En grundläggande byggsten i vår välfärd är att
människor känner trygghet när de är sjuka. Det handlar om
människovärde och respekt för livet och solidaritet med de
svaga. Därför tillhör hälso- och sjukvården de områden som
en bred allmänhet prioriterar allra högst. Detta bekräftas av
en Sifo-undersökning i november 1993, där sju av tio
svenskar sa sig vara beredda att betala mer i skatt för att
behålla en bra vård.
Prioriteringsutredningens delbetänkande, som nyligen
presenterades, lyfter på ett tydligt sätt fram att alla ska ha
rätt till likvärdig vård. Utredningens redovisning av tre
etiska grundprinciper -- människovärdeprincipen, behovs-
och solidaritetsprincipen samt effektivitetsprincipen är av
avgörande betydelse för vården i framtiden. Med dessa
etiska grundprinciper som bas utesluter
Prioriteringsutredningen att efterfrågan ska få styra
prioriteringar inom vården. Utredningen slår vidare fast att
det vore oförenligt med de etiska principerna att sänka
ambitionerna i vården av exempelvis gamla människor eller
för tidigt födda barn.
Antalet äldre har ökat markant. 1973 fanns det 441 000
personer som var över 75 år -- 1991 hade den siffran stigit
till 698 000 personer. År 2000 väntas antalet äldre över 75
år vara 782 000 personer och år 2025 antas siffran ha stigit
till 976 000 personer.
I debatten om resurser till sjukvården dyker i princip
alltid frågan om sjukhusstrukturer upp. De medicinska
framstegen har självklart ställt oss inför nödvändiga
förändringar av den inre sjukhusstrukturen. Är dessa så
kallade strukturåtgärder nu på väg att mer bli en trend utan
reell ekonomisk och medicinsk grund? Sedan 1985 har hela
18 procent av vårdplatserna lagts ned. Samtidigt som detta
skett har antalet intagningar ökat med cirka 10 procent.
Vi vill hävda att det finns ingen objektiv ''rätt struktur''.
Vi framhåller att det är olika värderingar som kommit att
styra besluten. Sjukhusstrukturen är därför inte i första
hand en ekonomisk fråga. Det är inte heller endast en
medicinsk bedömning. Det är mer en värderingsfråga och
en organisationsfråga. Är koncentration den enda
lösningen för sjukvården i framtiden? Eller, är det möjligen
så att störst säkerhet, kvalitet och kostnadseffektivitet
uppnås genom att bibehålla ett decentraliserat nät av små
länsdelssjukhus?
Med den kristdemokratiska grundsynen -- där hälso- och
sjukvården är en grundbult -- är det naturligt att låta de små
vårdenheterna, de små länsdelssjukhusen, vara basen för
den medborgarnära sjukvården. Det handlar om
tillgänglighet och trygghet i ett patientperspektiv. Med
tanke på det ökade antalet äldre i vårt land är
länsdelssjukhusen en nödvändig resurs för att garantera
hela befolkningen en grundläggande hälso- och sjukvård på
lika villkor.
Den svenska sjukvårdsdebatten har haft alltför mycket
av storstadsprägel över sig. Det är en förenklad bild som ges
när man hävdar att varje landsting har ett sjukhus för
mycket. De som ska avgöra detta är patienterna, men
alltför få är lyhörda till deras röster. I stället har det
utvecklats en trend där konsultutredningar avlöser varandra
med teoretiska föslag på hur man med ett enkelt penndrag
lägger ner eller reducerar små sjukhus.
När det gäller att avgöra hur många sjukhus vi ska ha i
framtiden ska vi beakta att Sverige vid en internationell
jämförelse har en effektiv sjukvård av mycket hög kvalitet
till en relativt låg kostnad. Vid en utblick över Europa
finner man att i princip inget annat land arbetar för en sådan
sjukhuscentralisering som Sverige är på väg att genomföra.
Om en samverkan byggs upp bör de små sjukhusen
kunna behållas. De små sjukhusen kan komplettera
varandra i ett upptagningsområde. Vidareutveckling kan
ske med olika specialiteter på olika sjukhus. En samordning
av jourverksamheten kan göra sjukvården mindre
kostnadskrävande i området.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utveckling av de små
sjukhusen.
Stockholm den 20 januari 1994
Carl Olov Persson (kds)
Harry Staaf (kds)