Handikapp -- en brist i samhället, inte en svaghet hos
individen
Grundläggande för svensk handikappolitik har sedan
länge varit erkännandet av det relativa eller miljörelaterade
handikappbegreppet. Med det menar vi att en skada eller
sjukdom, medfödd eller förvärvad, visserligen kan skapa en
funktionsnedsättning. Ett handikapp blir det först då
samhället, miljön, omgivningen inte är tillgänglig eller
anpassad för den funktionshindrade. Denna ideologiska
utgångspunkt är ännu viktigare idag, när vi närmar oss det
övriga Europa. Där ses handikappet oftast som en brist hos
den enskilde.
1989 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en
parlamentarisk handikapputredning. Den har lämnat
viktiga förslag, både när det gäller det individuella stödet
och de generella insatser, som behövs för att göra samhället
anpassat och tillgängligt. I krispaketet hösten 1992 kom vi
socialdemokrater och den borgerliga regeringen överens
om att utredningens förslag om individuellt stöd, främst
rättighetslagen LSS (Lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade), skulle genomföras trots det ansträngda
ekonomiska läget.
Vi socialdemokrater ansluter oss till inriktningen av
förslagen i Handikapputredningens slutbetänkande. Dessa
generella reformer är minst lika viktig som LSS. Om
förslagen genomförs kommer stora delar av samhället, som
idag inte är anpassade till funktionshindrade, att bli
tillgängliga för alla. Det handlar om arbetslivet, offentliga
lokaler, kommunikationer, bostäder, information, fritid och
mycket annat.
Generell välfärdspolitik -- ett erkännande av allas lika
värde
Vi socialdemokrater förordar ett välfärdssamhälle, som
bygger på en generell välfärdspolitik. Vi bygger denna
princip på erkännandet av alla människors lika värde och
vårt gemensamma ansvar för att via samhället skapa
förutsättningar för att lika värde också blir lika möjligheter.
Av denna anledning säger vi nej till selektiva och utpekande
lösningar, som riskerar att skapa ett undantagssamhälle för
vissa människor.
LSS en bra modell
Den generella välfärdspolitiken är nödvändig för att
skapa ett samhälle som fungerar för alla. Men det är inte
tillräckligt. Dessutom krävs riktade och kompenserande
insatser för att människor med funktionshinder ska kunna
bli jämställda med andra människor. Det är då viktigt att
dessa konstrueras så att de medger ett stort inflytande för
den enskilde. LSS kan tjäna som förebild för hur
inflytandefrågorna kan lösas.
Sammanfattningsvis kan de nationella målen för
handikappolitiken kunna formuleras så här: Generell
välfärdspolitik för den grundläggande tryggheten och
likabehandlingen. Generell anpassning av samhället i vid
bemärkelse, som gör att funktionshinder inte behöver bli
handikapp. Samhället ska göras tillgängligt för alla.
Kompenserande insatser, som kan skapa jämlika
levnadsvillkor mellan människor med och utan
funktionshinder. Stort inflytande för brukarna över alla
individuella insatser.
1. Investera i tillgänglighet och god miljö
En rad av de konkreta bristerna i samhället finns i den
fysiska miljön. Det handlar om bristande tillgänglighet
till bostäder och allmänna lokaler, dåligt anpassade
trafikmedel, miljöer, som på grund av dåligt underhåll,
byggfusk eller felaktiga material orsakar svåra allergiska
reaktioner, bostadslösningar som inte är anpassade t.ex.
för utvecklingsstörda och människor med psykiska
störningar.
Samtidigt som vi kan konstatera dessa brister vet vi att
arbetslösheten är rekordstor. En enkel sammankoppling av
dessa två förhållanden säger oss, att vi skulle kunna
medverka till att skapa ett samhälle för alla och samtidigt
minska arbetslösheten genom att investera i tillgänglighet
och användbarhet. Om en sådan satsning ska kunna ge
bestående resultat av betydelse krävs att de ingår i en
långsiktig plan och att tillräckliga medel avsätts.
Handikapputredningen kalkylerade med årliga kostnader
under de föreslagna genomförandeperioderna på drygt 500
miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för
allergisanering av allmänna lokaler t.ex. skolor och
barnomsorgslokaler och byggandet av gruppbostäder för
utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade.
1.1. ROT -- program för ökad tillgänglighet i den
bebyggda miljön
Offentliga lokaler, bostäder och gatumiljö har under
senare år fått en allt bättre tillgänglighet. De stora
problemen finns främst i äldre miljöer t.ex. bostäder från
1930, 40- och 50-talen. Men även helt nya lokaler och
bostäder byggs utan att de grundläggande kraven på
tillgänglighet och användbarhet är tillgodosedda. Det finns
dessutom tendenser till försämringar. Avregleringen inom
bostadsområdet har t.ex. lett till en uppluckring av kraven.
Den dåliga tillgängligheten i den fysiska miljön
förorsakar, trots de förbättringar som skett under senare år,
enskilda människor med funktionsnedsättningar stora
svårigheter i vardagslivet. Den ökning av valfriheten, som
är ett av målen för samhällsutvecklingen, kommer inte
funktionshindrade till del om inte tillgängligheten och
användbarheten i den offentliga miljön kan ökas väsentligt.
Det är här viktigt att se tillgänglighet och användbarhet
i ett brett perspektiv. Det handlar bl.a. om
rörelsehindrades och t.ex. hjärt- och lungsjukas möjligheter
att förflytta sig och kunna fungera i sina bostäder, syn-
och hörselskadades, utvecklingsstördas m.fl. gruppers
möjligheter att orientera sig, utvecklingsstördas och
psykiskt stördas behov av socialt stöd i boendet,
allergikers krav på att få leva i en miljö, som inte ständigt
riskerar att orsaka allergiska reaktioner,
rörelsehindrades, synskadades, allergikers, mag- och
tarmsjukas m.fl. gruppers möjligheter att resa utan
svårigheter.
Handikapputredningen beskrev den nuvarande
situationen på ett mycket belysande sätt: ''Konsekvenserna
för enskilda av den otillgänglighet som finns i miljön är att
människor lätt blir isolerade eftersom det är förenat med
stora svårigheter att ta sig ut. Många människor är tvungna
att flytta till institution, servicehus eller mera nybyggda
bostäder. Många människor är tvungna att välja affärer,
restauranger, teatrar eller bank efter den tillgänglighet
lokalerna har. Människor med funktionshinder blir ofta helt
beroende av hjälp från anhöriga, vänner, hemtjänst och
färdtjänst.'' En investering i tillgänglighet skulle alltså
kunna ge många positiva effekter.
Vi socialdemokrater föreslår att en investeringsram, ur
den totala ramen för sysselsättningsfrämjande
investeringar, ska upprättas för att öka tillgängligheten i den
bebyggda miljön. Handikapputredningens förslag bör vara
riktmärke. En inventering bör omedelbart göras av brister
i tillgänglighet i den bebyggda miljön och läggas till grund
för ett konkret investeringsprogram.
1.2. Allas lika möjligheter att resa
Enligt undersökningar som gjorts är en av de stora
bristerna på kommunikationsområdet att ''hela kedjan'' i
transporterna inte fungerar för funktionshindrade.
Resultatet är att en resa från den enskildes utgångspunkt till
det avsedda resmålet inte kan genomföras.
En inventering bör omedelbart göras av dessa brister.
Sedan bör en konkret investeringsplan läggas fram för att
åtgärda bristerna. Det handlar om tillgängligheten vad
gäller färdmedel, terminaler och vägar. Eftersom så många
olika myndigheter och företag är inblandade inom
trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon
form av gemensamt programarbete.
Alla parter bör, mot bakgrund av den gjorda
inventeringen, ta fram investeringsplaner för att fylla i de
tomma länkarna i kedjan. Investeringsplanerna bör ingå
som en del i tillämpandet av ansvars- och
finansieringsprincipen inom trafikområdet. Staten bör ta
fram en 10-årig investeringsram som stöd för planernas
genomförande.
1.3. Allergisanering av skolor och daghem
Allergiska sjukdomar och annan överkänslighet är
vanliga i Sverige. De drabbar var tredje svensk. Omkring 6 %
av befolkningen har astma och årligen avlider 1 200
personer med astma som direkt eller bidragande
dödsorsak. Förekomsten av allergiska sjukdomar har sedan
1960-talet i stort sett fördubblats vart tionde år. Ökningen
kan i stor utsträckning tillskrivas miljöfaktorer och kan
därför i hög grad förebyggas genom olika miljöåtgärder.
Utöver de klassiska allergisjukdomarna astma, hösnuva,
eksem och nässelfeber har under de senaste två decennierna
en annan typ av överkänslighetsreaktioner, ''sjuka
hussjukan'' (SBS), blivit allt mer frekvent. Symptomen är
likartade men också mer ospecifika som huvudvärk,
ögonirritationer, kronisk heshet, trötthet m.m.
Allergi och annan överkänslighet åsamkar årligen
samhället stora kostnader i form av sjukvårdskostnader,
läkemedel, sjukskrivningar, för tidig död m m. En
beräkning som gjordes av Institutet för hälso- och
vårdekonomi 1989 kom fram till kostnader på ca 3,8
miljarder kronor. Därtill kommer kostnader för vård av
sjukt barn, minskad effektivitet i arbetslivet samt alla
enskilda människors lidanden, som inte kan
kostnadsberäknas.
Det är nödvändigt att bryta den uppåtgående kurvan när
det gäller allergifrekvensen i vårt samhälle. Genom att
förbättra framför allt barnens miljö skulle många allergier
kunna undvikas och situationen förbättras betydligt för dem
som redan drabbats. En nationell satsning på att sanera och
förbättra inomhusmiljön i daghem och skolor skulle snart
löna sig i minskad sjuklighet och vara en viktig insats för
sysselsättningen. Kommunerna har idag svårt att satsa
resurser av den storleksordning som krävs för att snabbt
komma till rätta med barnens dåliga arbetsmiljö. Därför
krävs ett åtagande på nationell nivå.
I den mån kommunerna inte redan har gjort en
inventering av skolor och daghem, vad avser allergirisker,
måste sådana göras snarast. Mot bakgrund av en sådan
inventering bör skapas möjlighet för kommuner och andra
huvudmän att söka investeringsbidrag hos staten för att
åtgärda de nämnda bristerna i skol- och
barnomsorgslokaler.
1.4. Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade
I samband med införandet av omsorgslagen, som trädde
i kraft den 1 juli 1986, uttalade riksdagen principen att
vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle avvecklas. När
riksdagen tog beslutet om LSS, som ersätter omsorgslagen,
föll detta ställningstagande bort. För att ingen oklarhet ska
råda om inriktningen vad gäller boendet för
utvecklingsstörda anser vi att riksdagen åter ska fastställa
denna princip.
Sedan omsorgslagen infördes, har stora förändringar
skett till det bättre i fråga om utvecklingsstördas boende.
Ett stort antal gruppbostäder har tillkommit. Fortfarande
finns emellertid ett betydande antal utvecklingsstörda kvar
vid vårdhemmen, och utbyggnaden av gruppbostäder måste
därför fortsätta.
Psykiatriutredningen pekade på det stora behov som
finns av ett varierat utbud av boendeformer för psykiskt
funktionshindrade. Kommunerna måste ges förutsättningar
att bygga ut de särskilda boendeformerna för denna grupp.
Inom ramen för det socialt inriktade investeringsprogram
som vi föreslår i syfte att stimulera sysselsättningen, bör
också ingå stöd till byggande av ändamålsenliga bostäder
för både utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade.
2. Solidarisk finansiering av omsorg och service
Vår principiella utgångspunkt är att välfärden ska
finansieras solidariskt över skattsedeln. Det är inte priset på
den tjänst man behöver för att kunna leva ett acceptabelt
liv, som ska avgöra efterfrågan, utan blott och bart behovet.
I den mån avgifter ska tas ut av enskilda bör de främst syfta
till att dämpa överkonsumtion eller som styrmedel för
utnyttjande av samhällets resurser, så att dessa räcker till för
att tillgodose behoven hos t.ex. funktionshindrade och
andra eftersatta grupper. Människor med funktionshinder
begär inte av okynne tjänster från kommuner och landsting.
Avgifterna får inte sättas så högt, att personen tvingas
nöja sig med mindre hjälp än vad som egentligen behövs.
Det gäller t.ex. den sociala service en person behöver för
att kunna fungera på lika villkor som andra: stiga upp ur
sängen på morgnarna, klä på sig, äta etc. Den service som
alla betalar för, ska naturligtvis också funktionshindrade
betala. Därför bör t.ex. avgifterna inom färdtjänsten sättas
så att de motsvarar dem som gäller inom kollektivtrafiken.
Vi socialdemokrater anser att höga avgifter inom äldre-
och handikappomsorg är ett hot mot den generella
välfärdspolitiken och strider mot vår grundsyn om
människors lika värde. Vi anser att denna fråga bör
behandlas av utredningen om översyn av avgifter för
funktionshindrade.
3. Diskrimineringslag -- handikappombudsman
Över hela världen uppmärksammas idag mänskliga
rättigheter, inte minst därför att vi dagligen får bildbevis på
hur regimer och enskilda kränker dessa rättigheter. Att
motsättningarna inom området är stora framgick vid FN:s
Wienkonferens i somras om mänskliga rättigheter. När
brott mot dessa begås är det nästan alltid barn och
handikappade, som drabbas först och hårdast.
Internationellt har därför påbörjats ett arbete för att särskilt
skydda barns och handikappades rättigheter. Sverige har
här gjort aktiva insatser. Vi kan nu se resultat i form av FN:s
barnkonvention och standardregler för staternas
behandling av människor med funktionshinder.
Lagstiftning om handikappades rättigheter finns redan i
USA, Australien och Canada och förbereds i ett flertal
andra länder.
I sitt slutbetänkande tar Handikapputredningen upp
tillgänglighetsfrågorna och föreslår en rad ändringar i
lagstiftningen på centrala samhällsområden, avsedda att
skapa tillgänglighet och användbarhet för människor med
funktionshinder. Förslagen baseras på tankegångar om allas
ansvar för att skapa ett samhälle, där människor med
funktionshinder inte utestängs på grund av felaktig
planering eller brister i utformningen av service och
aktiviteter.
Dessa tankar om allas ansvar formulerades redan i
mitten av 70-talet av den dåvarande handikapputredningen
i den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Innebörden
av denna är att var och en som svarar för en verksamhet har
ett ansvar för att denna blir tillgänglig även för människor
med funktionshinder. De kostnader, som uppstår för detta
ska betraktas som en naturlig del av den reguljära budgeten
för verksamheten.
Den senaste tidens utveckling med avreglering,
privatisering, konkurrensutsättning och andra former av
marknadsorientering inom välfärdssektorn har gjort
situationen för människor med funktionshinder ännu mer
utsatt.
Frågan om ansvaret för tillgänglighet och användbarhet
har utvecklats till en huvudfråga inom handikappolitiken.
Hit hör naturligtvis också frågan om hur man ska se på
underlåtenhet, passivitet och aktiva handlingar, som leder
till att människor med funktionsnedsättningar utestängs
från delaktighet på viktiga områden. När ska man anse att
diskriminering föreligger?
Handikapputredningen har i sitt slutbetänkande tagit
upp diskrimineringsfrågorna, dels i två särskilda lagförslag
och dels genom förslag om inrättande av en
handikappombudsman. Det ena lagförslaget handlar om
förbud mot diskriminering av funktionshindrade i
näringsverksamhet. Detta fick betydande kritik i
remissvaren, som pekade ut problem och oklarheter i
förslaget. Det andra lagförslaget mot diskriminering finns i
utredningens förslag till ''Lag om arbetslivets
tillgänglighet''. Det omfattar förbud mot diskriminering av
funktionshindrade vid anställning, befordran och
utbildning. Lagförslaget har utformats med
jämställdhetslagen som förebild. Detta förslag fick
betydande stöd i remissopinionen.
Situationen på arbetsmarknaden har lett till
accelererande utslagning och utestängning av människor
med funktionshinder och kroniska sjukdomar. Denna
utveckling är katastrofal såväl mänskligt som
samhällsekonomiskt. Vid sidan av dagens 600 000
arbetslösa -- 14 %
av arbetskraften, har vi nu 400 000
förtidspensionärer -- 9 %
av arbetskraften.
Vi socialdemokrater anser, att det är viktigt att klargöra
ansvarsfördelningen inom handikappolitiken. Vi kan i det
sammanhanget ansluta oss till den s.k. ansvars- och
finansieringsprincipen, som bör utgöra huvudregel för hur
ansvaret bör fördelas mellan olika huvudmän, offentliga
såväl som privata. Vi anser också, att det nu är dags att ta
upp frågan om diskriminering på handikappområdet.
Flertalet av handikapputredningens lagförslag kräver
ytterligare beredning, innan det är möjligt att ta ställning till
dem. Vi förutsätter att detta arbete bedrivs aktivt inom
regeringskansliet.
Beträffande två av Handikapputredningens förslag
anser vi att man bör kunna ta ställning mer direkt. Det
gäller en ny lag om förbud mot diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet och inrättandet av en tjänst
som handikappombudsman.
När det gäller situationen på arbetsmarknaden är det
naturligtvis främst genom att använda och utveckla
befintliga åtgärder inom rehabilitering och
arbetsmarknadspolitik samt genom att hävda arbetsrätten,
som vi socialdemokrater vill bekämpa arbetslösheten bland
funktionshindrade. Vi anser emellertid att det, inte minst i
det rådande arbetsmarknadsläget, är viktigt att ytterligare
stärka funktionshindrades ställning genom ett lagfäst skydd
mot diskriminering av samma slag som finns inom
jämställdhetsområdet.
En handikappombudsman bör få den processförande
och övervakande funktion, som Handikapputredningen
skisserar. Den nya lagen och handikappombudsmannen bör
tillkomma samtidigt.
Med utgångspunkt från Handikapputredningens förslag
och synpunkterna i remissvaren bör det vara möjligt för
regeringen att i dessa båda frågor snarast återkomma med
förslag till riksdagen. Kostnaden för inrättandet av
handikappombudsmannen bör bestridas genom slopande
eller omstrukturering av Statens handikappråd.
4. Övriga frågor 4.1.
70-procentsnivån i sjukförsäkringen
Från den 1 juli 1993 utges ersättning från
sjukförsäkringen endast med 70 % fr.o.m. den 366:e dagen
i en sjukperiod.
Riksdagen beslutade också att om den enskilde
genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering ska det vara möjligt att även efter den 366:e
dagen utge ersättning med 80 %.
Dessa bestämmelser har varit i kraft drygt ett halvt
år. Enligt tillämpningsföreskrifterna krävs läkarbesök minst
en gång per månad. Dessa villkor för den högre
ersättningen med regelbundna läkarbesök är många gånger
orealistiska när det gäller människor med
funktionsnedsättningar. Funktionshindrade gör ofta
regelbundna besök hos sjukgymnaster, psykoterapeuter,
logopeder osv. Ytterligare besök hos läkare tvingas fram,
vilket kan innebära slöseri med resurser.
Den 70-procentiga ersättningsnivån har också lett till ett
ökat antal förtidspensionärer, eftersom ersättningen för den
enskilde till följd av kompletterande avtalsförsäkringar då
blivit avsevärt förbättrad i jämförelse med
sjukersättningen. Detta innebär samtidigt i praktiken att
dessa personer undandras från den aktiva rehabilitering
som bör vara målet i sådana här situationer. Det är mot
denna bakgrund angeläget att se över villkoren för de
långtidssjuka i syfte att åstadkomma rimligare villkor för
dessa grupper.
4.2. Tillämpningen av reglerna om förtidspension
I juli 1993 infördes nya nivåer i förtidspensioneringen.
Denna förändring ledde till en ny och hårdare tolkning av
vilken förlust av förvärvsförmåga, som skulle krävas för hel
förtidspension. En överraskande effekt av förändringarna
är att oavlönat/ideellt arbete enligt RFV:s allmänna råd har
jämställts med förvärvsarbete.
Vid socialförsäkringsutskottets hearing i frågan, vid
kontakter med handikapprörelsen och andra ideella
organisationer, har det bekräftats att försäkringskassan
informerat personer, som är ideellt engagerade, att de
riskerar att få sin pension minskad. Det finns också
uppgifter om att försäkringskassan aktivt sökt ta reda på
förtidspensionerades föreningsengagemang för att få en
grund för omprövning av pensionen. NHR, Neurologiskt
Handikappades Riksförbund, har gjort en JO-anmälan i
denna fråga eftersom man anser att försäkringskassans
agerande strider mot grundlagen. Den tolkning som RFV
och försäkringskassorna gjort av riksdagens beslut är helt
orimlig av bl.a. följande skäl: Det är djupt omoraliskt att
genom hot om minskad pension begränsa en människas
engagemang i handikapporganisationer, politiska partier
eller andra organisationer. Det strider mot den
grundlagsskyddade föreningsfriheten. Den svenska
handikapprörelsen har genom lång kamp blivit en
folkrörelse, som i avgörande utsträckning styrs av dem som
själva har en funktionsnedsättning. Det hör till sakens natur
att många av dessa är förtidspensionärer. Engagemang i
intressepolitiska frågor för den egna gruppen eller andra
samhällspolitiska frågor måste vara angeläget för samhället
att stödja. Detta gäller i ännu större utsträckning för
människor, som fått förtidspension, eftersom ett sådant
engagemang för många är det enda alternativet till total
passivitet och isolering. Det bör därför rimligen också ha ett
stort rehabiliterande värde. Det kan rimligen inte vara
riksdagens mening att genom hot om minskade pensioner
tvinga förtidspensionärer till passivitet och isolering.
Vi vill dessutom tillägga att det är minst lika orimligt att
vård av egna barn ska kunna leda till reducering av
förtidspension, vilket enligt uppgift har skett.
Vi anser att riksdagen bör uttala att ideellt arbete eller
vård av egna barn inte ska kunna vara grund för minskning
eller omprövning av förtidspension.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nationella mål för
handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ROT-program för ökad
tillgänglighet i den bebyggda miljön,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allas lika möjligheter att resa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allergisanering av skolor och
daghem,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om boende för utvecklingsstörda och
psykiskt funktionshindrade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av att tidigare fattat beslut
ligger fast om att vårdhemmen för utvecklingsstörda skall
avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om solidarisk finansiering av
handikapprelaterad omsorg och service,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
diskrimineringslagstiftning enligt vad som anförts i
motionen,2
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
inrättande av en handikappombudsman enligt vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den 70-procentiga
ersättningsnivån i sjukpenningförsäkringen, m3
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av reglerna om
rätten till förtidspension.3
Stockholm den 25 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkandena 2 och 4 hänvisade till BoU.
2 Yrkande 8 hänvisat till AU.
3 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till SfU.