Sedan urminnes tider har det behövts reservföräldrar. I
olika kulturer och olika tidsepoker har det förekommit att
barn fått växa upp i en ''fin'' familj för att lära sig de rätta
maneren. I dag förknippas dock fosterbarnsvård -- numera
kallad familjehemsvård -- oftast med svåra barn eller
olämpliga/frånvarande föräldrar. Separationen från
föräldrarna är en svår upplevelse för barnet. Därför blir
fosterföräldrarnas möte med det besvikna barnet
utomordentligt svårt och kan generera s k misslyckanden
även då fosterföräldrarna gör allting ''rätt''. För att förstå
sammanhangen krävs mycket utbildning och handledning.
Regeringen har under 1993 gett Socialstyrelsen uppdraget
att se över familjehemmens utbildningsbehov.
S.k. haverikommission vid problem i familjehem
Problemfokusering och kriterier för ingripanden är
mycket känsliga för den aktuella vårddebatten och de
massmediala vinklingarna. Alltsedan slutet av 60-talet har
socialtjänsten och hela den offentliga vårdapparaten varit i
ständig förändring. Vårdideologier har bytt av varandra,
synen på vem som har ansvaret och förhållandet mellan
tvång och frivillighet i vården har pendlat våldsamt. Inom
socialtjänsten har omsättningen på personal varit stor.
Handläggare har bytts ut och det har varit svårt att bygga
upp kompetens och linjer i hur man arbetar med alla de
olika frågor som dyker upp när man arbetar med placerade
barn och ungdomar.
Den problematik som de utsatta barnen och
ungdomarna som placeras bär med sig har tenderat att bli
tyngre och tyngre. Detta kan bero på att man väntar längre
med att göra placeringar men också genom att sociala och
psykiska problem sammanvävs i svåra komplexa problem
där psykiatri och socialtjänst har svårt att se varandras
ansvars- och kompetensområde.
I denna föränderliga tillvaro med ökad problematik ökar
trycket på familjehemmen oavsett om de arbetar
traditionellt eller på heltid i HVB-form av något slag (HVB
Hem för vård och boende). Förväntningarna på vad
familjehemmen ska göra och klara av varierar. Målet med
placeringarna förändras mellan olika placeringar och under
placeringarnas gång. Att spela ut omgivningen är ett vanligt
sätt för ungdomar som mår dåligt, man får uppmärksamhet
och utlopp för besvikelser och oförrätter. Tidigare
övergrepp eller försummelser får nya objekt att projiceras
på, en viktig och många gånger nödvändig process för
barnets rehabilitering. Den eller de som ska hantera dessa
utspel är polis, åklagare och längre fram advokater, många
gånger utan erfarenhet av den sociala situationen hos de
barn och ungdomar vars problematik de dyker rätt in i.
När det gäller anklagelser mot familjehem från
placerade barn/ungdomar eller deras närstående, finns i dag
mycket liten beredskap eller strategi att hantera hela det
spektrum av frågeställningar som kommer upp. Ärendena
handläggs mycket olika och många gånger oförutsägbart.
Framförallt det som händer innan ärendet/anklagelsen
leder till åtal kan vara slumpmässigt hanterat. Detta är ur
rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande både för
placerade barn och ungdomar liksom för det anklagade
familjehemmet.
En centralt placerad ''haverikommission'' kunde i stället
snabbt tillkallas för att utreda vad som hänt när det finns
en misstanke om brott. Haverikommissionen skulle kunna
bestå av experter som med mycket kort varsel kan kallas in
för att göra ett riktigt bedömande. Ett handlingsprogram
för denna haverikommission skulle förankras hos polis,
åklagare, tillsynsmyndighet och placerande kommuner.
Sättet att hantera dessa svåra frågor måste bli allmängiltigt.
Kommunerna som idag är ansvariga för detta stöd till
familjehemmen har inte kompetens och resurser för att
hålla denna beredskap. Många omplaceringar skulle kunna
undvikas med bättre stöd, vilket vore det bästa för barnet.
Familjehem som far illa är inte något man gärna pratar
om offentligt. Ändå finns det många av dem. Dessa
problem måste tas på allvar för att kunna elimineras. Både
samhället och individerna tjänar på det.
Utbildning av socialarbetare
Socialarbetaren å sin sida hamnar i svåra livssituationer
genom att identifiera sig med föräldern som inte kan leva
upp till sitt föräldraansvar men som har djupa skuldkänslor
för sin oförmåga. Man ser i missbrukaren framför sig den
person och det livsöde som skulle kunna vara ens eget om
omständigheterna varit annorlunda. Varje socialarbetare
hamnar förr eller senare i denna kritiska situation. Om
mötet med människor i kritiska situationer får denna
negativa lösning skapar det en negativ karriär för
socialarbetarens del, där cynismen -- man upphör att
identifiera sig med de människor man arbetar med -- eller
vanmakt blir urartade professionella förhållningssätt. Får
man kvalificerad hjälp att bearbeta sina känslor och sin oro
leder detta till en motsatt och positiv utveckling. Detta
gäller relationen mellan missbrukare och socialarbetare,
men kan också föras över till socialarbetarens relation till
fosterföräldrarna.
Den socialarbetare som verkligen inser betydelsen av
det kritiska mötet mellan fosterföräldern och barnet, där
socialarbetaren inser att detta möte är ett möte mellan två
liv som skall länkas samman och skapa det som hitintills
förmenats barnet, kommer att kunna utgöra det
professionella stöd som krävs vid placering och handledning
i fosterbarnsvården.
Även om utbildningen av socialarbetare håller hög klass
i Sverige finns idag inte dessa lärdomar med i tillräcklig
utsträckning vid kurserna på socialhögskolorna. Därför
behöver man komplettera utbildningen med erfarenheter
där de egna känslorna inför svåra uppdrag kan bearbetas
genom t.ex. konfrontationer med oinskränkta, äkta
känslor.
Ekonomisk bastrygghet
Familjehemsföräldrar ersätts i dag genom dels ett arvode
som utbetalas för uppdraget, dels genom
kostnadsersättning som avser att täcka de allra primäraste
utgifterna i samband med placeringen. Dessa ersättningar
upphör omedelbart när barnet flyttar. Detta är mycket
otillfredsställande om man vill ha kompetenta familjer och
kontinuitet i fosterbarnsvården.
Dels är det svårt att hitta familjer som vill ägna sitt liv åt
detta sociala arbete i sina egna hem. Dels är de flesta
människor beroende av en fast, förutsägbar inkomst för att
klara sina kostnader. Många familjer drar sig för att
engagera sig eftersom osäkerheten av placeringens
varaktighet är så stor. Dessutom förväntas
boendestandarden vara anpassad till det ökade antalet
medlemmar i hushållet. Varje kvadratmeter boyta, även
endast sporadiskt utnyttjad, kostar stora summor idag.
Många barn är så tidskrävande att en av
fosterföräldrarna ofta väljer att stanna hemma för att vårda
barnet. När barnet inte längre behöver bo kvar hos sin
fosterfamilj får detta inte innebära att familjehemmet
hamnar i ekonomiska problem -- dragkampen om barnet
riskerar då att bli även ekonomiskt betingad.
Ytterligare ett problem är beräkningen av
sjukpenninggrundande inkomst. Det råder idag stora
olikheter mellan försäkringskassornas bedömning av hur
beräkning bör ske. För att kunna hålla god kvalitet i
familjehemmen måste viss kontinuitet eftersträvas. Detta
förutsätter att en viss ekonomisk bastrygghet införs för
familjehem. Därför är det rimligt att lönesystemet för
familjehem ses över.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättandet av en kommission
för att lösa problem i familjehemsvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bättre
grundutbildning av socialarbetare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomisk bastrygghet för
familjehemsföräldrar.
Stockholm den 25 januari 1994
Liisa Rulander (kds)