Socialtjänstlagen ålägger kommunerna att bistå de personer som vistas i kommunen och som själva inte kan svara för sin försörjning. Socialstyrelsen föreslår nivåerna till bidragen. Domstolarna tolkar socialtjänstlag och förarbeten när beslut fattas över anförda besvär mot avslag på ansökan om bidrag eller då någon anser sig fått för litet bidrag. Men det är kommunerna som ekonomiskt svarar för denna del av samhällets skyddsnät -- vilken in i minsta detalj är styrd av staten.
Om socialtjänstkommitténs förslag passerar riksdagen, kommer kommunernas möjligheter att själva besluta om socialbidragen och påverka deras storlek att minska ytterligare.
Under år 1993 utbetalades ca sju (7) miljarder kronor i socialbidrag i Sverige till ca 328 000 bidragshushåll. Socialbidragen är därmed en stor post i många kommuners budgetar.
Socialtjänstlag, fastställda bidragsnivåer och domstolarnas domslut skapar allvarliga -- främst ekonomiska -- problem för landets kommuner. Den kommunala självstyrelsen är obefintlig på detta område.
Under lågkonjunkturen har utbetalningarna av socialbidrag ökat märkbart i nästan hela landet. Det finns dock kommuner som har avvikande mönster, de som försöker ställa krav på bidragsmottagarna. Exempelvis har Vänersborgs kommun lyckats sänka sina kostnader för socialbidrag med 35 procent åren 1992-1993. Detta har kommunen lyckats med tack vare ett nytt arbetssätt där man betonar att klienter på socialbyrån skall vara aktivt arbetssökande. I Stockholm har Skarpnäcks stadsdelsnämnd minskat kostnaderna för socialbidrag med 7 -- 8 miljoner kronor 1992. Under 1993 minskades kostnaderna med ca 3,5 miljoner kronor. Detta samtidigt som socialbidragskostnaderna i staden i övrigt ökade med ca 23 procent.
Möjligheterna för kommunerna att ställa krav på dem som mottar socialbidrag är dock ytterst begränsade och beroende av bidragmottagarens egen inställning. Kommuner som har nekat att utge socialbidrag till missbrukare som inte vill genomgå vård, har förlorat rättsprocesser och tvingats betala ut bidraget. Den s.k. Hallstahammarmodellen, där bidragstagare utför olika arbetsuppgifter åt kommunen, bygger också på frivillighet. Om bidragsmottagare vägrar utföra motprestationer, måste kommunen ändå betala ut socialbidraget.
De kommuner som ställer krav på aktivt arbetssökande -- också utanför personens faktiska utbildningsområde -- vandrar ibland i utmarkerna för vad domstolarna accepterar vid överklagande.
Jag anser denna situation orimlig. Via socialtjänstlag och domstolars tolkning av densamma tvingar staten kommunerna att med skattemedel betala ut socialbidrag som man i vissa fall på förhand vet kommer att användas till konsumtion av narkotika och alkohol. Socialtjänstens och samhällets främsta uppgift måste vara att med alla till buds stående medel verka för att missbrukare skall komma bort från sitt drogberoende. Det är -- milt uttryckt -- en självmotsägelse att Sverige som rönt internationell uppmärksamhet för sitt motstånd mot narkotikans utbredning accepterar en lagstiftning som möjliggör för missbrukare att delfinansiera sitt missbruk med socialbidrag.
Många ungdomar har till följd av arbetslöshet erhållit socialbidrag för sin försörjning. Det är demoraliserande för en hel generation unga att få pengar av skattebetalarna utan att göra någon motprestation.
Det torde vara självklart att människor så långt möjligt skall klara sin egen försörjning. Det är bra att socialtjänsten i kommunerna nu börjar ställa hårdare krav på att de som får socialbidrag verkligen söker alla jobb de kan finna. För även om arbetet inte alls stämmer med utbildning eller önskemål, kan personen åtminstone försörja sig på det tills det arbete han/hon hellre vill ha dyker upp.
Socialstyrelsen fastställer varje år en norm som skall vara vägledande när kommunerna fattar beslut om nivån på socialbidragen. Den baseras på konsumentverkets beräkningar om ''medel-Svenssons'' hushållsbudget, vilket i sig ter sig märkligt. Den som lever på skattebetalarnas bekostnad skall inte kunna vänta sig att leva på samma nivå som en självförsörjande. Betydelsen av att det måste löna sig att arbeta kan inte överskattas. Det är både omoraliskt och olämpligt med ett välfärdssystem där människor kan få högre disponibel inkomst av bidrag än av arbete.
I praktiken har socialstyrelsens rekommendation upphöjts till riksnorm i och med att regeringsrätten i två prejudicerande domar den 2 april 1993 fastställde att kommunerna skall följa socialstyrelsens norm.
I socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till bistånd föreslås nu att staten skall införa en s.k. riksnorm. Därmed tar staten också formellt ifrån kommunerna deras rättighet att själva besluta om nivån på socialbidragen.
Jag anser att staten i stället borde gå den omvända vägen, öka kommunernas möjligheter att påverka socialbidragets utformning och storlek. Det är lokalt, i Årjäng eller i Mönsterås, som såväl politiker som tjänstemän känner till levnadsförhållanden, prisnivåer etc. De måste också kunna anpassa socialbidragets storlek därefter.
Domstolarnas tolkningar av socialtjänstlagen åsamkar kommunerna höga kostnader. Minst lika allvarligt är att människors respekt för systemet undergrävs. Exempelvis har domstolar ansett, i likhet med socialtjänstkommittén, att det är en persons ekonomiska situation vid ansökningstillfället som skall vara avgörande för biståndsbeslut. Hänsyn skall alltså inte tas till att inkomster strax före ansökningstillfället borde kunna täcka personens försörjningsbehov. För varje familj med arbetsinkomster är det självklart att den lön som kommer in den 26 i månaden skall betala räkningarna och försörjningen för nästkommande månad.
Socialtjänstlagen borde, i likhet med hälso- och sjukvårdslagen, vara en ansvarslag i stället för en rättighetslag. Det återför beslutanderätten till kommunerna. Görs inte detta, måste staten snarast ta över ansvaret också för kostnaderna för socialbidragen. Det är en orimlig situation när staten fattar besluten och kommunerna tvingas betala.
Socialbidraget är en del av det selektiva välfärdssystemet. Men dess konstruktion leder till att det i vissa fall fått en närmast generell prägel. Människor har ''rätt'' till en viss levnadsstandard -- alla har rätt till dagstidning, TV, telefon och Boverket slår fast att varje familjemedlem utom föräldrarna skall ha eget rum. Detta är en standard som inte ens alla självförsörjande anser sig ha råd med.
Reglerna och tolkningen av dem är otidsenliga och inte anpassade till levnadsvillkoren för självförsörjande. Det väcker anstöt när människor som arbetar och gör rätt för sig uppmärksammar att personer som lever på socialbidrag m.m. i vissa fall får en bättre ekonomisk situation än de själva.
Därmed vill jag understryka att jag anser att samhället har skyldighet att vara yttersta skyddsnät för människor som har det svårt. Men detta skyddsnät får inte vara så finmaskigt att människor blir beroende av bidrag och inte längre vill eller klarar att ta ansvar för sin egen ekonomi.
Socialbidraget skall enbart täcka de mest grundläggande behoven. Storleken på bidragen får inte vara högre än vad gemene man anser vara rimligt. Detta är oerhört viktigt för att människor skall behålla förtroendet för socialtjänsten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen skall vara en ansvarslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas rätt att själva fatta beslut om socialbidragsnivåer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt att ställa skäligt krav på motprestation för att erhålla socialbidrag.
Stockholm den 24 januari 1994 Ulf Kristersson (m)