När vården diskuteras och beslut tas som kommer att
påverka vården måste den viktigaste betoningen vara
människovärdet. Ju mer framstående en kultur är, desto
bättre trygghet för svaga grupper. Detta är en självklarhet,
och förutom den mycket viktiga humanitära aspekten är det
naturligt att bistå med resurser till de svaga.
Till stora delar är detta grupper som inte har några
föreningar eller förbund som kan hävda deras intressen.
Det rör sig många gånger om människor som inte vågar,
orkar eller kan gör sina röster hörda. Därför är det
angeläget att samhället lyfter fram deras behov. Det är
tyvärr inte alltid de med starkaste företrädare i
samhällsdebatten som bäst behöver samhällets stöd.
Sverige har en ungdomsminister och en
barnombudsman, men vi saknar någon för de äldre. Vi har
inget forum dit äldre, anhöriga och personal kan vända sig
för att få sina åsikter beaktade. En äldreombudsman skulle
bättre kunna ta tillvara de äldres situation, än vad som görs
i dag. Ombudsmannen skulle också kunna initiera egna
utredningar och föreslå åtgärder för att förbättra för de
äldre.
I betänkandet 1992/93:SoU16 behandlade
socialutskottet frågan om en äldreombudsman. Utskottet
framhöll att det är ''viktigt att de äldres problem
uppmärksammas och att deras behov av vård och omsorg
kan tillgodoses.'' Utskottet påpekade att ''ansenliga belopp
ställts till förfogande. År 1993 har förklarats som det
Europeiska året för de äldre och för solidaritet mellan
generationerna. En kommitté har tillsatts för att utveckla
idéer om Äldreåret och hur detta kan föras ut i samhället.
Äldreåret skapar uppmärksamhet kring de äldres
livsvillkor.''
Äldreåret har haft positiva effekter för de äldre. Det
behövs dock mer långsiktiga och kraftfulla åtgärder för att
tillvarata de äldres intressen än ett äldreår. Konsekvensen i
att framhålla barnens behov och tillsätta en
barnombudsman och samtidigt inte framhålla de äldres
behov och tillsätta en äldreombudsman är obefintlig. En
äldreombudsman skulle vara till gagn för det ökande antalet
gamla som inte får sina intressen tillgodosedda.
Frågan om de äldres behov bör dock inte enbart
centreras till en äldreombudsman. Det måste även byggas
upp ett bättre forum för att tillvarata de äldres intressen när
det gäller vården.
De medicinska framstegen ger allt större möjligheter att
bota eller lindra sjukdomstillstånd, även upp i allt högre
åldrar. Antalet vårdplatser för mera resurskrävande
sjukvård minskar och vårdtiderna blir allt kortare. Gapet
ökar mellan angelägna behov av meningsfull sjukvård och
tillgängliga resurser att ge sådan vård.
Alltmer av rehabilitering, aktivering och omvårdnad har
skurits bort från sjukhusens verksamhet, vilket för övrigt är
huvudorsaken till att antalet vårddagar kunnat reduceras
avsevärt. För i synnerhet de äldre är det mycket värdefullt
att få sådan vård sammanflätad med kvalificerad medicinsk
vård, men den möjligheten har minskat kraftigt.
Den som får plats i de resursstarka delarna av
vårdsystemet får under vårdtiden nästan alltid en mycket
god och kvalitativt högtstående vård. Av tradition har vi där
höga ambitioner. Vid misstanke på medicinska felgrepp
eller försummelser i den vården är det väl känt att man kan
göra anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
eller Socialstyrelsen, där kompetent objektiv utredning och
bedömning görs.
Den som hamnar utanför den kvalificerade delen av
sjukvårdssystemet, mellan dess sängar eller på för låg
vårdnivå, blir för tidigt utskriven eller nekad intagning, har
emellertid vanligen små möjligheter att få klagomål
objektivt prövade och bedömda. Landstingens
förtroendenämnder har inte den funktionen i praktiken, de
skall förmedla kontakt, informera och hjälpa, men utgår
från det system som finns och de resurser som är givna vid
tillfället, och försöker få nöjda patienter och anhöriga inom
de ramarna.
Inte heller de som upplever kommunernas sjukvård och
omsorg otillräcklig har någon nationell instans att vända sig
till, där klagomålen blir så långt det går objektivt bedömda.
Den som upplever vården som otillräcklig på grund av
resursbrist eller att den ges på för låg vårdnivå vänder sig
ofta till vårdpersonal eller läkare med klagomål.
Det är inte tillfredsställande att dessa skall stå ensamt
ansvariga när grundorsaken är resursbrist, och deras uppgift
nödtvunget i allt större utsträckning är att anpassa
patienternas och anhörigas krav och behov till aktuell
tillgång på resurser.
Det vi nämnt har endast i liten utsträckning att göra med
eventuella köer till kvalificerade ingrepp som varit mycket
aktuella i debatten. Det rör sig till helt övervägande del om
den stora grå sjukdomssektorn, patienter med de vanliga
svåra sjukdomarna, ofta multipla och ofta kroniska med
akutinslag. Vårt förslag är att ett nationellt forum inrättas,
dit alla som är missnöjda med utebliven vård, alltför korta
vårdtider, eller vård på vad de upplever för låg vårdnivå,
kan vända sig med anmälan. Ett sådant forum kunde
således även gälla andra än äldre. Anmälan skall så långt
möjligt bedömas objektivt och registreras.
Sammanställningarna kan bli av värde som underlag för
resursfördelningen i samhället och mellan
sjukvårdssystemets olika sektorer. Men den stora vinsten är
att patienter och anhöriga kan känna att deras synpunkter
blir objektivt bedömda, och att personalen blir delvis
avlastad ett ur vårdetisk synpunkt omöjligt ansvar.
Den instans vi föreslår kan utvecklas genom fördjupad
och utvidgad tillsynsfunktion inom Socialstyrelsens
organisation, eller genom att Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd åläggs att handlägga även dessa ärenden.
Men man bör överväga om inte ett självständigt forum är
att föredra eller en samordning med
äldreombudsmannaämbetet.
En viktig fråga är om instansen bör ha
sanktionsmöjligheter. De stora organisatoriska
förändringar som genomförs i vårdsektorn och andra
förhållanden motiverar enligt min mening
sanktionsmöjligheter mot producenter av sjukvård även i
ärenden som här påtalas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inrätta ett
äldreombudsmannaämbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett forum för anmälan
av upplevd otillfredsställande vård på grund av bristande
resurser, eventuellt samordnad med ett
äldreombudsmannaämbete.
Stockholm den 25 januari 1994
Pontus Wiklund (kds)
Märtha Gårdestig (kds)
Margareta Viklund (kds)