Motionen har tillkommit efter många samtal med
människor som har hinder för att kunna leva ett gott liv.
De har berättat om sin situation men också utifrån sina
erfarenheter lämnat förslag till förbättringar.
Hos flertalet finns en stark oro för såväl nutid som
framtid, på grund av den nedskärning som sker av välfärden
och som blir allt mer intensiv och får allt mer kännbara
konskvenser för de människor som förut har hinder av olika
slag.
Konkreta resultat av riksdagens beslut med anledning av
handikapputredningen verkar allt mer avlägsna. Olika
samhällsfunktioners ekonomiska situation gör det omöjligt
att ge människor nödvändigt stöd samtidigt som klimatet
hårdnar och man använder regelverket till att förstärka
reviren för de olika organen i stället för att samverka.
Under sådana omständigheter minskar den svages
möjligheter att leva ett gott liv. Vi anser oss ha fått bekräftat
att den traditionellt goda svenska handikappolitiken håller
på att förlora sin kärna. Klyftorna ökar också kraftigt
mellan människorna och samhällsorganen.
Vad som också oroar är de krafter som med hjälp av
starkt styrda informationsinsatser försöker visa på
motsatsen till den verklighet som de handikappade vill visa
på. Det har t.o.m. förekommit att sådana
marknadsföringsåtgärder har kallats forskning.
Vi har de många människornas känslor och upplevelser
som bevis för hur verkligheten är för dem. Det anser jag
måste vara den sanning som Sveriges folkvalda skall ta
störst hänsyn till.
I dessa människors vardag finns många hinder som vi
med god vilja och förståelse kan avlägsna. Nu handlar det
inte om vackra deklarationer utan om nära och praktiska
frågor.
De svaga och handikappade orkar i de flesta fall inte resa
sig mot förtryck och ojämlikhet. De väljer allt för ofta att i
stället överleva, att huka sig.
Vi, som inte bekänner oss till den nyliberala läran, måste
nu på alla sätt tydligt visa att vi ger de svaga och
handikappade stöd och att vi skall vända utvecklingen så att
individens trygghet och frihet ökar.
Följande förhållningssätt och åtgärder anser jag att
riksdagen skall ge ett klart och tydligt uttryck för.Många
människor med funktionshinder som har sjukbidrag eller
sjukpension och som verkar ideellt i
handikapporganisationerna känner stor oro genom de nya
riktlinjer som Riksförsäkringsverket utfärdat. Enligt dessa
kan de som engagerar sig ideellt och utan någon som helst
ersättning gå miste om sjukbidrag och pension. En stor del
av handikapprörelsen bygger på dessa människors ideella
och oavlönade insatser.
Engagemanget bidrar också till att den enskilde känner
tillfredsställelse -- har betydelse. Dessutom är det en
grundläggande demokratisk fråga att
handikapporganisationerna har möjligheter att ta tillvara
sina medlemmars intressen.
Dessa riktlinjer har t.ex. inneburit att styrelseledamöter
i en lokal handikappförening inte vågar ställa upp på bild i
lokaltidningen för att inte riskera att mista sin pension.
Denna oro måste avlägsnas genom att riksdagen tar klar
ställning för de handikappades rätt och möjligheter att på
sedvanligt demokratiskt sätt företräda medlemmarna i sina
organisationer.
En genomgående uppfattning är att politiska och
administrativa företrädare för olika samhällsorgan har
otillräckliga kunskaper i handikappfrågor. Det drabbar den
enskilde. Därför bör uppdras åt socialstyrelsen att i
samarbete med handikapporganisationerna utarbeta
utbildningsmaterial. Det skall vara så utformat att det
lämpar sig för lokala aktiviteter där olika samhällsorgan och
handikapporganisationer samverkar. Resurser som
stimulerar till sådana åtgärder bör anvisas.Reumatoid
artris innebär ett svårt handikapp för drygt hälften av dem
som insjuknar. Efter 10--15 års sjukdom har många av dem
mycket låg livskvalitet. Nu ser emellertid forskarna
möjligheter att hitta definitivt bot för denna vanliga
sjukdom.
Det behövs dock medel till forskartjänster och anslag för
att forskarna skall kunna slutföra de angelägna projekt som
skall ge bot för en av våra största folksjukdomar.
F.n. går endast 2 %
av Sveriges medicinska forskningsanslag till reumatisk
forskning.
I det s.k. högkostnadsskyddet ingår inte den sjukvård
som erhålles genom den kommunala hemsjukvården. Den
har numera blivit omfattande efter äldre-reformen. Det bör
anses som självklart att patientkostnaden även för denna
sjukvård i princip omfattas av någon form av
högkostnadsskydd. I den pågående kartläggningen av
utformningen av kommunernas avgiftssystem inom äldre-
och handikappomsorgen, bör regeringen till riksdagen
redovisa konsekvenserna av nuvarande system och komma
med förslag till förändringar som bättre svarar upp mot
vedertagna fördelningspolitiska principer.Handikappade
får det allt kärvare i arbetslivet. Det beror dels på bristen på
arbeten och dels på beslutade ändringar i arbetsrätten samt
försämringar i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
Därför bör den av handikapputredningen föreslagna
sysselsättningsgarantin för handikappade införas samtidigt
som ansvar och resurser för Samhall utvidgas, annars
riskerar flertalet funktionshindrade att hamna utanför
arbetslivet.
Höjningen av avgiften vid sjukhemmen och i särskilt
boende har i många kommuner blivit så stor att patienter
och nära anhöriga inte kan ha kvar sin bostad där de kanske
levt tillsammans större delen av livet. Därför bör en
skyddslagstiftning skapas för personer i särskilt boende och
på sjukhem.Villkoren för anställning med lönebidrag har
försämrats. För handikappsorganisationerna medför det att
man nu får 50--80 %
i bidrag till lönekostnaden mot tidigare 90 %.
Att skaffa pengar till de återstående 10 %
är för många organisationer då svårt.
Nu måste handikapporganisationerna säga upp tidigare
anställda vilka nästan alltid går till arbetslöshet. Dessutom
tvingas handikapporganisationerna förstärka betydelsen av
den enskildes handikapp för att få så högt statsbidrag som
möjligt.
Dessa regler anser vi motverkar den handikapppolitik
som riksdagen tidigare varit enig om. Därför bör samma
regler som tidigare gälla, för statsbidrag till
lönebidragsanställningar inom handikapporganisationerna.
Allt fler människor med psykisk störning behandlas med
psykoterapi vilket bör ses som att behovet ökar och att
människor blir hjälpta genom behandlingen. Den är
emellertid endast tillgänglig för personer med mycket god
ekonomi då avgiften är 300--700 kronor
per timme och behandlingen långvarig. Ingen
ersättning utgår från försäkringskassan. Det finns många
som får betala 25 000--30 000 kronor
per år. Det förstår var och en att den
behandlingen inte är tillgänglig för alla.
Därför bör även för denna behandling tas samma avgift
som övrig sjukvårdande behandling och ingå i
högkostnadsskyddet.
Genom bl.a. den försämrade ekonomin hos landsting
och kommuner, skickar man allt oftare människor mellan
olika organ i hopp om att någon annan skall stå för
kostnaderna. Så sker t.ex. med kostnadsersättningen till
vuxna med glutenintolerans. Där hälso- och sjukvården
tidigare svarat för denna ersättning förekommer nu att man
f.n. inte är beredd att göra en sådan insats, vilket i flertalet
fall betyder avsevärt ökade levnadskostnader för många.
Personer med mag- och tarmbesvär får ofta stanna i hemmet
på grund av att de inte är säkra på att snabbt kunna nå en
toalett, vilket de har behov av. Problemet kan kanske inte
helt lösas. Däremot borde dessa människor kunna ges en
garanti att de alltid har tillgång till en toalett på bestämda
platser och tider.
Utan betydande kostnader från samhällets sida bör
förslagsvis Socialstyrelsen i samarbete med ILCO (förening
för stomiopererade) och RMT (Riksförbundet för mag- och
tarmsjuka) träffa överenskommelser med Apoteksbolaget
och Försäkringskassan att de under tiden de är bemannade
anvisar toalett till människor med mag- och tarmbesvär.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappades rätt och
möjligheter att på sedvanligt demokratiskt sätt företräda
medlemmarna i sina organisationer, m1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utbildningsmaterial i
handikappfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad reumatisk
forskning,
4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
och förslag till förändringar i principerna för kommunernas
avgiftssystem inom äldre- och handikappfrågor,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
sysselsättningsgaranti enligt Handikapputredningens
förslag,2
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en
skyddslagstiftning för personer i särskilt boende och på
sjukhem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade regler för statsbidrag till
löneanställningar inom handikapporganisationerna,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av högkostnadsskydd
för människor som behandlas med psykoterapi,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna
med glutenintolerans,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att personer med
mag- och tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett
på bestämda platser.
Stockholm den 25 januari 1994
Jan Fransson (s)
Åke Selberg (s)
Anders Nilsson (s)
Birthe Sörestedt (s)
1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.
1 Yrkandena 5 och 7 hänvisade till AU.