Välfärd är något mer än tillgång till bra service och
ekonomisk grundtrygghet. Det är tillgång till vacker och
oförstörd natur, möjligheten att leva ett bra liv, där
möjligheten att både förvärvsarbeta, ha familj och leva ett
rikt liv på fritid finns.
En definition av många på vad välfärd är:
''att kunna försörja sig själv och bidra till att den som inte
kan det ändå kan leva ett bra liv''.
Inledning
Sverige har under decennier byggt upp ett
välfärdssamhälle, som runt om i världen har framstått som
modell för de länder som velat bygga upp ett jämlikt och
demokratiskt samhälle.
Kännetecknande för en välfärdsstat är ett ekonomiskt
trygghetssystem tillgängligt för alla. Det grundar sig
huvudsakligen på inkomstbortfallsprincipen. Den enskilde
ska vid sjukdom, handikapp, föräldraledighet och
arbetslöshet vara garanterad en rimlig ersättning. Vård,
omsorg, service och utbildning skall erbjudas på lika villkor
och med rättvis fördelning.
Förvisso har det funnits brister även i vårt samhälle.
Låginkomstutredningen i slutet av 60-talet visade att en stor
grupp människor i vårt samhälle inte hade del av den
ekonomiska tillväxten. På många håll har omfattande
byråkrati och brist på inflytande och makt från de berörda
varit påtaglig i det offentliga systemet. Dåligt
resursutnyttjande har på sina håll också kunnat påvisas.
Icke desto mindre har Sverige framstått som ett land som
i hög grad har kommit långt i sina strävanden att erbjuda en
allmän välfärd till alla sina invånare, inte bara ett fåtal.
Detta har skett genom en väl utbyggd hälso- och sjukvård,
där den förebyggande hälsovården spelat en viktig roll. Just
den förebyggande vården har i allmänhet varit gratis och i
stort omfattat alla barn. Detta har exempelvis inom barn-
och mödrahälsovården haft en avgörande betydelse. Låga
patientavgifter, högkostnadsskydd och subventionerade
läkemedel har medfört att människor inte av ekonomiska
skäl behövt avstå från sjukvård.
En medveten utbildningspolitik har syftat till att ge alla
barn och ungdomar en god grundutbildning, oavsett
familjens ekonomi. Genom rätten till gratis
gymnasieutbildning och rätten till studielån/medel på
högskolenivå har även ungdomar från arbetarklassen
kunnat skaffa sig högre utbildning.
För dem som av olika skäl inte kunnat ta del av
grundskole- eller högre utbildning under ungdomstiden har
det funnits goda möjligheter att ta igen detta genom t.ex.
komvux.
Nedskärningar
Dagens nedskärningar har självklart sin grund i vårt
lands stora ekonomiska problem och växande arbetslöshet.
All kraft måste satsas på att skapa nya arbetstillfällen. Ett
fortsatt högt budgetunderskottet och bibehållen
arbetslöshet innebär att alla försök att bibehålla god service
till lägre kostnader är motiverade. Men det sätt som dessa
nedskärningar hittills har skett på har inte alls kunnat
motiveras. 90-talets låginkomstutredning i form av LO:s
skrifter om Orättvisans ansikte där journalisten Maj-Gull
Axelsson har intervjuat människor som lever med mycket
knappa resurser har visat hur hårt utslagningen från
arbetslivet drabbar. Klasskillnaderna ökar liksom risken att
hamna i ett tvåtredjedelssamhälle.
Arbetet inom den offentliga sektorn
Inom den kommunala sektorn har uppsägningarna av
personal ökat kraftigt. Självklart är detta djupt olyckligt för
den som blir avskedad. Men det är i lika hög grad olyckligt
för de personer som är i behov av service från kommun och
landsting. På vissa sjukhus i Sverige anser exempelvis inte
personalen att man längre är i stånd att ge en anständig vård
och behandling till långvarigt sjuka. Den personal som blir
uppsagd går oftast ut i ren arbetslöshet eller olika former
av beredskapsarbeten. Det finns tyvärr rikliga exempel på
personal på fasta tjänster som fått sluta, för att kort tid
därefter kallas in för att utföra i stort sett samma jobb men
såsom tillfälligt anställda!
Vänsterpartiet föreslår att vissa AMS-medel som i dag
satsas på olika projekt och andra former av
beredskapsarbeten går direkt till landsting och kommun för
att undvika ytterligare uppsägningar. Därigenom kan
personal få stanna inom ordinarie arbetsuppgifter.
Avgifter
En annan komponent i det svenska välfärdssystemet är
att de avgifter som utgår för service inom barnomsorg,
äldreomsorg, handikappomsorg osv. bör hållas låga och
vara lika över landet. Vänsterpartiet accepterar inga
skillnader i avgifter för i stort sett samma tjänst beroende av
om tjänsten utförs i Stockholm eller i Tomelilla. Den enda
acceptabla orsaken till skillnader i avgiftssystemet är att
inkomsten ska styra avgiftens storlek.
Privatisering
Regeringen har starkt gått in för att genomdriva
privatisering i stor skala inom områden som dominerats så
gott som helt av den offentliga sektorn. Inom skolområdet
har exempelvis 94 privata skolor på grundskolenivå
godkänts under ett år. De privata skolorna får 85 % av vad
de kommunala skolorna får i genomsnitt per elev, utan att
ha samma skyldigheter som de! Det innebär i praktiken att
medel överförs från kommunala skolor till privata skolor. I
Stockholm beräknas merkostnaden på grund av ökningen
av privata skolor till 17 miljoner! I Malmö har bidragen till
två privata skolor ökat från 1 miljon till 10 miljoner kronor,
merkostnaden beräknas där till 1--2 miljoner kronor. Listan
kan göras lång. De reella kostnaderna för privatiseringen
ökar. Så har skett exempelvis inom skolan, där privata
skolor har lyckats ta över större andel medel än deras
uppgift motiverar (utredning från socialdemokraternas
riksdagskansli). En viktig uppgift för den
privatiseringsivrande regeringen bör alltså vara att
kartlägga hur mycket resurser som tas från de ''fattiga'' och
ges till de rika?
Socialtjänsten
Socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet för individen
som passerat det generella trygghetssystemet. När
arbetslösheten stiger, sjukersättning och
arbetslöshetsersättning minskar, då ökar antalet människor
beroende av socialbidrag. Trycket på socialtjänsten ökar.
Socialtjänstlagen som infördes 1982 innebar ett viktigt
nytänkande på det sociala området. Egentligen hade detta
nytänkande i praktiken redan börjat tillämpas under 70-
talet. För många socialarbetare hade det tidigt stått klart att
socialtjänsten för att lyckas måste bygga på en tilltro till den
enskilda människan och dennas egna intresse för
förändring. Den omtanke om missbrukaren eller barnet
som far illa som fanns i den gamla nykterhetsvårdslagen,
barnavårdslagen eller sociallagen skymdes kraftigt av
kraven på kontroll och förmynderi. Socialtjänstlagen
bekräftade denna utveckling med sin betoning av hjälp till
självhjälp och respekt för den enskilda.
Allt eftersom socialtjänstlagen nu har varit i bruk under
drygt 10 år har förvisso brister i densamma blivit
uppenbara. Det är en ramlag som inte inte klart anger vad
den enskilda människan har rätt att kräva. Den uttalar
rätten till ''skälig levnadsnivå'', utan att fastställa var denna
nivå ligger. I en nyligen framlagd skrift från
Studieförbundet Näringsliv och samhälle ''Ramlagar i
förvaltningspolitiken'' har forskaren Hans Esping, fil.dr i
rättssociologi, granskat socialtjänstlagen. Han konstaterar
där att de oprecisa bestämmelserna kan strida mot andra
lagar och lämnar stort utrymme för godtycke. I knappa tider
väljer kommunerna att tolka lagen restriktivt. Resultatet
blir att många beslut överklagas och går till domstol.
En annan brist som uppstår utifrån att socialtjänstlagen
är en ramlag är att beslut i enskilda ärenden enligt SOL i så
hög grad blir föremål för detaljbeslut. Man kan jämföra
med hälso- och sjukvårdslagen där ytterst få enskilda
ärenden föredras på sjukvårdsstyrelsens sammanträden.
Kommunalt anställda tjänstemän har inte delegation att
besluta om relativt blygsamma bidrag som avviker från
riktlinjer. Detta kan ställas i relation till läkares rätt att
besluta om relativt kostsam operation eller ingrepp.
Fram till den 1 januari 1992 föreskrev 4 §
socialtjänstlagen att det i varje kommun skall finnas en
socialnämnd för att fullgöra kommunens uppgifter inom
socialtjänsten. I samband med Ädelreformen avskaffades
den bestämmelsen. Dels har kommunen rätt till fri
nämndorganisation, dels rätt till fri namngivning! Det
innebär att den eller de nämnder som har skyldighet att
betala bistånd enligt 6 § SOL kan ha olika namn:
distriktsnämnd, barn- och ungdomsnämnd,
områdesstyrelse osv. Självklart skapar detta viss förvirring
och rättsosäkerhet hos allmänheten. I lagen anges att det är
socialnämndens uppgift att fatta beslut om bistånd. Detta
förbiseende bör åtgärdas.
Socialtjänstkommitténs majoritet har i sitt arbete
föreslagit enhetliga normer för socialbidragen, så kallad
riksnorm. Detta är helt i linje med vad Vänsterpartiet har
drivit sedan länge och varmt vill tillstyrka.
Socialtjänsten har på sina håll lagt ut en del av sina
uppgifter på entreprenad. Visst går det att delegera
uppgifter, men det bör klart slås fast att inte någon form av
myndighetsutövning får förekomma på entreprenad.
Exempelvis är det klart olämpligt att lägga ut
vårdnadsutredningar.
Prioritering
En ny SIFO-undersökning visar att över 50 % av svenska
folket vill fortsätta att betala relativt hög skatt om man vet
att det därigenom går att bibehålla bra äldreomsorg, bra
skola, barnomsorg osv. Denna viljeyttring måste politiker
respektera!
VDN-märkt välfärd
Vänsterpartiet vill också garantera rätt till kvalitet när
det gäller tjänster, omvårdnad och vård. Kvalitetssäkring,
kvalitetskontroll och utarbetandet av kvalitetsnormer för
att få fram en VDN-märkning måste därför bli ett arbete
som regeringen prioriterar.
Köp- och säljprincipen bygger på tillgång och
efterfrågan. Människor har dock inte en fri marknad att
välja på. Denna begränsas av geografiskt läge, typ av vara
(vissa varor köper man bara en gång t.ex. hjärtbyte,
barnomsorg fler ggr) samt svårigheter att få tillräcklig
kunskap om alternativa varor. Vidare är det oftast en alltför
stor tidsförskjutning mellan köp och ev. uttryck för
missnöje med köpet. En kvalitetsmässigt dålig vara kan
alltså säljas länge innan man blir missnöjd. (En köpt höftled
kan bli dålig efter 5 år). Detta kan resultera i felaktiga
bedömningar, ibland med allvarliga konsekvenser för
köparen.
Det behövs säkert riktade undersökningar till brukarna,
typ enkäter och djupintervjuer samt statistiska analyser för
att undvika misstag.
I olika vårdorganisationer måste en kontinuerlig
diskussion om mål, medel och produkt föras på en
professionell nivå. Denna diskussion borde vara oberoende
av ekonomiska hänsyn. Helst borde den också vara
prestigefri och föras i en öppen dialog.
Kontrollfunktion av utomstående fackmän som fritt kan
sätta upp riktlinjer för hur en vara ska se ut, kvaliteten etc.
måste finnas. Detta ska ske utifrån yrkesmässiga kunskaper.
Här ska även de politiska målen formuleras och stämmas av
mot den faktiska tjänsten. Vidare ska det finnas kanaler
mellan brukaren och kontrollant.
Vi befinner oss nu i ett läge när Socialstyrelsen håller på
att läggas ut på regionala kontor. Målet för en sådan
decentralisering måste vara att
tillsynen/kontrollfunktionerna kommer närmare
användarna och producenterna. En översyn av vad som är
bra och vad som är dåligt. Om en rättighetslagstiftning skall
kunna införas som säkrar människors rätt till vård,
omvårdnad och annan samhällsservice förutsätts
kvalitetskontroller.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en kartläggning angående
privatiseringens kostnader och effekter på den offentliga
sektorn bör göras,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör
omarbetas till en rättighetslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om att införa ett
enhetligt namn på de kommunala organ som handlägger
frågan om bistånd enligt 6 § SoL bör utredas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag
bör införas i enlighet med framlagt förslag från
Socialtjänstkommittén,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjliga system för
kvalitetskontroller och kvalitetssäkringar.
Stockholm den 25 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)