Ett stort antal människor blir varje år sjuka och arbetsskadade. Många blir kortvarigt sjuka och kan med eller utan rehabilitering återgå till sitt gamla arbete eller ett lättare arbete. Men många blir långtidssjuka. Bland dessa ställs det ofta krav på kvalificerade utredningar för att man ska kunna hitta de rätta åtgärderna för en framgångsrik rehabilitering och hel eller delvis återgång till ett arbete.
För att den sjukskrivna ska ha en rimlig möjlighet till en framgångsrik rehabilitering krävs det att hon kommer till ''rätt'' läkare, som är kompetent att ställa rätt diagnos. Denna måste dessutom skriva utlåtandet på ett sådant sätt att det inte kan misstolkas av andra behandlande läkare och inte heller av försäkringskassans handläggare och förtroendeläkare.
Den sjukskrivna måste också komma till ''rätt'' handläggare inom försäkringskassan, dvs. en person, som är både kompetent och intresserad av personen ifråga. Även den i regel inblandade förtroendeläkaren måste ha en sådan kompetens att han har förmåga att förstå vad den behandlande läkaren, ofta specialist, ställer för diagnos.
Nu är det tyvärr allt oftare förekommande, att den sjukskrivna känner sig missförstådd, överkörd, ja t.o.m. hotad och/eller lurad av försäkringskassan. Ett talande bevis för detta faktum är de oroväckande starkt ökande antalen överklaganden till länsrätterna och anmälningarna för tjänstefel till justitieombudsmannen, ja t.o.m. polisanmälningar för tjänstemissbruk är inte ovanligt idag.
Det stora antalet anmälningar till länsrätterna innebär att det inte är ovanligt att det tar över ett år innan ärendet är avgjort där. Under denna tid kan det t.ex. vara så att en person, som genom beslut av försäkringskassan fråntagits sjukersättningen, får gå från hus och hem på grund av den indragna sjukpenningen och på grund av den långa handläggningstiden. När klaganden sedan får rätt i länsrätten är tragedin sedan länge ett faktum, en totalt sönderslagen ekonomi för att inte tala om söndertrasade nerver och ofta också skilsmässor.
Den som är sjuk har inte råd att betala dyra arvoden till ett juridiskt ombud, och rättshjälpen omfattar inte förvaltningstvister. Anledningen till att man idag inte kan få vare sig rättshjälp eller rättsskydd om man råkar i tvist med försäkringskassan är den utredningsskyldighet som åvilar förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Dessutom är det inte många jurister som arbetar med förvaltningsrättsliga frågor.
Det är alltså mycket angeläget att det blir ett bättre rättsskydd i förvaltningsrättsliga tvister.
Förvaltningsrätten reglerar förhållandet mellan enskilda och myndigheter. Skatterätten är kanske den mest kända, men härunder faller en mängd andra viktiga rättssystem, t.ex. socialförsäkringssystemet.
Som det nu är omfattas endast skattetvister av rättsskyddet. Och anledningen till att man idag inte kan få vare sig rättshjälp eller rättsskydd, om man råkar i tvist med t.ex. försäkringskassan är, som sagt, den utredningsskyldighet, som åvilar förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar.
Denna utredningsskyldighet ska enligt bestämmelserna ta tillvara såväl det allmännas som den enskildes intressen. För skatterättens vidkommande har man emellertid för länge sedan insett det orimliga i ett sådant system. Det är väl ingen idag som inbillar sig, att en taxeringsintendent i en skattetvist ser till den enskilde skattebetalarens intressen i någon nämnvärd utsträckning. Är det inte också för mycket begärt av en handläggare på försäkringskassan att göra en avvägning där den enskildes intressen väger lika tungt som statens sparkrav t.ex.?
Det är många med mig som har svårt för att tro, att försäkringskassans företrädare ser till den enskilde försäkrades intressen i lika stor utsträckning som till statens krav. Därför är det viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att fristående läkare och jurister får möjlighet att arbeta som patientombudsmän. Dessa ger patienten en möjlighet till en rättvisare hantering i en tvist i och med att hon får tillgång till en obunden medicinsk och juridisk kompetens. Vi ska också komma ihåg att lagar och avtal idag ofta är så komplicerade, att det är fullständigt omöjligt för vanligt folk att förstå.
Systemet med fristående patientombudsmän kommer också att innebära, att både försäkringskassa, länsrätt och kammarrätt kommer att avlastas långdragna ärenden och överklaganden. Det kommer också att bli färre anmälningar för tjänstefel till justitieombudsmannen i och med att ärendena kan klaras av i ett tidigare skede, och även polis och åklagare avlastas.
Kostnaderna för det föreslagna systemet med fristående läkare och jurister som patientombudsmän, föreslår jag, kan lösas genom att en mycket liten del av de många hundra miljoner kronor som varje år betalas till landsting, riksförsäkringsverk och försäkringskassor betalas till en stiftelse, vilken i sin tur får hand om patientombudsmannaorganisationen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fristående patientombudsman.
Stockholm den 12 januari 1994 Siw Persson (fp)