utbildning och
handledning m.m.
Primärvården har sedan länge utgjort basen i länets
hälso- och sjukvårdssystem och är väl utlokaliserad med ett
30-tal hälsocentraler samt ytterligare ett antal fristående
mottagningar. Man har egen ledningsorganisation och
områdesansvar. Tillgängligheten och kontinuiteten till
distriktsläkare, och framför allt distriktssköterskor, är god.
Utbildning och kompetensutveckling inom
primärvården har prioriterats högt. FoU-verksamheten
t.ex. har, också i glesbygden, visat sig ge goda resultat för
verksamhetens utveckling.
Jämtlands primärvård ställd mot husläkarsystemets syfte
och mål
Utan att genomföra en alltför djupgående jämförelse
mellan husläkarlagens avsikter och situationen i Jämtland
kan man kommentera reformens grundbultar enligt
följande:
Valfrihet att välja hälsocentral och läkare
tillämpas redan. Husläkarreformen ökar inte valfriheten i
vårt län. Tvärtom, den minskar, om möjligheten att få gå till
olika specialister vid olika behov försvinner.
Kontinuiteten, vilken är av största betydelse för
patientens trygghet och för vårdens kvalitet, fungerar i dag
i våra glesbygdsområden.
Vad gäller reformens mål att förbättra
läkarrekryteringen så kan konstateras, att den fria
etableringsrätt som funnits i Jämtland inte positivt påverkat
läkarrekryteringen.
Husläkarreformen tillför inget nytt vad avser målet
att ge förutsättningar för arbetssätt och driftsformer som
skapar engagemang, arbetstillfredsställelse och
självständighet. Landstinget i Jämtland har sedan flera
år kraftfullt satsat på decentralisering till primärvårdens
basenheter, där driftsledningen har eget ansvar för hela
verksamheten. Detta gäller också arbetsorganisationen,
t.ex. hur man vill organisera tidsbeställning,
mottagningsfunktion m.m. En positiv syn finns till
alternativa produktionsformer. Bl.a. finns ett vårdavtal
med en kooperativ producent. Man kan konstatera att de
flesta incitament vad gäller frihet att organisera
verksamheten redan finns.
Bättre resursutnyttjande så till vida att medel
skulle flyttas från specialistsjukvård till primärvård är inte
en tillämpbar lösning i Jämtland, där det råder en
ändamålsenlig resursfördelning mellan läns- och regionvård
samt primärvård. Exempelvis når nära 100 %
av länets befolkning akutsjukvård via
distriktssköterska inom 20 minuter
på dagtid.
I konsekvens med denna goda balans mellan olika
vårdnivåer kan t.ex. konstateras att länssjukvården inte
i någon större utsträckning handlägger patienter som kan
skötas inom primärvården.
Försämringar
Systemet med husläkare exemplifierar ett politiskt beslut
som ökar byråkratin och dra med sig tilltagande kostnader.
Hela listningsförfarandet tar både personal och pengar i
anspråk utan att sjukvården förbättras eller att valfriheten
ökar.
I ivern att skapa något nytt har man glömt bort att
försäkra sig om att sådant som redan fungerar bra kan
behållas och utvecklas vidare.
Felaktiga föreställningar sprids om tillgång till en enda
läkare. Men han eller hon kan aldrig vara i tjänst dygnet
runt, varje dag under hela veckan och hela året. Många
människor har helt enkelt blivit lurade. Ett bra system är
däremot, då läkare och övriga anställda arbetar i grupp och
med ansvar för ett bestämt geografiskt område.
Dessutom är inte alla doktorer bra på allt. Inte ens inom
sin specialitet. Samverkande läkare förstärker varandra och
garanterar patienterna högsta möjligt medicinska kvalitet.
Redan nu är distriktsläkarnas arbetsbörda så tung att de
inte alltid i tillräcklig omfattning kan delta i det
förebyggande sociala och medicinska arbetet. Friskvården
och de förebyggande insatserna försvagas ytterligare genom
det nya systemet, då sådana insatser förmodligen måste stå
tillbaka för mera spektakulära insatser mot ''kunderna''.
Husläkarreformen innebär att en upplösning av den
sammanhållna primärvården kommer att ske. Det
områdesbaserade lagarbetet försvåras och det utvecklade
samarbetets olika personalkategorier emellan hotas
allvarligt.
Behovet av administrativ tid ökar, bl.a. måste ett
centralt informationssystem byggas upp per län. Detta
tillsammans med den utökade avtals- och
förhandlingsverksamhet som man kan skönja, innebär kort
och gott en utökad byråkratisering. Medel avsätts i väsentlig
omfattning, vilka skulle göra mera nytta i den direkta
vården.
Den främsta kritiken mot reformen är att primärvårdens
verksamhet skiljer sig väsentligt mellan olika delar av
landet, både till innehåll och sätt att organisera
verksamheten. Att inte ha tagit hänsyn till detta är
uppseendeväckande och strider mot all regional hänsyn och
mot den praxis som hittills gällt beträffande lokalt
självstyre. Varje huvudman måste ges frihet att bygga
vidare utifrån de lokala förutsättningarna.
Vidare innebär bestämmelsen om fri etablering för
specialistläkare att större hänsyn tas till läkarna än till
befolkningen -- ett förhållande som vi motsätter oss.
Lagen medför total avsaknad av kontrollmöjligheter av
ekonomin i systemet. Det enskilda landstinget har det
ekonomiska ansvaret -- ett resursansvar som i princip blir
omöjligt att ta då etableringsfriheten helt kringskär denna
möjlighet.
Förslag
Rikdagen har beslutat om en husläkarreform, trots att
väldigt få vill ha den. Den enskilde har i de flesta landsting --
oberoende av husläkarlagen -- haft rätt att välja den läkare
man önskar. Om man kompletterar hälso- och
sjukvårdslagen med ''allas rätt att själva välja läkare'' så
skulle detta fylla det behov som finns av husläkare.
De övriga delarna av husläkarlagen gagnar endast
läkaren -- och inte patienten -- och kan därför med fördel
snarast upphävas, då de slår sönder dagens primärvård.
Landstingens skyldighet att finansiera och administrera
systemet kan inte kombineras med garanti på service och att
läkarresurserna fördelas dit där de behövs.
Vårdlag och arbetsgrupper splittras och
områdesansvaret urholkas eller försvinner, vilket i sin tur
innebär att samverkan mellan primärvård och sjukhus
försvåras.
Detta utgör endast några exempel på den minskade
kontroll sjukvårdshuvudmannen får över utbudet med
dagens lagstiftning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upphäva lagen om husläkare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upphäva lagen om fri
etablering som specialistläkare m.fl.,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att hälso- och sjukvårdslagen bör
utökas med en bestämmelse som ger alla rätt att välja
läkare.
Stockholm den 20 januari 1994
Berit Andnor (s)
Nils Olov Gustavsson (s)
Margareta Winberg (s)