Handikapp -- en brist i samhället, inte en svaghet hos individen
Grundläggande för svensk handikappolitik har sedan länge varit erkännandet av det relativa eller miljörelaterade handikappbegreppet. Med det menar vi att en skada eller sjukdom, medfödd eller förvärvad, visserligen kan skapa en funktionsnedsättning. Ett handikapp blir det först då samhället, miljön, omgivningen inte är tillgänglig eller anpassad för den funktionshindrade. Denna ideologiska utgångspunkt är ännu viktigare idag, när vi närmar oss det övriga Europa. Där ses handikappet oftast som en brist hos den enskilde.
1989 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en parlamentarisk handikapputredning. Den har lämnat viktiga förslag, både när det gäller det individuella stödet och de generella insatser, som behövs för att göra samhället anpassat och tillgängligt. I krispaketet hösten 1992 kom vi socialdemokrater och den borgerliga regeringen överens om att utredningens förslag om individuellt stöd, främst rättighetslagen LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade), skulle genomföras trots det ansträngda ekonomiska läget.
Vi socialdemokrater ansluter oss till inriktningen av förslagen i Handikapputredningens slutbetänkande. Dessa generella reformer är minst lika viktig som LSS. Om förslagen genomförs kommer stora delar av samhället, som idag inte är anpassade till funktionshindrade, att bli tillgängliga för alla. Det handlar om arbetslivet, offentliga lokaler, kommunikationer, bostäder, information, fritid och mycket annat.
Generell välfärdspolitik -- ett erkännande av allas lika värde
Vi socialdemokrater förordar ett välfärdssamhälle, som bygger på en generell välfärdspolitik. Vi bygger denna princip på erkännandet av alla människors lika värde och vårt gemensamma ansvar för att via samhället skapa förutsättningar för att lika värde också blir lika möjligheter. Av denna anledning säger vi nej till selektiva och utpekande lösningar, som riskerar att skapa ett undantagssamhälle för vissa människor.
LSS en bra modell
Den generella välfärdspolitiken är nödvändig för att skapa ett samhälle som fungerar för alla. Men det är inte tillräckligt. Dessutom krävs riktade och kompenserande insatser för att människor med funktionshinder ska kunna bli jämställda med andra människor. Det är då viktigt att dessa konstrueras så att de medger ett stort inflytande för den enskilde. LSS kan tjäna som förebild för hur inflytandefrågorna kan lösas.
Sammanfattningsvis kan de nationella målen för handikappolitiken kunna formuleras så här: Generell välfärdspolitik för den grundläggande tryggheten och likabehandlingen. Generell anpassning av samhället i vid bemärkelse, som gör att funktionshinder inte behöver bli handikapp. Samhället ska göras tillgängligt för alla. Kompenserande insatser, som kan skapa jämlika levnadsvillkor mellan människor med och utan funktionshinder. Stort inflytande för brukarna över alla individuella insatser.
1. Investera i tillgänglighet och god miljö
En rad av de konkreta bristerna i samhället finns i den fysiska miljön. Det handlar om bristande tillgänglighet till bostäder och allmänna lokaler, dåligt anpassade trafikmedel, miljöer, som på grund av dåligt underhåll, byggfusk eller felaktiga material orsakar svåra allergiska reaktioner, bostadslösningar som inte är anpassade t.ex. för utvecklingsstörda och människor med psykiska störningar.
Samtidigt som vi kan konstatera dessa brister vet vi att arbetslösheten är rekordstor. En enkel sammankoppling av dessa två förhållanden säger oss, att vi skulle kunna medverka till att skapa ett samhälle för alla och samtidigt minska arbetslösheten genom att investera i tillgänglighet och användbarhet. Om en sådan satsning ska kunna ge bestående resultat av betydelse krävs att de ingår i en långsiktig plan och att tillräckliga medel avsätts. Handikapputredningen kalkylerade med årliga kostnader under de föreslagna genomförandeperioderna på drygt 500 miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för allergisanering av allmänna lokaler t.ex. skolor och barnomsorgslokaler och byggandet av gruppbostäder för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade.
1.1. ROT -- program för ökad tillgänglighet i den bebyggda miljön
Offentliga lokaler, bostäder och gatumiljö har under senare år fått en allt bättre tillgänglighet. De stora problemen finns främst i äldre miljöer t.ex. bostäder från 1930, 40- och 50-talen. Men även helt nya lokaler och bostäder byggs utan att de grundläggande kraven på tillgänglighet och användbarhet är tillgodosedda. Det finns dessutom tendenser till försämringar. Avregleringen inom bostadsområdet har t.ex. lett till en uppluckring av kraven.
Den dåliga tillgängligheten i den fysiska miljön förorsakar, trots de förbättringar som skett under senare år, enskilda människor med funktionsnedsättningar stora svårigheter i vardagslivet. Den ökning av valfriheten, som är ett av målen för samhällsutvecklingen, kommer inte funktionshindrade till del om inte tillgängligheten och användbarheten i den offentliga miljön kan ökas väsentligt.
Det är här viktigt att se tillgänglighet och användbarhet i ett brett perspektiv. Det handlar bl.a. om rörelsehindrades och t.ex. hjärt- och lungsjukas möjligheter att förflytta sig och kunna fungera i sina bostäder, syn- och hörselskadades, utvecklingsstördas m.fl. gruppers möjligheter att orientera sig, utvecklingsstördas och psykiskt stördas behov av socialt stöd i boendet, allergikers krav på att få leva i en miljö, som inte ständigt riskerar att orsaka allergiska reaktioner, rörelsehindrades, synskadades, allergikers, mag- och tarmsjukas m.fl. gruppers möjligheter att resa utan svårigheter.
Handikapputredningen beskrev den nuvarande situationen på ett mycket belysande sätt: ''Konsekvenserna för enskilda av den otillgänglighet som finns i miljön är att människor lätt blir isolerade eftersom det är förenat med stora svårigheter att ta sig ut. Många människor är tvungna att flytta till institution, servicehus eller mera nybyggda bostäder. Många människor är tvungna att välja affärer, restauranger, teatrar eller bank efter den tillgänglighet lokalerna har. Människor med funktionshinder blir ofta helt beroende av hjälp från anhöriga, vänner, hemtjänst och färdtjänst.'' En investering i tillgänglighet skulle alltså kunna ge många positiva effekter.
Vi socialdemokrater föreslår att en investeringsram, ur den totala ramen för sysselsättningsfrämjande investeringar, ska upprättas för att öka tillgängligheten i den bebyggda miljön. Handikapputredningens förslag bör vara riktmärke. En inventering bör omedelbart göras av brister i tillgänglighet i den bebyggda miljön och läggas till grund för ett konkret investeringsprogram.
1.2. Allas lika möjligheter att resa
Enligt undersökningar som gjorts är en av de stora bristerna på kommunikationsområdet att ''hela kedjan'' i transporterna inte fungerar för funktionshindrade. Resultatet är att en resa från den enskildes utgångspunkt till det avsedda resmålet inte kan genomföras.
En inventering bör omedelbart göras av dessa brister. Sedan bör en konkret investeringsplan läggas fram för att åtgärda bristerna. Det handlar om tillgängligheten vad gäller färdmedel, terminaler och vägar. Eftersom så många olika myndigheter och företag är inblandade inom trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form av gemensamt programarbete.
Alla parter bör, mot bakgrund av den gjorda inventeringen, ta fram investeringsplaner för att fylla i de tomma länkarna i kedjan. Investeringsplanerna bör ingå som en del i tillämpandet av ansvars- och finansieringsprincipen inom trafikområdet. Staten bör ta fram en 10-årig investeringsram som stöd för planernas genomförande.
1.3. Allergisanering av skolor och daghem
Allergiska sjukdomar och annan överkänslighet är vanliga i Sverige. De drabbar var tredje svensk. Omkring 6 % av befolkningen har astma och årligen avlider 1 200 personer med astma som direkt eller bidragande dödsorsak. Förekomsten av allergiska sjukdomar har sedan 1960-talet i stort sett fördubblats vart tionde år. Ökningen kan i stor utsträckning tillskrivas miljöfaktorer och kan därför i hög grad förebyggas genom olika miljöåtgärder.
Utöver de klassiska allergisjukdomarna astma, hösnuva, eksem och nässelfeber har under de senaste två decennierna en annan typ av överkänslighetsreaktioner, ''sjuka hussjukan'' (SBS), blivit allt mer frekvent. Symptomen är likartade men också mer ospecifika som huvudvärk, ögonirritationer, kronisk heshet, trötthet m.m.
Allergi och annan överkänslighet åsamkar årligen samhället stora kostnader i form av sjukvårdskostnader, läkemedel, sjukskrivningar, för tidig död m m. En beräkning som gjordes av Institutet för hälso- och vårdekonomi 1989 kom fram till kostnader på ca 3,8 miljarder kronor. Därtill kommer kostnader för vård av sjukt barn, minskad effektivitet i arbetslivet samt alla enskilda människors lidanden, som inte kan kostnadsberäknas.
Det är nödvändigt att bryta den uppåtgående kurvan när det gäller allergifrekvensen i vårt samhälle. Genom att förbättra framför allt barnens miljö skulle många allergier kunna undvikas och situationen förbättras betydligt för dem som redan drabbats. En nationell satsning på att sanera och förbättra inomhusmiljön i daghem och skolor skulle snart löna sig i minskad sjuklighet och vara en viktig insats för sysselsättningen. Kommunerna har idag svårt att satsa resurser av den storleksordning som krävs för att snabbt komma till rätta med barnens dåliga arbetsmiljö. Därför krävs ett åtagande på nationell nivå.
I den mån kommunerna inte redan har gjort en inventering av skolor och daghem, vad avser allergirisker, måste sådana göras snarast. Mot bakgrund av en sådan inventering bör skapas möjlighet för kommuner och andra huvudmän att söka investeringsbidrag hos staten för att åtgärda de nämnda bristerna i skol- och barnomsorgslokaler.
1.4. Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade
I samband med införandet av omsorgslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1986, uttalade riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle avvecklas. När riksdagen tog beslutet om LSS, som ersätter omsorgslagen, föll detta ställningstagande bort. För att ingen oklarhet ska råda om inriktningen vad gäller boendet för utvecklingsstörda anser vi att riksdagen åter ska fastställa denna princip.
Sedan omsorgslagen infördes, har stora förändringar skett till det bättre i fråga om utvecklingsstördas boende. Ett stort antal gruppbostäder har tillkommit. Fortfarande finns emellertid ett betydande antal utvecklingsstörda kvar vid vårdhemmen, och utbyggnaden av gruppbostäder måste därför fortsätta.
Psykiatriutredningen pekade på det stora behov som finns av ett varierat utbud av boendeformer för psykiskt funktionshindrade. Kommunerna måste ges förutsättningar att bygga ut de särskilda boendeformerna för denna grupp. Inom ramen för det socialt inriktade investeringsprogram som vi föreslår i syfte att stimulera sysselsättningen, bör också ingå stöd till byggande av ändamålsenliga bostäder för både utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade.
2. Solidarisk finansiering av omsorg och service
Vår principiella utgångspunkt är att välfärden ska finansieras solidariskt över skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst man behöver för att kunna leva ett acceptabelt liv, som ska avgöra efterfrågan, utan blott och bart behovet. I den mån avgifter ska tas ut av enskilda bör de främst syfta till att dämpa överkonsumtion eller som styrmedel för utnyttjande av samhällets resurser, så att dessa räcker till för att tillgodose behoven hos t.ex. funktionshindrade och andra eftersatta grupper. Människor med funktionshinder begär inte av okynne tjänster från kommuner och landsting.
Avgifterna får inte sättas så högt, att personen tvingas nöja sig med mindre hjälp än vad som egentligen behövs. Det gäller t.ex. den sociala service en person behöver för att kunna fungera på lika villkor som andra: stiga upp ur sängen på morgnarna, klä på sig, äta etc. Den service som alla betalar för, ska naturligtvis också funktionshindrade betala. Därför bör t.ex. avgifterna inom färdtjänsten sättas så att de motsvarar dem som gäller inom kollektivtrafiken.
Vi socialdemokrater anser att höga avgifter inom äldre- och handikappomsorg är ett hot mot den generella välfärdspolitiken och strider mot vår grundsyn om människors lika värde. Vi anser att denna fråga bör behandlas av utredningen om översyn av avgifter för funktionshindrade.
3. Diskrimineringslag -- handikappombudsman
Över hela världen uppmärksammas idag mänskliga rättigheter, inte minst därför att vi dagligen får bildbevis på hur regimer och enskilda kränker dessa rättigheter. Att motsättningarna inom området är stora framgick vid FN:s Wienkonferens i somras om mänskliga rättigheter. När brott mot dessa begås är det nästan alltid barn och handikappade, som drabbas först och hårdast. Internationellt har därför påbörjats ett arbete för att särskilt skydda barns och handikappades rättigheter. Sverige har här gjort aktiva insatser. Vi kan nu se resultat i form av FN:s barnkonvention och standardregler för staternas behandling av människor med funktionshinder. Lagstiftning om handikappades rättigheter finns redan i USA, Australien och Canada och förbereds i ett flertal andra länder.
I sitt slutbetänkande tar Handikapputredningen upp tillgänglighetsfrågorna och föreslår en rad ändringar i lagstiftningen på centrala samhällsområden, avsedda att skapa tillgänglighet och användbarhet för människor med funktionshinder. Förslagen baseras på tankegångar om allas ansvar för att skapa ett samhälle, där människor med funktionshinder inte utestängs på grund av felaktig planering eller brister i utformningen av service och aktiviteter.
Dessa tankar om allas ansvar formulerades redan i mitten av 70-talet av den dåvarande handikapputredningen i den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Innebörden av denna är att var och en som svarar för en verksamhet har ett ansvar för att denna blir tillgänglig även för människor med funktionshinder. De kostnader, som uppstår för detta ska betraktas som en naturlig del av den reguljära budgeten för verksamheten.
Den senaste tidens utveckling med avreglering, privatisering, konkurrensutsättning och andra former av marknadsorientering inom välfärdssektorn har gjort situationen för människor med funktionshinder ännu mer utsatt.
Frågan om ansvaret för tillgänglighet och användbarhet har utvecklats till en huvudfråga inom handikappolitiken. Hit hör naturligtvis också frågan om hur man ska se på underlåtenhet, passivitet och aktiva handlingar, som leder till att människor med funktionsnedsättningar utestängs från delaktighet på viktiga områden. När ska man anse att diskriminering föreligger?
Handikapputredningen har i sitt slutbetänkande tagit upp diskrimineringsfrågorna, dels i två särskilda lagförslag och dels genom förslag om inrättande av en handikappombudsman. Det ena lagförslaget handlar om förbud mot diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet. Detta fick betydande kritik i remissvaren, som pekade ut problem och oklarheter i förslaget. Det andra lagförslaget mot diskriminering finns i utredningens förslag till ''Lag om arbetslivets tillgänglighet''. Det omfattar förbud mot diskriminering av funktionshindrade vid anställning, befordran och utbildning. Lagförslaget har utformats med jämställdhetslagen som förebild. Detta förslag fick betydande stöd i remissopinionen.
Situationen på arbetsmarknaden har lett till accelererande utslagning och utestängning av människor med funktionshinder och kroniska sjukdomar. Denna utveckling är katastrofal såväl mänskligt som samhällsekonomiskt. Vid sidan av dagens 600 000 arbetslösa -- 14 % av arbetskraften, har vi nu 400 000 förtidspensionärer -- 9 % av arbetskraften.
Vi socialdemokrater anser, att det är viktigt att klargöra ansvarsfördelningen inom handikappolitiken. Vi kan i det sammanhanget ansluta oss till den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen, som bör utgöra huvudregel för hur ansvaret bör fördelas mellan olika huvudmän, offentliga såväl som privata. Vi anser också, att det nu är dags att ta upp frågan om diskriminering på handikappområdet. Flertalet av handikapputredningens lagförslag kräver ytterligare beredning, innan det är möjligt att ta ställning till dem. Vi förutsätter att detta arbete bedrivs aktivt inom regeringskansliet.
Beträffande två av Handikapputredningens förslag anser vi att man bör kunna ta ställning mer direkt. Det gäller en ny lag om förbud mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet och inrättandet av en tjänst som handikappombudsman.
När det gäller situationen på arbetsmarknaden är det naturligtvis främst genom att använda och utveckla befintliga åtgärder inom rehabilitering och arbetsmarknadspolitik samt genom att hävda arbetsrätten, som vi socialdemokrater vill bekämpa arbetslösheten bland funktionshindrade. Vi anser emellertid att det, inte minst i det rådande arbetsmarknadsläget, är viktigt att ytterligare stärka funktionshindrades ställning genom ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma slag som finns inom jämställdhetsområdet.
En handikappombudsman bör få den processförande och övervakande funktion, som Handikapputredningen skisserar. Den nya lagen och handikappombudsmannen bör tillkomma samtidigt.
Med utgångspunkt från Handikapputredningens förslag och synpunkterna i remissvaren bör det vara möjligt för regeringen att i dessa båda frågor snarast återkomma med förslag till riksdagen. Kostnaden för inrättandet av handikappombudsmannen bör bestridas genom slopande eller omstrukturering av Statens handikappråd.
4. Övriga frågor 4.1. 70-procentsnivån i sjukförsäkringen
Från den 1 juli 1993 utges ersättning från sjukförsäkringen endast med 70 % fr.o.m. den 366:e dagen i en sjukperiod.
Riksdagen beslutade också att om den enskilde genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering ska det vara möjligt att även efter den 366:e dagen utge ersättning med 80 %. Dessa bestämmelser har varit i kraft drygt ett halvt år. Enligt tillämpningsföreskrifterna krävs läkarbesök minst en gång per månad. Dessa villkor för den högre ersättningen med regelbundna läkarbesök är många gånger orealistiska när det gäller människor med funktionsnedsättningar. Funktionshindrade gör ofta regelbundna besök hos sjukgymnaster, psykoterapeuter, logopeder osv. Ytterligare besök hos läkare tvingas fram, vilket kan innebära slöseri med resurser.
Den 70-procentiga ersättningsnivån har också lett till ett ökat antal förtidspensionärer, eftersom ersättningen för den enskilde till följd av kompletterande avtalsförsäkringar då blivit avsevärt förbättrad i jämförelse med sjukersättningen. Detta innebär samtidigt i praktiken att dessa personer undandras från den aktiva rehabilitering som bör vara målet i sådana här situationer. Det är mot denna bakgrund angeläget att se över villkoren för de långtidssjuka i syfte att åstadkomma rimligare villkor för dessa grupper.
4.2. Tillämpningen av reglerna om förtidspension
I juli 1993 infördes nya nivåer i förtidspensioneringen. Denna förändring ledde till en ny och hårdare tolkning av vilken förlust av förvärvsförmåga, som skulle krävas för hel förtidspension. En överraskande effekt av förändringarna är att oavlönat/ideellt arbete enligt RFV:s allmänna råd har jämställts med förvärvsarbete.
Vid socialförsäkringsutskottets hearing i frågan, vid kontakter med handikapprörelsen och andra ideella organisationer, har det bekräftats att försäkringskassan informerat personer, som är ideellt engagerade, att de riskerar att få sin pension minskad. Det finns också uppgifter om att försäkringskassan aktivt sökt ta reda på förtidspensionerades föreningsengagemang för att få en grund för omprövning av pensionen. NHR, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, har gjort en JO-anmälan i denna fråga eftersom man anser att försäkringskassans agerande strider mot grundlagen. Den tolkning som RFV och försäkringskassorna gjort av riksdagens beslut är helt orimlig av bl.a. följande skäl: Det är djupt omoraliskt att genom hot om minskad pension begränsa en människas engagemang i handikapporganisationer, politiska partier eller andra organisationer. Det strider mot den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Den svenska handikapprörelsen har genom lång kamp blivit en folkrörelse, som i avgörande utsträckning styrs av dem som själva har en funktionsnedsättning. Det hör till sakens natur att många av dessa är förtidspensionärer. Engagemang i intressepolitiska frågor för den egna gruppen eller andra samhällspolitiska frågor måste vara angeläget för samhället att stödja. Detta gäller i ännu större utsträckning för människor, som fått förtidspension, eftersom ett sådant engagemang för många är det enda alternativet till total passivitet och isolering. Det bör därför rimligen också ha ett stort rehabiliterande värde. Det kan rimligen inte vara riksdagens mening att genom hot om minskade pensioner tvinga förtidspensionärer till passivitet och isolering.
Vi vill dessutom tillägga att det är minst lika orimligt att vård av egna barn ska kunna leda till reducering av förtidspension, vilket enligt uppgift har skett.
Vi anser att riksdagen bör uttala att ideellt arbete eller vård av egna barn inte ska kunna vara grund för minskning eller omprövning av förtidspension.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationella mål för handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ROT-program för ökad tillgänglighet i den bebyggda miljön,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allas lika möjligheter att resa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allergisanering av skolor och daghem,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om boende för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av att tidigare fattat beslut ligger fast om att vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om solidarisk finansiering av handikapprelaterad omsorg och service,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till diskrimineringslagstiftning enligt vad som anförts i motionen,2
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande av en handikappombudsman enligt vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den 70-procentiga ersättningsnivån i sjukpenningförsäkringen, m3
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av reglerna om rätten till förtidspension.3
Stockholm den 25 januari 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)
1 Yrkandena 2 och 4 hänvisade till BoU. 2 Yrkande 8 hänvisat till AU. 3 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till SfU.