Mycket talar för att narkotikaproblematiken i Sverige är
allvarligare än på mycket länge, troligen allvarligare än
någonsin. Under de senaste fem åren har en rad nya
narkotika tillkommit , bl a ecstasy, metamfetamin,
rökheroin och kat. Även i vår omvärld har tillgången på
narkotika ökat. I många östländer tillverkas narkotika av
hygglig kvalitet. Det gäller bl a amfetamin från Polen och
MDMA från Lettland. Utbudet av narkotika i Västeuropa
är synnerligen rikligt. Ett annat narkotikahot från väst är de
tankar på att släppa fri handeln med narkotika som under
senare år fått tilltagande uppmärksamhet. Sådana tankar
finns i olika former: att låta läkare förskriva narkotika till
missbrukare på indikationen narkomani, att
avkriminalisera det egna innehavet av narkotika eller helt
släppa på narkotikakontrollen och tillåta fri handel.
Sammantagna gör dessa rörelser i tiden att
narkotikahotet mot vårt land blivit allvarligare än tidigare.
Trots detta har regeringen inte aviserat några nya
narkotikapolitiska åtgärder. Efter mer än två tredjedelar av
valperioden har regeringen endast vidtagit tre åtgärder: den
har lagstiftat så att urinprov blivit tillåtna som bevismedel
vid misstänkt olovligt narkotikabruk samt skapat
möjligheter för skärpta kontroller inom kriminalvården.
Samt infört fängelse i straffskalan för konsumtion av
narkotika. Regeringen har inte aviserat någon samlad
översyn över narkotikapolitiken inför närmandet till EU.
För att skapa möjligheter för människor ute på fältet att
arbeta praktiskt mot narkotikamissbruket behövs
åtminstone tio ändringar i lagar, rättspraxis och
administrativ hantering av narkotikaproblemet.
1. Skärpt syn på hasch
Vid straffmätningen i narkotikamål uppfattas hasch som
mindre farlig narkotika än t ex amfetamin. Som regel
utdöms böter för innehav av upp till femtio gram (ibland
mer). En sådan mängd är mer än tre månaders normal
konsumtion för en vanlig haschmissbrukare. Domstolarnas
hållning till hasch är en eftersläpning från det sena
sextiotalet, då hasch uppfattades som en drog med låg
farlighet. Under de senaste tjugofem åren har tusentals
vetenskapliga studier över farorna med hasch visat att
missbruk av detta ämne kan framkalla bl a
minnesstörningar, personlighetsförändringar,
förvirringsreaktioner, hormonrubbningar och fosterskador.
Den nya kunskapen måste föranleda straffskärpningar. En
skärpning av rättspraxis är den snabbaste vägen att för
ungdomar och andra visa att samhället idag ser långt
allvarligare på hasch (och andra cannabisberedningar) än
tidigare.
2. Skärpt syn på kokain, LSD och ecstasy
Narkotikastrafflagen saknar klara riktlinjer för hur olika
preparat skall bedömas i farlighetshänseende. Därigenom
har kokain, LSD och ecstasy (MDMA) kommit att
bedömas som mindre farliga än heroin. Dock bör noteras
att dessa medel på flera sätt ur vetenskaplig synvinkel är lika
farliga som heroin: kokain vållar hastiga dödsfall och har
stor beroenderisk, LSD framkallar starka och oberäkneliga
effekter, ecstasy ger upphov till personlighetsstörningar och
hjärnskador. För att klargöra att dessa medel i avgörande
hänseenden är lika farliga som heroin bör rättspraxis ändras
så att de straffmätigt jämställs med heroin.
3. Nya påföljder för missbrukare
För de flesta missbrukare, som endast gör sig skyldiga till
olovligt bruk, olovligt innehav eller olovlig överlåtelse av
ringa mängd är normalpåföljden böter. Detta är dock ingen
lämplig påföljd. För det första avhåller den inte från fortsatt
missbruk och i de flesta fall ej heller från andra former av
olaglig narkotikahantering. För de missbrukare som har så
hög och dyr konsumtion av narkotika att den endast kan
vidmakthållas genom brottsliga eller asociala beteenden blir
böter endast ett slags udda konsumtionsskatt. I stället för
böter bör påföljden och samhällsingripandet för
narkotikamissbrukarna utformas så att de främjar varaktig
drogfrihet. Lämpligaste sättet att åstadkomma detta är att
tillämpa villkorliga fängelsedomar med skyddstillsyn och
föreskrifter samt urinprov. De missbrukare som behöver
vård bör kunna få det samtidigt inom ramen eller som
komplement till påföljden.
4. Skärpning av LVM
För närvarande omhändertas endast 300--400
narkotikamissbrukare varje år för vård enligt lagen om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM). Detta är en orimligt låg
siffra när vårt land enligt senaste beräkningar har 14.000--
20.000 s k tunga narkotikamissbrukare i landet.
Tillämpningen av LVM bör utredas i detalj och kriterierna
och formerna för omhändertagande ändras så att
ingripandena kommer tidigare och mer effektivt.
Grundregeln måste vara att redan tungt missbruk -- långt
innan faran för liv eller hälsa blivit överhängande -- utgör
grunden för ingripande i syfte att åstadkomma varaktig
drogfrihet.
5. Skärpning av LVU
I många fall kan det ta bortemot fyra år -- varav två år
efter det att narkotikamissbruket diagnostiserats -- innan
någon form av tvångsomhändertagande görs mot en ung
människas narkotikamissbruk. Tillämpningen av lagen om
vård av unga (LVU) bör utredas i detalj och kriterierna och
formerna för omhändertagande ändras så att ingripandena
kommer tidigare och mer effektivt. Grundregeln måste vara
att ingripanden skall komma så tidigt så att unga människor
kan fångas upp innan de utvecklat en missbrukaridentitet.
6. Narkotikafri trafik
Tillämpningen av trafikbrottslagen (TBL) måste utredas
i detalj så att polisen får bättre möjligheter att upptäcka och
rapportera narkotikapåverkan i vägtrafiken. Polisen måste
dessutom få bättre utbildning, resurser och befogenheter att
ingripa mot narkotikapåverkade motorförare. Även
körkortslagen (KKL) bör ändras så att körkort regelmässigt
återkallas minst ett år för narkotikamissbrukare, oavsett
graden av missbruk.
7. Fler gatulangningsgrupper
Inom området efterfrågebekämpning finns unika
svenska erfarenheter av att polisingripanden mot de
enskilda missbrukarnas narkotikahantering ofta har stor
avskräckande verkan och kan stoppa nyrekryteringen. För
att tillvarata denna erfarenhet bör fler polisiära
gatulangningsgrupper inrättas.
8. Nya regler för skolans narkotikaprovtagning
Tolkningarna av förutsättningarna för skolan skall få ta
narkotikaprov på eleverna varierar. Någon auktoritativ
grund för praxis synes inte finnas. I avsikt att skapa
enhetliga och effektiva regler måste riksdagen införa en
speciell paragraf i skollagen.
9. Inrättande av kommunala missbruksnämnder
För att samordna de kommunala insatserna mot
narkotikamissbruk (samt även mot annat drogmissbruk)
bör varje kommun åläggas att inrätta en särskild
missbruksnämnd, skild från socialnämnden. En sådan
särskild missbruksnämnd i varje kommun skulle, liksom
gamla tiders nykterhetsnämnder, kunna koncentrera sina
insatser på att behandla missbrukare. Det skulle ge
snabbare och effektivare ingripanden.
10. Tillsättandet av en narkotikaombudsman
Regeringen har tillsatt en barnombudsman för att se till
att vårt land följder FN:s barnkonvention. Även inom
narkotikaområdet finns likartat behov av uppföljning,
särskilt som det praktiska arbetet ligger i många instanser.
En narkotikaombudsman skulle ges i uppdrag att
specialbevaka narkotikaproblemet och ta de initiativ som
behövs för att få kontroll över narkotikautvecklingen. Med
tanke på att opinionen i vårt land sedan många år entydigt
är mot narkotika är det angeläget att riksdagen utnyttjar
det, i ett internationellt perspektiv, unika stödet för att
utveckla en svensk modell för att förebygga och stoppa
narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet inom ramen
för moderna rätts- och välfärdstraditioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt syn på hasch,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt syn på kokain, LSD och
ecstasy,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya påföljder för
missbrukare,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpning av LVM,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt syn på LVU,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkotikafri trafik,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fler
gatulangningsgrupper,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya regler för skolans
narkotikaprovtagning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av kommunala
missbruksnämnder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättandet av en
narkotikaombudsman.
Stockholm den 25 januari 1994
Ian Wachtmeister (nyd)
Bert Karlsson (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)