Sedan urminnes tider har det behövts reservföräldrar. I olika kulturer och olika tidsepoker har det förekommit att barn fått växa upp i en ''fin'' familj för att lära sig de rätta maneren. I dag förknippas dock fosterbarnsvård -- numera kallad familjehemsvård -- oftast med svåra barn eller olämpliga/frånvarande föräldrar. Separationen från föräldrarna är en svår upplevelse för barnet. Därför blir fosterföräldrarnas möte med det besvikna barnet utomordentligt svårt och kan generera s k misslyckanden även då fosterföräldrarna gör allting ''rätt''. För att förstå sammanhangen krävs mycket utbildning och handledning. Regeringen har under 1993 gett Socialstyrelsen uppdraget att se över familjehemmens utbildningsbehov.
S.k. haverikommission vid problem i familjehem
Problemfokusering och kriterier för ingripanden är mycket känsliga för den aktuella vårddebatten och de massmediala vinklingarna. Alltsedan slutet av 60-talet har socialtjänsten och hela den offentliga vårdapparaten varit i ständig förändring. Vårdideologier har bytt av varandra, synen på vem som har ansvaret och förhållandet mellan tvång och frivillighet i vården har pendlat våldsamt. Inom socialtjänsten har omsättningen på personal varit stor. Handläggare har bytts ut och det har varit svårt att bygga upp kompetens och linjer i hur man arbetar med alla de olika frågor som dyker upp när man arbetar med placerade barn och ungdomar.
Den problematik som de utsatta barnen och ungdomarna som placeras bär med sig har tenderat att bli tyngre och tyngre. Detta kan bero på att man väntar längre med att göra placeringar men också genom att sociala och psykiska problem sammanvävs i svåra komplexa problem där psykiatri och socialtjänst har svårt att se varandras ansvars- och kompetensområde.
I denna föränderliga tillvaro med ökad problematik ökar trycket på familjehemmen oavsett om de arbetar traditionellt eller på heltid i HVB-form av något slag (HVB Hem för vård och boende). Förväntningarna på vad familjehemmen ska göra och klara av varierar. Målet med placeringarna förändras mellan olika placeringar och under placeringarnas gång. Att spela ut omgivningen är ett vanligt sätt för ungdomar som mår dåligt, man får uppmärksamhet och utlopp för besvikelser och oförrätter. Tidigare övergrepp eller försummelser får nya objekt att projiceras på, en viktig och många gånger nödvändig process för barnets rehabilitering. Den eller de som ska hantera dessa utspel är polis, åklagare och längre fram advokater, många gånger utan erfarenhet av den sociala situationen hos de barn och ungdomar vars problematik de dyker rätt in i.
När det gäller anklagelser mot familjehem från placerade barn/ungdomar eller deras närstående, finns i dag mycket liten beredskap eller strategi att hantera hela det spektrum av frågeställningar som kommer upp. Ärendena handläggs mycket olika och många gånger oförutsägbart. Framförallt det som händer innan ärendet/anklagelsen leder till åtal kan vara slumpmässigt hanterat. Detta är ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande både för placerade barn och ungdomar liksom för det anklagade familjehemmet.
En centralt placerad ''haverikommission'' kunde i stället snabbt tillkallas för att utreda vad som hänt när det finns en misstanke om brott. Haverikommissionen skulle kunna bestå av experter som med mycket kort varsel kan kallas in för att göra ett riktigt bedömande. Ett handlingsprogram för denna haverikommission skulle förankras hos polis, åklagare, tillsynsmyndighet och placerande kommuner. Sättet att hantera dessa svåra frågor måste bli allmängiltigt. Kommunerna som idag är ansvariga för detta stöd till familjehemmen har inte kompetens och resurser för att hålla denna beredskap. Många omplaceringar skulle kunna undvikas med bättre stöd, vilket vore det bästa för barnet.
Familjehem som far illa är inte något man gärna pratar om offentligt. Ändå finns det många av dem. Dessa problem måste tas på allvar för att kunna elimineras. Både samhället och individerna tjänar på det.
Utbildning av socialarbetare
Socialarbetaren å sin sida hamnar i svåra livssituationer genom att identifiera sig med föräldern som inte kan leva upp till sitt föräldraansvar men som har djupa skuldkänslor för sin oförmåga. Man ser i missbrukaren framför sig den person och det livsöde som skulle kunna vara ens eget om omständigheterna varit annorlunda. Varje socialarbetare hamnar förr eller senare i denna kritiska situation. Om mötet med människor i kritiska situationer får denna negativa lösning skapar det en negativ karriär för socialarbetarens del, där cynismen -- man upphör att identifiera sig med de människor man arbetar med -- eller vanmakt blir urartade professionella förhållningssätt. Får man kvalificerad hjälp att bearbeta sina känslor och sin oro leder detta till en motsatt och positiv utveckling. Detta gäller relationen mellan missbrukare och socialarbetare, men kan också föras över till socialarbetarens relation till fosterföräldrarna.
Den socialarbetare som verkligen inser betydelsen av det kritiska mötet mellan fosterföräldern och barnet, där socialarbetaren inser att detta möte är ett möte mellan två liv som skall länkas samman och skapa det som hitintills förmenats barnet, kommer att kunna utgöra det professionella stöd som krävs vid placering och handledning i fosterbarnsvården.
Även om utbildningen av socialarbetare håller hög klass i Sverige finns idag inte dessa lärdomar med i tillräcklig utsträckning vid kurserna på socialhögskolorna. Därför behöver man komplettera utbildningen med erfarenheter där de egna känslorna inför svåra uppdrag kan bearbetas genom t.ex. konfrontationer med oinskränkta, äkta känslor.
Ekonomisk bastrygghet
Familjehemsföräldrar ersätts i dag genom dels ett arvode som utbetalas för uppdraget, dels genom kostnadsersättning som avser att täcka de allra primäraste utgifterna i samband med placeringen. Dessa ersättningar upphör omedelbart när barnet flyttar. Detta är mycket otillfredsställande om man vill ha kompetenta familjer och kontinuitet i fosterbarnsvården.
Dels är det svårt att hitta familjer som vill ägna sitt liv åt detta sociala arbete i sina egna hem. Dels är de flesta människor beroende av en fast, förutsägbar inkomst för att klara sina kostnader. Många familjer drar sig för att engagera sig eftersom osäkerheten av placeringens varaktighet är så stor. Dessutom förväntas boendestandarden vara anpassad till det ökade antalet medlemmar i hushållet. Varje kvadratmeter boyta, även endast sporadiskt utnyttjad, kostar stora summor idag.
Många barn är så tidskrävande att en av fosterföräldrarna ofta väljer att stanna hemma för att vårda barnet. När barnet inte längre behöver bo kvar hos sin fosterfamilj får detta inte innebära att familjehemmet hamnar i ekonomiska problem -- dragkampen om barnet riskerar då att bli även ekonomiskt betingad.
Ytterligare ett problem är beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst. Det råder idag stora olikheter mellan försäkringskassornas bedömning av hur beräkning bör ske. För att kunna hålla god kvalitet i familjehemmen måste viss kontinuitet eftersträvas. Detta förutsätter att en viss ekonomisk bastrygghet införs för familjehem. Därför är det rimligt att lönesystemet för familjehem ses över.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en kommission för att lösa problem i familjehemsvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bättre grundutbildning av socialarbetare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk bastrygghet för familjehemsföräldrar.
Stockholm den 25 januari 1994 Liisa Rulander (kds)