Tandvårdslagen anger att folktandvården skall svara för regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar och att denna vård skall vara avgiftsfri för patienten.
Tandvårdslagen har nyligen ändrats för att öka konkurrensen och skapa lika villkor för privata och offentliga tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för landstingen att även anlita annan vårdgivare än den egna folktandvården för att utföra barn- och ungdomstandvård. Det är angeläget att även andra skillnader när det gäller villkoren för privat och offentlig barn- och ungdomstandvård utjämnas.
Någon tydlig beskrivning av innebörden i begreppet ''regelbunden och fullständig tandvård'' finns inte. Det anges dock i förarbetena till tandvårdslagen, att med regelbunden behandling avses att tandvård skall ges så ofta att en god tandhälsa kan upprätthållas. Med fullständig behandling anges att både allmäntandvård och specialisttandvård skall erbjudas samt att det också skall erbjudas tandvård för akuta tandbesvär.
När det gäller specialistvård är folktandvårdens ansvar inte absolut i den meningen att en patient i varje särskilt fall skall få den tandvård som önskas. Liksom beträffande all annan vård beror vårdansvarets omfattning på de vårdresurser, som kan ställas till förfogande och vad som är rimligt med hänsyn till utvecklingen på området inom landet.
I bestämmelserna till tandvårdsförsäkringen för vuxna föreskrivs, att tandvårdsersättning endast lämnas för behandling, som är nödvändig för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. All tandvård ersätts således inte.
Det är uppenbart att det vårdbehov, som enligt statsmakternas mening bör tillgodoses för allmänna medel är mindre än vad som odontologiskt och tekniskt går att tillgodose.
Inom vuxentandvården finns genom tandvårdsförsäkringens utformning dock en möjlighet för patienten att -- under förutsättning att tandläkaren är villig att utföra den -- på egen bekostnad få utförd sådan vård, som inte är av så stort behov att den ersätts inom tandvårdsförsäkringen.
Inom barn- och ungdomstandvården finns inte motsvarande möjligheter för patienterna att inom folktandvården få vård utöver vad som behövs, även om så önskas. Tandvårdslagen hindrar folktandvården att ens mot full betalning utföra sådan vård. Hos privatpraktiserande tandläkare kan emellertid patienten mot ersättning få all vård som önskas, även om det objektiva behovet inte är så stort. Detta gör att konkurrensen snedvrids.
Ett exempel då föräldrar kan önska få ett objektivt sett lågt vårdbehov tillgodosett finns inom den specialiserade tandregleringsvården. Endast de tandställningsfel, som medför risk för funktionsstörningar eller skador på tänder och omgivande vävnader, behandlas inom folktandvården. Mer än en fjärdedel av alla barn och ungdomar får på detta sätt avgiftsfri tandregleringsvård. Trots detta önskar många föräldrar till barn med mindre tandställningsfel att dessa får vård. Inom folktandvården får då inte denna vård erbjudas och utföras ens mot betalning. Patienterna måste hänvisas till privata specialister, som är oförhindrade att utföra vården och ta betalt för denna.
Ett annat exempel finns där föräldrarna önskar hälsokontroller oftare än vad som enligt tandläkarens bedömning behövs och som landstingen anser bör bekostas med skattemedel. Folktandvården är då förhindrad att mot betalning erbjuda tätare hälsokontroller medan sådana utan hinder kan erbjudas inom privattandvården.
I regeringens proposition 1993/94:93 om Förändrat ersättningssystem för barntandvård anförs, att regeringen ser positivt på ökad valfrihet att välja vårdgivare inom barn- och ungdomstandvården samt att regeringen avser att uppmärksamt följa utvecklingen.
I samma proposition framhålls betydelsen av att villkoren blir så lika som möjligt mellan privata och offentliga vårdgivare. När det gäller barn- och ungdomstandvården har förutsättningar skapats genom ett tillägg till 5 § tandvårdslagen så att landstingen får träffa avtal med andra vårdgivare om den barn- och ungdomstandvård som landstingen skall betala.
När det gäller sådan tandvård som är att betrakta som överstandard och inte omfattas av landstingens betalningsskyldighet, bör också lika villkor gälla mellan privata och offentliga vårdgivare.
Tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för landstingens folktandvård att mot betalning utföra sådan barn- och ungdomstandvård som ligger utanför vad som behövs för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat.
En i huvudsak likalydande motion inlämnades 1993. I socialutskottets betänkande 1993/94 SoU3 behandlades emellertid inte den aktuella frågan om möjligheten att för viss barn- och ungdomstandvård ta ut avgift inom folktandvården. Endast frågan om valfrihet kommenterades. Den nu föreslagna förändringen av tandvårdslagen bidrar till att öka patienternas valfrihet mellan privata och offentliga vårdgivare och till att göra villkoren mera lika.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter att inom folktandvården mot avgift utföra viss barn- och ungdomstandvård.
Stockholm den 18 januari 1994 Inger Koch (m)