Sexuella övergrepp på barn

Inledning

Sexuella övergrepp sker mot barn i alla åldrar, inom och
utom familjen, vid enstaka tillfällen eller upprepat, som
enskild handling eller i kombination med andra brott. Kort
sagt, någon entydig bild går inte att ge av vad ett sexuellt
övergrepp är.

Korrekt total statistik kring dessa övergrepp går ej att få
fram, då man vet att mörkertalen är stora -- dock ej hur
stora. Antalet polisanmälda fall ökade t.ex. från ca 400 till
ca 1 500 mellan 1980 och 1990. De flesta experter menar
dock att antalet fall antagligen inte ökat, det är
benägenheten att anmäla som ökat.

Även med en försiktig bedömning framstår de sexuella
övergreppen som mycket omfattande. Sexuella övergrepp
på barn och deras följder är ett mycket stort
samhällsproblem.

V har tagit ett första steg att förbättra barnens skydd
genom att erkänna att övergreppen pågår i vårt samhälle.
Nästa steg måste bli att ta konsekvenserna av denna insikt.

Utveckla kunskapen

Kunskapen måste ständigt återerövras hos människor
som kommer i kontakt med detta i sitt arbete. Den måste
också spridas till nya grupper. Utökad utbildning och
fortbildning är ständigt aktuellt att kräva.

Forskningen kring sexuella övergrepp måste fortsätta
både vad avser upptäckt, hantering, bevisning, barnens
olika beteenden i olika åldrar, effekter och hantering hos
pojkar respektive flickor osv.

Debatten växlar mellan sympatier för de drabbade
barnen och oskyldigt dömda förövare. Nyligen har några
fall uppmärksammats där den tidigare dömde förövaren
frikänts eller får ny rättegång. Tilltron till barnens egna
berättelser ifrågasätts i samband med detta generellt. Det
pågår en debatt om män som på grund av falska tillvitelser
är oskyldigt dömda. Vissa forskare menar att i stort sett alla
män är oskyldiga och alla barn manipulerade av sina mödrar
i syfte att frånta mannen hans rättigheter som far.

Andra menar förenklat att barn aldrig ljuger, och bortser
ifrån att det faktiskt går att manipulera barnens vittnesmål
och att det kan finnas mödrar som medvetet anklagar utan
grund, eller vuxna som hyser en välgrundad men dock
felaktig misstanke.

I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att det
aldrig ligger i barnens intresse att oskyldiga döms eller att
kontakt mellan föräldrar och barn bryts. De vuxna har
ansvaret att utredningsarbetet går snabbt och att
bevisvärderingen förbättras, förhörsmetoder förfinas och
kunskapen hos polis, åklagare, advokater och domare
förbättras. Det ligger däremot i allra högsta grad i barnens
intresse.

Ur ett barnperspektiv vore det naturligt att utreda och
bedöma även den misstänktes berättelse och trovärdighet.
Mot en vuxens, särskilt en förälders, avfärdanden och
bortförklaringar är det svårt för barnet, särskilt de mindre
barnen, att hävda sina upplevelser. Även i detta
sammanhang är utökade kunskaper om förövarens
beteende värdefulla.

Det har visat sig, bl.a. i Eskilstuna, att polisens
förhörsmetoder och hantering av den misstänkte förövaren
har stor betydelse för benägenheten att erkänna. Ett snabbt
erkännande från en misstänkt som är skyldig, vilket
bekräftar att barnets berättelser är sanna har stor betydelse
för att barnet, trots sina upplevelser, ska kunna bli en hel
människa. Dessa förhörsmetoder måste spridas till alla
poliser och åklagare som arbetar med misstänkta förövare.

I flera andra länder tillämpas nya former för den
medicinska undersökningen inom en särskild disciplin för
pediatrisk gynekologi. Detta bör inrättas i Sverige för att
stimulera utvecklingen av nya undersökningsmetoder också
här och därmed öka kunskapen om skador av sexuella
övergrepp. Det skulle gagna både barnens hälsa och
möjligheten att få så fullödiga medicinska utlåtanden som
möjligt i rättsprocessen.

Eftersom utökad kunskap handlar såväl om nytt
forskningsarbete, metodutveckling som spridande av
kunskaper och erfarenheter bör någon form av rikscenter
för detta inrättas, gärna i samverkan med exempelvis det
center för behandling som nu byggs upp inom Stockholms
läns landsting. Det behövs ett nationellt kunskapscentrum
som samlar och systematiserar befintlig kunskap, provar
och utvärderar nya metoder och sprider detta över landet.

Samordnad handläggning

För barn, som utsatts för sexuella övergrepp, gäller att
man måste starta både en behandling och en rättslig
process. Avslöjandet av övergreppen är i sig en kris och
kräver en terapeutisk insats för att problemen inte ska bli
ännu större. Barnet måste hela tiden ha stöd och få veta att
det som sker inte är barnets fel. Ärendena måste
handläggas snabbt, barnpsykiatrisk expertis anser att en
långdragen utredning i sig kan vara lika skadlig för barnet
som själva övergreppen genom pålagring av skuldkänslor
eller oro för vad som händer med den närstående
förövaren.

Därför måste dessa ärenden utredas med förtur av polis
och åklagare. Riktlinjer för hur polis och åklagare ska
handlägga dessa ärenden bör utfärdas.

Det är också mycket viktigt att familjen, de anhöriga och
andra barnet närstående får hjälp att kunna ge barnet ett
bra bemötande och kunna vara ett stöd i denna svåra
situation. Det är också viktigt att man ges information om
hur handläggning och rättsprocess kommer att gå till, vilka
möjligheter som finns och vart man ska vända sig. En sådan
information kan ges i olika former, exempelvis kan
utgivandet av en informationsskrift som kan tillställas
berörda parter övervägas, och Socialstyrelsen bör även här
ta fram riktlinjer.

En samordning mellan vård, socialtjänst och
rättsväsende är viktig. På olika sätt har detta kommit till
stånd i vissa kommuner eller regioner. Kvaliteten är ojämn
över landet och arbetet hänger mycket på några få eldsjälar,
eldsjälar som lätt blir utbrända. Någon riksövergripande
modell finns inte och på de flesta håll arbetar man inte
samordnat.

Kunskap och rutin inom rättsväsendet skulle lättare
uppnås om denna typ av utredning och process
koncentrerades till ett mindre antal domstolar exempelvis
genom inrättandet av särskilda familjerättsdomstolar,
genom att vissa tingsrätter specialiserade sig eller genom att
ärendena handlades vid hovrätterna.

För små barn som inför flera instanser tvingas upprepa
sitt vittnesmål är situationen mycket påfrestande. Vissa
barn kan anse att de faktiskt har berättat allt hos t.ex.
polisen eller psykologen. Dessa vittnesmål är ofta
videoinspelade och rätten bör kunna överväga att spela upp
vittnesmålet istället för att låta barnet gå igenom ytterligare
ett förhör. Barnet bör alltid få ett eget biträde i
rättsprocessen, oavsett om det är brottmål eller civilmål.

Dessa frågor bör den utredning som behandlar barns
ställning vid rättsliga processer studera, liksom
möjligheterna att på ett mer handfast sätt knyta ihop
rättsprocessen med vård och socialtjänst, allt för barnets
bästa.

Förövaren

Förövaren är av båda könen, oftare en man än en
kvinna. Han/hon finns både inom och utom familjen. Det
är aldrig ett normalt beteende att begå sexuella övergrepp
mot barn. Förövaren behöver i princip alltid vård vid sidan
av straff. Detta gäller förvisso många som begår brott. I
detta fall gäller dock också att det kan underlätta för barnet
att berätta om barnet får veta att genom denna berättelse
kan ''pappa eller mamma få hjälp''.

Fängelseutredningen föreslår specialisering inom de
olika kriminalvårdsanstalterna. Genom att samla de dömda
förövarna på färre ställen torde också de praktiska
möjligheterna till bra vård bli större.

Den ''professionelle'' förövaren

Många pedofiler söker sig just till yrken där det är lätt
att komma i nära kontakt med barn i professionellt
sammanhang: fritidsledare, barnomsorgspersonal, lärare,
kontaktfamiljpappa, idrottsledare. Att många pedofiler
arbetar med barn betyder inte att många män som
arbetar med barn är pedofiler! Det är oerhört viktigt att vi
skiljer på detta.

De inom socialtjänst, skola, barnomsorg m m som
sysslar med rekrytering och arbetsledning bör av många
orsaker bli bra på att ta ordentliga referenser, och göra
personbedömningar på alla sökande, och även lära sig
känna igen misstänkta beteenden. Socialstyrelsen bör
kunna fungera som ett stöd för dessa.

En klappjakt på män som arbetar med barn måste
givetvis undvikas och motverkas. Just i dessa sammanhang
betyder den manliga kontakten, den manliga förebilden så
mycket för barnen, särskilt pojkarna att det är ytterst
angeläget att istället öka antalet manliga förskollärare,
fritidsledare, grundskollärare, organisationsledare osv.

Även pojkar är offer

Även om det ibland verkar så, är det inte alls bara flickor
som utsätts. Pojkar tycks ha svårare än flickor att på egen
hand berätta om självupplevda sexuella övergrepp. Därför
är det extra angeläget att finna nya vägar och metoder att
nå och behandla dessa. Ytterligare kunskaper krävs kring
övergrepp på pojkar, särskilt när förövaren är en kvinna.

Alternativa behandlingsinstitutioner

Rädda Barnens pojkjour har visat att det går att komma
i kontakt med en grupp som varit nästan omöjligt att nå för
de offentliga institutionerna.

De arbetsmetoder och idéer som finns inom många av
frivilligorganisationerna bör även i detta sammanhang
användas och uppmuntras.

Det behövs behandlingsinstitutioner med terapeutisk
personal som är befriade från anmälningsplikt för att vissa
ska våga berätta och söka hjälp. Viktigare än att alla
övergrepp utreds inom den juridiska apparaten är att alla
barn som behöver kan få hjälp.

Alla barn är våra barn

Sexuella övergrepp har en sådan utbredning att många
av oss kan ha ett drabbat barn i vår omgivning. Ska Sverige
leva upp till barnkonventionens ord måste vi alla ta ett
ansvar och våga ta ställning för barnens bästa.
Ambitionsnivån i det folkbildande arbetet måste vara hög.

Allmänheten, människor i barnets omgivning måste
också veta att en anmälan om misstanke om övergrepp mot
ett barn (vare sig det gäller sexuella eller andra övergrepp)
leder till insats från samhällets institutioner. Att skola,
socialtjänst, barnomsorg, polis och rättsväsende i första
hand ska stå på barnens sida är för oss självklart. För att
personalen ska klara denna uppgift krävs kunskaper och
klara signaler från statsmakternas sida om att det är deras
skyldighet, deras uppgift, att i alla lägen i första hand värna
om barnet och att en missbedömning till den vuxnes nackdel
aldrig kan läggas dem till last.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kunskapsutveckling, forskning,
bevisvärdering och metodutveckling inom rättsväsendet
kring sexuella övergrepp,''

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning, metodutveckling och
kunskapsspridning kring behandling av barn som utsatts för
sexuella övergrepp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nationellt kunskapscentrum
om sexuella övergrepp mot barn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om pediatrisk gynekologi,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för stöd till de
närstående och om samordnad handläggning av sexuella
övergrepp,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barns rätt till biträde i den
juridiska processen,1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård i samband med straff för
förövaren,1

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning kring övergrepp på
pojkar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till ideella organisationer
som utför behandlingsarbete med barn som utsatts för
sexuella övergrepp och om alternativa
behandlingsinstitutioner,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anmälningspliktsfria
behandlingsinstitutioner.

Stockholm den 25 januari 1994

Karin Pilsäter (fp)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Israelsson (s)

Birgit Henriksson (m)

Laila Strid-Jansson (nyd)

Margareta Viklund (kds)

Eva Zetterberg (v)

Annika Åhnberg (-)

1 Yrkandena 1, 6 och 7 hänvisade till JuU.