Socialtjänstlagen ålägger kommunerna att bistå de
personer som vistas i kommunen och som själva inte kan
svara för sin försörjning. Socialstyrelsen föreslår nivåerna
till bidragen. Domstolarna tolkar socialtjänstlag och
förarbeten när beslut fattas över anförda besvär mot avslag
på ansökan om bidrag eller då någon anser sig fått för litet
bidrag. Men det är kommunerna som ekonomiskt svarar för
denna del av samhällets skyddsnät -- vilken in i minsta detalj
är styrd av staten.
Om socialtjänstkommitténs förslag passerar riksdagen,
kommer kommunernas möjligheter att själva besluta om
socialbidragen och påverka deras storlek att minska
ytterligare.
Under år 1993 utbetalades ca sju (7) miljarder kronor i
socialbidrag i Sverige till ca 328 000 bidragshushåll.
Socialbidragen är därmed en stor post i många kommuners
budgetar.
Socialtjänstlag, fastställda bidragsnivåer och
domstolarnas domslut skapar allvarliga -- främst
ekonomiska -- problem för landets kommuner. Den
kommunala självstyrelsen är obefintlig på detta område.
Under lågkonjunkturen har utbetalningarna av
socialbidrag ökat märkbart i nästan hela landet. Det finns
dock kommuner som har avvikande mönster, de som
försöker ställa krav på bidragsmottagarna. Exempelvis har
Vänersborgs kommun lyckats sänka sina kostnader för
socialbidrag med 35 procent åren 1992-1993. Detta har
kommunen lyckats med tack vare ett nytt arbetssätt där
man betonar att klienter på socialbyrån skall vara aktivt
arbetssökande. I Stockholm har Skarpnäcks
stadsdelsnämnd minskat kostnaderna för socialbidrag med
7 -- 8 miljoner kronor 1992. Under 1993 minskades
kostnaderna med ca 3,5 miljoner kronor. Detta samtidigt
som socialbidragskostnaderna i staden i övrigt ökade med
ca 23 procent.
Möjligheterna för kommunerna att ställa krav på dem
som mottar socialbidrag är dock ytterst begränsade och
beroende av bidragmottagarens egen inställning.
Kommuner som har nekat att utge socialbidrag till
missbrukare som inte vill genomgå vård, har förlorat
rättsprocesser och tvingats betala ut bidraget. Den s.k.
Hallstahammarmodellen, där bidragstagare utför olika
arbetsuppgifter åt kommunen, bygger också på frivillighet.
Om bidragsmottagare vägrar utföra motprestationer, måste
kommunen ändå betala ut socialbidraget.
De kommuner som ställer krav på aktivt
arbetssökande -- också utanför personens faktiska
utbildningsområde -- vandrar ibland i utmarkerna för vad
domstolarna accepterar vid överklagande.
Jag anser denna situation orimlig. Via socialtjänstlag och
domstolars tolkning av densamma tvingar staten
kommunerna att med skattemedel betala ut socialbidrag
som man i vissa fall på förhand vet kommer att användas till
konsumtion av narkotika och alkohol. Socialtjänstens och
samhällets främsta uppgift måste vara att med alla till buds
stående medel verka för att missbrukare skall komma bort
från sitt drogberoende. Det är -- milt uttryckt -- en
självmotsägelse att Sverige som rönt internationell
uppmärksamhet för sitt motstånd mot narkotikans
utbredning accepterar en lagstiftning som möjliggör för
missbrukare att delfinansiera sitt missbruk med
socialbidrag.
Många ungdomar har till följd av arbetslöshet erhållit
socialbidrag för sin försörjning. Det är demoraliserande för
en hel generation unga att få pengar av skattebetalarna utan
att göra någon motprestation.
Det torde vara självklart att människor så långt möjligt
skall klara sin egen försörjning. Det är bra att socialtjänsten
i kommunerna nu börjar ställa hårdare krav på att de som
får socialbidrag verkligen söker alla jobb de kan finna. För
även om arbetet inte alls stämmer med utbildning eller
önskemål, kan personen åtminstone försörja sig på det tills
det arbete han/hon hellre vill ha dyker upp.
Socialstyrelsen fastställer varje år en norm som skall
vara vägledande när kommunerna fattar beslut om nivån på
socialbidragen. Den baseras på konsumentverkets
beräkningar om ''medel-Svenssons'' hushållsbudget, vilket i
sig ter sig märkligt. Den som lever på skattebetalarnas
bekostnad skall inte kunna vänta sig att leva på samma nivå
som en självförsörjande. Betydelsen av att det måste löna
sig att arbeta kan inte överskattas. Det är både omoraliskt
och olämpligt med ett välfärdssystem där människor kan få
högre disponibel inkomst av bidrag än av arbete.
I praktiken har socialstyrelsens rekommendation
upphöjts till riksnorm i och med att regeringsrätten i två
prejudicerande domar den 2 april 1993 fastställde att
kommunerna skall följa socialstyrelsens norm.
I socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till
bistånd föreslås nu att staten skall införa en s.k. riksnorm.
Därmed tar staten också formellt ifrån kommunerna deras
rättighet att själva besluta om nivån på socialbidragen.
Jag anser att staten i stället borde gå den omvända
vägen, öka kommunernas möjligheter att påverka
socialbidragets utformning och storlek. Det är lokalt, i
Årjäng eller i Mönsterås, som såväl politiker som
tjänstemän känner till levnadsförhållanden, prisnivåer etc.
De måste också kunna anpassa socialbidragets storlek
därefter.
Domstolarnas tolkningar av socialtjänstlagen åsamkar
kommunerna höga kostnader. Minst lika allvarligt är att
människors respekt för systemet undergrävs. Exempelvis
har domstolar ansett, i likhet med socialtjänstkommittén, att
det är en persons ekonomiska situation vid
ansökningstillfället som skall vara avgörande för
biståndsbeslut. Hänsyn skall alltså inte tas till att inkomster
strax före ansökningstillfället borde kunna täcka personens
försörjningsbehov. För varje familj med arbetsinkomster är
det självklart att den lön som kommer in den 26 i månaden
skall betala räkningarna och försörjningen för
nästkommande månad.
Socialtjänstlagen borde, i likhet med hälso- och
sjukvårdslagen, vara en ansvarslag i stället för en
rättighetslag. Det återför beslutanderätten till
kommunerna. Görs inte detta, måste staten snarast ta över
ansvaret också för kostnaderna för socialbidragen. Det är
en orimlig situation när staten fattar besluten och
kommunerna tvingas betala.
Socialbidraget är en del av det selektiva
välfärdssystemet. Men dess konstruktion leder till att det i
vissa fall fått en närmast generell prägel. Människor har
''rätt'' till en viss levnadsstandard -- alla har rätt till
dagstidning, TV, telefon och Boverket slår fast att varje
familjemedlem utom föräldrarna skall ha eget rum. Detta
är en standard som inte ens alla självförsörjande anser sig
ha råd med.
Reglerna och tolkningen av dem är otidsenliga och inte
anpassade till levnadsvillkoren för självförsörjande. Det
väcker anstöt när människor som arbetar och gör rätt för
sig uppmärksammar att personer som lever på socialbidrag
m.m. i vissa fall får en bättre ekonomisk situation än de
själva.
Därmed vill jag understryka att jag anser att samhället
har skyldighet att vara yttersta skyddsnät för människor
som har det svårt. Men detta skyddsnät får inte vara så
finmaskigt att människor blir beroende av bidrag och inte
längre vill eller klarar att ta ansvar för sin egen ekonomi.
Socialbidraget skall enbart täcka de mest grundläggande
behoven. Storleken på bidragen får inte vara högre än vad
gemene man anser vara rimligt. Detta är oerhört viktigt för
att människor skall behålla förtroendet för socialtjänsten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen skall vara en
ansvarslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas rätt att själva fatta
beslut om socialbidragsnivåer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt att ställa skäligt krav på
motprestation för att erhålla socialbidrag.