De flesta är i dag ense om att en stor anledning till vårt lands ekonomiska problem är att den så kallade offentliga sektorn tilläts växa sig alltför stark under de senaste decennierna. Alltså pågår nu som ett led i saneringen av landets ekonomi en omfattande bantning av denna sektor i hela vårt land. Många exempel finns på att nödvändig service till medborgarna har kunnat upprätthållas trots stora ingrepp. Även om det för de närmast berörda är smärtsamt att inskränkningar i samhällsservicen sker, som exempelvis att utbudet av olika fritidsaktiviteter minskar, att barnomsorgen omdisponeras, att vissa möjligheter till kulturell verksamhet skärs ner så är ändock förståelsen stor för att detta är nödvändigt.
Det finns dock en samhällssektor -- sjukvård och äldrevård -- där alltför långtgående nedskärningar i verksamheten kan få till följd att kvaliteten äventyras, vilket kan få allvarliga följder. Man kan och har med stor framgång rationaliserat även inom vårdsektorn. Men det är viktigt att vara varse att det finns en smärtgräns under vilken det ej går att vare sig tekniskt eller personellt bedriva en vård med fullgod kvalitet. Vem har då att bedöma när denna lägsta gräns för fullgod vårdkvalitet är nådd? Enligt min uppfattning bör detta ske genom ett samråd mellan de för vården ansvariga, politiker och tjänstemän. En sådan bedömning måste grundas på kunskap, ärlighet och ansvarstagande och icke präglas av enskilt revirtänkande.
Det är givetvis utomordentligt svårt att bedöma när en sådan smärtgräns nås och just därför är det viktigt att vara observant på risken och att tidigt uttala farhågor för att gränsen är på väg att passeras; något som nu alltmer börjar ske. När som ofta nu händer att ytterligare sparbeting måste uppfyllas riskerar vårdsektorn att fortsatt drabbas och vårdkvaliteten i vissa fall att bli undermålig bland annat på grund av alltför korta vårdtider, inte minst för de äldre patienterna, liksom på grund av det faktum att personal som oundgängligen behövs för att säkerställa minimikvalitetskrav av ekonomiska skäl måste friställas.
Dessa effekter beror inte på vare sig mänsklig eller politisk ond vilja. De har som tidigare sagts huvudsakligen sin rot i den ekonomiska situation som vårt land befinner sig i, men beror också på att nya vårdideologier införs, Ädelliksom husläkarreformen är exempel på detta, vilka, när de alltför snabbt skall genomföras fullt ut, kan ge upphov till en alltför snabb och drastisk nedskärning av vården vid exempelvis geriatriska kliniker och akutsjukhus med åtföljande försämrad vårdkvalitet. Andra orsaker kan vara bristande kunskap, samsyn och samarbete mellan vårdens olika huvudmän vilka var och en har sin egen ekonomi att söka anpassa till sin egen verklighet.
Det är min övertygelse att ett närmare samarbete över samtliga vårdens huvudmannaskapsgränser är nödvändigt för att kunna garantera den enskilda människan en god och värdig vård och därmed säkerställa den framtida vårdkvaliteten. För detta fordras gemensam planering av vårdens innehåll liksom gemensamt utnyttjande av befintliga ekonomiska resurser så att exempelvis personal som oundgängligen behövs för att upprätthålla kvalitetskravet inom vården inte friställs. Det är såväl mänskligt som samhällsekonomiskt otillfredsställande att människor som behövs i ett arbete inte kan tillåtas arbeta, därför att den huvudman som har att utbetala lön saknar medel, med följd att annan huvudman då via sin sociala budget tvingas gå in för att garantera dessa människors försörjning.
En försöksverksamhet, med Socialstyrelsen som projektansvarig och utvärderare, där en kommun och ett landsting gemensamt, prestigelöst och okonventionellt, planerar och ekonomiskt ansvarar för tillämplig del av vårdsektorn över nuvarande huvudmannaskapsgränser borde kunna ge värdefulla impulser till hur vi i en ekonomiskt svår tid, trots nödvändiga nedskärningar på många av samhällets områden, även framgent skall kunna tillförsäkra varje sjuk människa en fullgod vård.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett pilotprojekt över huvudmannaskapsgränser inom vårdsektorn.
Stockholm den 19 januari 1994 My Persson (m)