De flesta är i dag ense om att en stor anledning till vårt
lands ekonomiska problem är att den så kallade offentliga
sektorn tilläts växa sig alltför stark under de senaste
decennierna. Alltså pågår nu som ett led i saneringen av
landets ekonomi en omfattande bantning av denna sektor i
hela vårt land. Många exempel finns på att nödvändig
service till medborgarna har kunnat upprätthållas trots
stora ingrepp. Även om det för de närmast berörda är
smärtsamt att inskränkningar i samhällsservicen sker, som
exempelvis att utbudet av olika fritidsaktiviteter minskar,
att barnomsorgen omdisponeras, att vissa möjligheter till
kulturell verksamhet skärs ner så är ändock förståelsen stor
för att detta är nödvändigt.
Det finns dock en samhällssektor -- sjukvård och
äldrevård -- där alltför långtgående nedskärningar i
verksamheten kan få till följd att kvaliteten äventyras,
vilket kan få allvarliga följder. Man kan och har med stor
framgång rationaliserat även inom vårdsektorn. Men det är
viktigt att vara varse att det finns en smärtgräns under
vilken det ej går att vare sig tekniskt eller personellt bedriva
en vård med fullgod kvalitet. Vem har då att bedöma när
denna lägsta gräns för fullgod vårdkvalitet är nådd? Enligt
min uppfattning bör detta ske genom ett samråd mellan de
för vården ansvariga, politiker och tjänstemän. En sådan
bedömning måste grundas på kunskap, ärlighet och
ansvarstagande och icke präglas av enskilt revirtänkande.
Det är givetvis utomordentligt svårt att bedöma när en
sådan smärtgräns nås och just därför är det viktigt att vara
observant på risken och att tidigt uttala farhågor för att
gränsen är på väg att passeras; något som nu alltmer börjar
ske. När som ofta nu händer att ytterligare sparbeting måste
uppfyllas riskerar vårdsektorn att fortsatt drabbas och
vårdkvaliteten i vissa fall att bli undermålig bland annat på
grund av alltför korta vårdtider, inte minst för de äldre
patienterna, liksom på grund av det faktum att personal
som oundgängligen behövs för att säkerställa
minimikvalitetskrav av ekonomiska skäl måste friställas.
Dessa effekter beror inte på vare sig mänsklig eller
politisk ond vilja. De har som tidigare sagts huvudsakligen
sin rot i den ekonomiska situation som vårt land befinner
sig i, men beror också på att nya vårdideologier införs,
Ädelliksom husläkarreformen är exempel på detta, vilka,
när de alltför snabbt skall genomföras fullt ut, kan ge
upphov till en alltför snabb och drastisk nedskärning av
vården vid exempelvis geriatriska kliniker och akutsjukhus
med åtföljande försämrad vårdkvalitet. Andra orsaker kan
vara bristande kunskap, samsyn och samarbete mellan
vårdens olika huvudmän vilka var och en har sin egen
ekonomi att söka anpassa till sin egen verklighet.
Det är min övertygelse att ett närmare samarbete över
samtliga vårdens huvudmannaskapsgränser är nödvändigt
för att kunna garantera den enskilda människan en god och
värdig vård och därmed säkerställa den framtida
vårdkvaliteten. För detta fordras gemensam planering av
vårdens innehåll liksom gemensamt utnyttjande av
befintliga ekonomiska resurser så att exempelvis personal
som oundgängligen behövs för att upprätthålla
kvalitetskravet inom vården inte friställs. Det är såväl
mänskligt som samhällsekonomiskt otillfredsställande att
människor som behövs i ett arbete inte kan tillåtas arbeta,
därför att den huvudman som har att utbetala lön saknar
medel, med följd att annan huvudman då via sin sociala
budget tvingas gå in för att garantera dessa människors
försörjning.
En försöksverksamhet, med Socialstyrelsen som
projektansvarig och utvärderare, där en kommun och ett
landsting gemensamt, prestigelöst och okonventionellt,
planerar och ekonomiskt ansvarar för tillämplig del av
vårdsektorn över nuvarande huvudmannaskapsgränser
borde kunna ge värdefulla impulser till hur vi i en
ekonomiskt svår tid, trots nödvändiga nedskärningar på
många av samhällets områden, även framgent skall kunna
tillförsäkra varje sjuk människa en fullgod vård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett pilotprojekt över
huvudmannaskapsgränser inom vårdsektorn.