Tandvårdslagen anger att folktandvården skall svara för
regelbunden och fullständig tandvård för barn och
ungdomar och att denna vård skall vara avgiftsfri för
patienten.
Tandvårdslagen har nyligen ändrats för att öka
konkurrensen och skapa lika villkor för privata och
offentliga tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för
landstingen att även anlita annan vårdgivare än den egna
folktandvården för att utföra barn- och ungdomstandvård.
Det är angeläget att även andra skillnader när det gäller
villkoren för privat och offentlig barn- och
ungdomstandvård utjämnas.
Någon tydlig beskrivning av innebörden i begreppet
''regelbunden och fullständig tandvård'' finns inte. Det
anges dock i förarbetena till tandvårdslagen, att med
regelbunden behandling avses att tandvård skall ges så ofta
att en god tandhälsa kan upprätthållas. Med fullständig
behandling anges att både allmäntandvård och
specialisttandvård skall erbjudas samt att det också skall
erbjudas tandvård för akuta tandbesvär.
När det gäller specialistvård är folktandvårdens ansvar
inte absolut i den meningen att en patient i varje särskilt fall
skall få den tandvård som önskas. Liksom beträffande all
annan vård beror vårdansvarets omfattning på de
vårdresurser, som kan ställas till förfogande och vad som är
rimligt med hänsyn till utvecklingen på området inom
landet.
I bestämmelserna till tandvårdsförsäkringen för vuxna
föreskrivs, att tandvårdsersättning endast lämnas för
behandling, som är nödvändig för att uppnå ett funktionellt
och utseendemässigt godtagbart resultat. All tandvård
ersätts således inte.
Det är uppenbart att det vårdbehov, som enligt
statsmakternas mening bör tillgodoses för allmänna medel
är mindre än vad som odontologiskt och tekniskt går att
tillgodose.
Inom vuxentandvården finns genom
tandvårdsförsäkringens utformning dock en möjlighet för
patienten att -- under förutsättning att tandläkaren är villig
att utföra den -- på egen bekostnad få utförd sådan vård,
som inte är av så stort behov att den ersätts inom
tandvårdsförsäkringen.
Inom barn- och ungdomstandvården finns inte
motsvarande möjligheter för patienterna att inom
folktandvården få vård utöver vad som behövs, även om så
önskas. Tandvårdslagen hindrar folktandvården att ens mot
full betalning utföra sådan vård. Hos privatpraktiserande
tandläkare kan emellertid patienten mot ersättning få all
vård som önskas, även om det objektiva behovet inte är så
stort. Detta gör att konkurrensen snedvrids.
Ett exempel då föräldrar kan önska få ett objektivt sett
lågt vårdbehov tillgodosett finns inom den specialiserade
tandregleringsvården. Endast de tandställningsfel, som
medför risk för funktionsstörningar eller skador på tänder
och omgivande vävnader, behandlas inom folktandvården.
Mer än en fjärdedel av alla barn och ungdomar får på detta
sätt avgiftsfri tandregleringsvård. Trots detta önskar många
föräldrar till barn med mindre tandställningsfel att dessa får
vård. Inom folktandvården får då inte denna vård erbjudas
och utföras ens mot betalning. Patienterna måste hänvisas
till privata specialister, som är oförhindrade att utföra
vården och ta betalt för denna.
Ett annat exempel finns där föräldrarna önskar
hälsokontroller oftare än vad som enligt tandläkarens
bedömning behövs och som landstingen anser bör bekostas
med skattemedel. Folktandvården är då förhindrad att mot
betalning erbjuda tätare hälsokontroller medan sådana utan
hinder kan erbjudas inom privattandvården.
I regeringens proposition 1993/94:93 om Förändrat
ersättningssystem för barntandvård anförs, att regeringen
ser positivt på ökad valfrihet att välja vårdgivare inom barn-
och ungdomstandvården samt att regeringen avser att
uppmärksamt följa utvecklingen.
I samma proposition framhålls betydelsen av att
villkoren blir så lika som möjligt mellan privata och
offentliga vårdgivare. När det gäller barn- och
ungdomstandvården har förutsättningar skapats genom ett
tillägg till 5 § tandvårdslagen så att landstingen får träffa
avtal med andra vårdgivare om den barn- och
ungdomstandvård som landstingen skall betala.
När det gäller sådan tandvård som är att betrakta som
överstandard och inte omfattas av landstingens
betalningsskyldighet, bör också lika villkor gälla mellan
privata och offentliga vårdgivare.
Tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för
landstingens folktandvård att mot betalning utföra sådan
barn- och ungdomstandvård som ligger utanför vad som
behövs för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt
godtagbart resultat.
En i huvudsak likalydande motion inlämnades 1993. I
socialutskottets betänkande 1993/94 SoU3 behandlades
emellertid inte den aktuella frågan om möjligheten att för
viss barn- och ungdomstandvård ta ut avgift inom
folktandvården. Endast frågan om valfrihet
kommenterades. Den nu föreslagna förändringen av
tandvårdslagen bidrar till att öka patienternas valfrihet
mellan privata och offentliga vårdgivare och till att göra
villkoren mera lika.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter att inom
folktandvården mot avgift utföra viss barn- och
ungdomstandvård.