Vården och omsorgen om våra äldre är för oss
socialdemokrater ett prioriterat område. Trygghet för de
äldre och kontinuitet skall prägla verksamheten och den
skall i så stor utsträckning som möjligt utformas efter de
äldres behov och önskemål.
Äldreomsorgen är en gemensam angelägenhet som skall
finansieras solidariskt och styras offentligt. Resurserna skall
fördelas efter behov.
Lägesbeskrivning
Sverige har en av de äldsta befolkningarna i världen. År
1950 var andelen av befolkningen i åldersgruppen 65 år och
äldre drygt 10 %.
För närvarande utgör denna andel ungefär 18 %.
Fram till år 2005 beräknas andelen äldre minska
något för att därefter återigen öka. År 2025 förväntas
åldersgruppen 65 år och äldre utgöra 21 %
av befolkningen. Till skillnad från många andra
länder har vi i Sverige den stora ökningen av gruppen över
65 år bakom oss.
Ökningen av de allra äldsta har under de senaste
decennierna varit kraftig och ställt stora krav på samhällets
utbyggnad av service och vård. Sedan 1950 har antalet
personer i åldrarna 80 år och däröver ökat från 107 000
till 369 000
personer år 1990. Ökningen förväntas fortsätta fram
till sekelskiftet med nästan 80 000
personer. År 2000 beräknas denna åldersgrupp
utgöra ungefär 30 %
av ålderspensionärerna mot 24 %
1991.
De flesta äldre förblir friska högt upp i åren. Generellt
sett är 70-åringar i dag mer vitala än vad 70-åringar var för
tio år sedan. De flesta bor i eget boende och klarar sig utan
hemtjänst. I högre åldrar tillstöter dock ofta sjukdomar och
då ökar också behovet av insatser från samhällets sida. En
person som fyllt 90 år antas behöva dubbelt så mycket stöd
som en person under 80 år.
Den förändrade ålderssammansättningen har stor
inverkan på behovet av service och vård. I åldrarna 85--90
år bor var tredje kvinna och var fjärde man på institution,
medan i åldrarna 90 år och däröver motsvarande andel är
drygt varannan kvinna och 45 %
av männen. Behovet av service, omsorg och vård ökar
således kraftigt med stigande ålder.
Äldres andel av den totala sjukvårdskonsumtionen har
ökat. Förekomsten av många sjukdomar, t.ex.
demenssjukdomar och cancer, ökar med stigande ålder. Ca
20 %
av 80-åringarna bedöms vara åldersdementa och
nästan varannan bland 95-åringarna.
Medan andelen mycket gamla ökat kraftigt i Sverige
under de senaste decennierna har inte utvecklingen varit
lika dramatisk i övriga europeiska länder. Under 90-talet
kommer emellertid flera av dessa att genomgå samma
utveckling som vi tidigare gjort, och få en
ålderssammansättning bland sin befolkning som liknar den
vi har i Sverige.
I dessa länder är äldreomsorgen oftast inte utbyggd i
samma omfattning som i Sverige. De erfarenheter som vi
skaffat oss genom utbyggnaden av äldreomsorgen i vårt
land efterfrågas nu av andra länder som står i begrepp att
bygga ut sin äldreomsorg. Vi måste därför skaffa oss en
beredskap för att kunna bidra med våra kunskaper och
erfarenheter.
Ädel
Under 1980-talet utreddes äldreomsorgen grundligt.
Äldreberedningen lade sitt förslag 1987 och
Äldredelegationen tillsattes. Regeringen lade sin
proposition ''Ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade m.m.'' med utredningarna som grund, och
riksdagen tog ställning under senhösten 1990. Riksdagens
majoritet för förslaget bestod av socialdemokrater och
folkpartister.
Beslutet som trädde i kraft 1 januari 1992 innebar att
kommunerna gavs ett samlat ansvar för äldreomsorgen.
Allt boende för äldre, även på sjukhemmen, blev ett ansvar
för kommunerna. Kommunerna blev också ansvariga för de
sjukvårdsinsatser som ges vid de särskilda boendeformerna,
undantaget läkarinsatserna. Hemsjukvården blev kvar hos
landstingen såvida inte kommun och landsting kom överens
om att kommunen skulle överta ansvaret. Primärvården
fördes på försök över till kommunerna i de fall kommun och
landsting var överens och efter godkännande av
Socialstyrelsen. Sådana försök pågår nu i några kommuner.
Kommunerna fick ett betalningsansvar för såväl patienter
inom den somatiska långtidssjukvården som medicinskt
färdigbehandlade inom akutsjukvården.
Denna reform är sannolikt en av 1990-talets mest
omfattande och innebar att drygt 20 miljarder kronor
överfördes från landstingen till kommunerna. Många
kritiserade reformen och utmålade försämringar för de
äldre. Socialstyrelsen som har uppgiften att utvärdera
reformen lämnade i september i år en andra utvärdering av
reformen.
Det allmänna omdömet om reformen är positivt och
man kan konstatera att genomförandet varit betydligt
mindre problematiskt än vad man befarat. Till det som varit
mest positivt hör att antalet medicinskt färdigbehandlade
inom akutsjukvården och geriatriken halverats. Det
innebär att resurser frigjorts för akutsjukvård. Det är också
positivt att kommunernas betalningsansvar och det riktade
statsbidraget för nybyggnad och ombyggnad av särskilda
boendeformer resulterat i en ökning av särskilda
boendeformer för äldre, vilket är ett trendbrott i
förhållande till utvecklingen under 1980-talet.
Utvärderingen har emellertid också kunnat konstatera
en del brister. Skillnaderna i kvalitet och innehåll i
verksamheten vid olika sjukhem är stora. Detta innebär att
vissa sjukhem erbjuder en undermålig boendestandard och
en bristande medicinsk vård. I vissa avseenden är
ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner
fortfarande otydlig, vilket påverkar verksamheten. Detta
gäller t.ex. ansvaret för rehabiliteringen.
Möjligheten till ett samlat huvudmannaskap inom
hemsjukvården i ordinärt boende har endast förverkligats
i ca hälften av landets kommuner. Det innebär att tidigare
samordningsproblem kvarstår på många håll.
När det gäller de samhällsekonomiska effekterna av
Ädelreformen finns för närvarande inget underlag för några
slutsatser mer än att det finns enskilda kommuner som
lyckats sänka kostnaderna med bibehållen eller t.o.m. ökad
kvalitet.
Ädelreformen skall fullföljas. De erfarenheter som
hittills kunnat dras har i huvudsak varit positiva men
självklart är det viktigt att åtgärda de brister som kunnat
konstateras i den utvärdering som Socialstyrelsen gjort.
Boendet
Mycket av debatten kring äldreomsorgen har rört
boendefrågor. Olika trender har rått under olika tider. Så
byggdes det under 1960-talet främst ålderdomshem, under
1970-talet sjukhem och servicebostäder, under 1980-talet
fortsatt servicebostäder men också en satsning på
kvarboende genom en utbyggnad av hemtjänst och
hemsjukvård. För tillfället sker bl.a. genom riktade bidrag
en utbyggnad av gruppboendet främst för äldre med
senildemens. Dessutom bildas på olika håll i landet s.k.
seniorboende.
Det har funnits skäl för de olika satsningarna under
årens lopp. Anledningen till dagens satsning på
gruppboende är t.ex. att behovet av denna typ av boende är
betydligt större än tillgången.
Ädelreformen har i detta avseende varit framgångsrik
eftersom antalet gruppboenden och andra särskilda
boendeformer ökat.
Den mer långsiktiga utvecklingen pekar annars på att
gränsen mellan olika boendeformer för äldre håller på att
suddas ut. Det finns i dag knappast någon skillnad mellan
nya sjukhem och ålderdomshem när det gäller
boendestandard. Bostäder med s.k. ålderdomsstandard
byggs i dag inom det ordinarie bostadsbeståndet och
fungerar ibland som gruppboende osv.
För framtiden är det inte så viktigt att kategorisera olika
typer av boende och centralt styra vilken typ som skall
prioriteras. Dessa avvägningar får göras på lokal nivå,
såsom sker när det gäller annan bostadsplanering. Det
viktiga är att det finns ett varierat utbud av bostäder för
äldre så att olika behov och önskemål kan tillgodoses.
Ett oavvisligt villkor måste emellertid vara att alla
bostäder görs tillgängliga för människor med
funktionshinder. Äldre människor får ofta
funktionsnedsättningar och då måste bostaden vara
tillgänglig så att inte funktionsnedsättningen tvingar fram
en flyttning. Det är också viktigt att människor med
funktionsnedsättningar kan ta sig till och från sin bostad,
t.ex. att hissar finns, och att yttermiljön är tillgänglig.
Förutom att tillgänglighetsaspekten skall finnas med vid
all bostadsplanering är det viktigt att ha i minnet att en
bostad under sin livstid kommer att inrymma olika
hyresgäster med olika behov och önskemål.
Det är också väsentligt att bostadsstödet till pensionärer
är så väl tilltaget att det blir möjligt för alla pensionärer att
kunna välja nya eller renoverade tillgängliga bostäder.
Av betydelse för om nya tillgängliga bostäder kommer
att skapas och om äldre bostäder kommer att göras
tillgängliga för personer med funktionshinder, är hur
bostadsfinansieringssystemet utformas och hur stödet till
ombyggnad och reparationer av bostäder utformas. Man
kan konstatera att den bostadspolitik som bedrivs av den
borgerliga regeringen, och som innebär att väldigt få nya
tillgängliga lägenheter tillkommer, får negativa
konsekvenser på det socialpolitiska området.
Det är av sysselsättningsskäl viktigt att få ett ökat
byggande. Denna ambition att öka sysselsättningen bör
kombineras med att förbättra standarden på våra
äldrebostäder. Fortfarande nästan 60 %
av bostäderna i särskilda boendeformer består av ett
rum utan kök. Många äldrebostäder, framför allt många
sjukhem, har ännu en undermålig standard. Därför behövs
en rejäl satsning på att förbättra standarden. Vi föreslår ett
stimulansbidrag på 200 miljoner kronor för nyoch
ombyggnad av äldrebostäder.
Färdtjänst och kollektivtrafik
För att kunna föra ett aktivt liv är det för de äldre viktigt
att de kollektiva färdmedlen fungerar bra. De behövs för att
man skall kunna nå affärer, vårdcentraler,
föreningsverksamhet m.m.
Många äldre klarar p.g.a. funktionsnedsättningar inte
att utnyttja den ordinarie kollektivtrafiken. De är beroende
av en fungerande färdtjänst. Antalet äldre med
färdtjänsttillstånd ökade stadigt fram till 1989. Mellan 1982
och 1989 ökade antalet från 250 100 till
374 500 personer -- en ökning med 50 %.
Därefter har en minskning skett. En ännu kraftigare
minskning har skett när det gäller antalet färdtjänstresor.
Eftersom antalet äldre ökar ter sig denna utveckling en
aning märklig. Den beror säkert delvis på att
kollektivtrafiken förbättrat sin tillgänglighet, t.ex. genom
en ökning av antalet servicelinjer. Men sådana förbättringar
förklarar inte allt. Höjda taxor och begränsningar i antalet
resor har sannolikt också minskat resandet. Det är därför
angeläget att färdtjänsten får samma taxa och minst samma
tillgänglighet över dygnet som övrig kollektivtrafik och att
en länsfärdtjänst byggs ut i hela landet.
Vård och omsorg
Allteftersom de äldres allmäntillstånd blivit sämre, har
de ofta tvingats flytta mellan olika boendeformer för att få
den bättre vård och omsorg de behöver. Det är inte ovanligt
att personer fått flytta från sin bostad till ett serviceboende,
därifrån till ett ålderdomshem och slutligen till långvården.
De många flyttningarna har ofta varit av ondo. De äldre har
haft svårt att byta miljö och blivit förvirrade.
Inriktningen borde i stället vara att vården och omsorgen
söker sig till de människor som är i behov av den.
Flyttningar för äldre kan inte alltid undvikas, men
målsättningen bör vara att de minimeras. Om det är
nödvändigt för en äldre att flytta till en särskild boendeform
är det ofta bäst om flyttningen kan ske i närområdet.
Kontinuitet när det gäller sociala kontakter liksom när det
gäller personal inom vården och omsorgen kan då
upprätthållas.
Gränsen mellan vad som är vård och omsorg är flytande.
Det viktiga för de äldre är att vården finns lätt tillgänglig och
ges av personal som har kompetens och som inger trygghet.
Olika personalkategorier behövs inom vården och
omsorgen och de behöver samverka och alla bidra med sin
kompetens. Utgångspunkten måste vara den äldres behov
och önskemål.
Äldres hälsa
I dag kan en nybliven pensionär i allmänhet se fram emot
ett förhållandevis friskt liv i tio eller femton år efter
pensioneringen. I högre åldrar tillstöter emellertid ofta
sjukdomar och därmed ökar också behovet av insatser från
samhällets sida.
Skillnaderna i hälsotillstånd är stora mellan olika
grupper. Tjänstemän är vanligtvis friska längre än arbetare,
och äldre kvinnors hälsotillstånd är i allmänhet sämre än
männens.
Vissa sjukdomar är vanligare bland äldre än bland
befolkningen i övrigt. Förekomsten av demens ökar med
stigande ålder. Det har visat sig att gruppboende är en bra
boendeform för dementa. För personer som bor kvar
hemma är dagvård viktigt. Den ger en stimulans åt den som
har demens samtidigt som anhöriga får en nödvändig
avlastning.
Psykiska sjukdomar är också vanligt bland äldre, liksom
stroke och frakturer p.g.a. benskörhet.
De äldre är beroende av att vi har en lättillgänglig och
väl fungerande sjukvård. Ädelreformen som innebär att
kommuner får ansvar för viss sjukvård har inneburit en
klarare ansvarsfördelning mellan huvudmännen. Senare
organisationsförändringar, som husläkarsystemet och fri
etableringsrätt för privatpraktiserande läkare, har snarare
gjort sjukvården mer svåröverskådlig för den enskilde
patienten.
Rehabilitering
Under 1980-talet utvecklades de geriatriska klinikerna
till enheter med särskilda resurser för utredning,
diagnostisering, medicinsk behandling och rehabilitering.
Efter Ädel har kommunerna fått ansvaret för
rehabiliteringen till de äldre inom hemsjukvården och
särskilda boenden. Landstingen är fortfarande ansvariga för
verksamheten vid de specialiserade geriatriska klinikerna.
Rehabilitering har två funktioner. Den kan vara
funktionshöjande eller ha som syfte att bibehålla uppnådda
funktioner. För höftfrakturpatienter, som ofta är gamla och
vårdkrävande, är nivån på de rehabiliterande insatserna i
högsta grad avgörande för om patienterna skall kunna leva
ett självständigt liv. Gångförmågan kan vara avgörande om
man skall kunna skrivas ut till ett eget boende. För
strokepatienterna, som för närvarande har det största
antalet vårddagar, är rehabiliteringen mycket viktig. De har
ofta behov av rehabilitering under lång tid för att återfå eller
upprätthålla så mycket som möjligt av funktionsförmågan.
Om rehabiliteringen skall fungera fordras kommunikation
och kunskapsutbyte mellan olika vårdnivåer.
Omkring 600 geriatriska rehabiliteringsplatser har
dragits in och det är inte klarlagt om dessa indragningar
kompenserats med rehabiliteringsresurser i hemvården och
särskilda boenden. Det är viktigt att de båda huvudmännen
tar sitt ansvar och samarbetar när det gäller
rehabiliteringen.
Vård i livets slutskede
Vid sjukhemmen har man stor erfarenhet av vård i livets
slutskede. När nu kommunerna tagit över sjukhemmen är
de ansvariga för att bibehålla och utveckla denna
kompetens, t.ex. är det viktigt att alla har tillgång till en
adekvat smärtlindring. Patienter som under lång tid vårdats
på sjukhus men som bedöms medicinskt färdigbehandlade
och befinner sig i livets slutskede bör tillsammans med
anhöriga få välja om de skall fortsätta vårdas på sjukhuset
eller i kommunal vård.
Hjälpmedel
Ädelreformen innebär att kommunerna, inom ramen för
sitt sjukvårdsansvar, skall svara för att den enskilde får de
hjälpmedel han behöver. Det gäller de hjälpmedel som
krävs för den dagliga livsföringen och de hjälpmedel som
behövs för att utföra den sjukvård och den rehabilitering
som kommunerna har ansvaret för. I reformen gavs stor
frihet för huvudmännen att själva besluta om hur
hjälpmedelsförsörjningen skulle utformas och hur ansvaret
skulle fördelas mellan dem.
De utvärderingar som gjorts visar att några märkbara
förändringar som rör brukarna inte har skett. Däremot har
bl.a. nya styrmodeller med resultatenheter och köp- och
säljsystem påverkat hjälpmedelsorganisationen i en del
kommuner. Systemen innebär att förskrivning av
hjälpmedel i huvudsak ses som en ekonomisk fråga och inte
som en del i vård och behandling.
Social hemtjänst
Av de personer som är över 65 år får knappt 16 %
hemhjälp, medan 38 %
av de som är över 80 år och drygt hälften av 90-
åringarna får det. Tar man med i beräkningen att andelen
mycket gamla ofta bor i någon särskild boendeform för
äldre framstår tydligt att insatserna är koncentrerade till de
allra äldsta.
Den andel av befolkningen som får hemhjälp skiftar
avsevärt mellan olika kommuner beroende på
åldersstruktur, hälsotillståndet i kommunen, prioriteringar
och skillnader i själva behovsbedömningen. Den
kommuntyp som har den största andelen hemhjälp för
personer över 80 år är bruksorter, medan
glesbygdskommuner har mest hjälp för åldersgruppen 65--
79 år.
Under senare tid har allt färre personer fått hemjälp.
Fram till 1978 ökade antalet personer över 65 år med
hemhjälp kraftigt. Därefter har en minskning skett. Fram
till 1990 berörde minskningen enbart åldersgruppen 65--79
år. Efter 1990 har också personer över 80 år fått minskad
hjälp.
Kvinnor och lågutbildade har mer än andra drabbats av
hjälpminskningen. För ensamboende kvinnor har den andel
som fick hemhjälp minskat från 65 till 53 %
och för sammanboende kvinnor från 37 till 19 %.
Lågutbildade fick en minskning från 42 till 33 %,
medan de högutbildade i stort sett fått oförändrad
hemhjälp. I dag är det vanligare med hemhjälp bland
högutbildade än lågutbildade. Det borde vara tvärtom
eftersom lågutbildade har betydligt sämre hälsa.
Starka grupper har större förmåga att hävda sin rätt och
ta för sig när resurserna minskar.
Detta är i högsta grad otillfredsställande. Regeringen
bör få i uppgift att snarast analysera utvecklingen och
komma med förslag som innebär att resurserna inom
hemhjälpen fördelas mera rättvist.
Hemtjänstens innehåll håller på att förändras. Man
övergår alltmer till s.k. nettobedömningar som går ut på att
enbart ta fasta på de äldres nedsatta funktioner för att på så
sätt minimera insatser och kostnader. Nettobedömningar är
i allmänhet kortsiktiga och tar i liten utsträckning hänsyn till
de äldres egna önskemål. Socialtjänstlagen säger att hjälpen
skall ges utifrån en helhetssyn och de sociala inslagen
betonas särskilt. Bruttobedömningar som utöver
funktionsnedsättningar också tar hänsyn till behov av
kontakt, aktivitet och rehabilitering är av mer långsiktig
karaktär och ligger i linje med synsättet i socialtjänstlagen.
En analys borde göras av den förändring som håller på att
ske när det gäller bedömningarna, de konsekvenser dessa
får för de äldre liksom de mer långsiktiga ekonomiska
konsekvenserna.
Anhöriga
Att de anhöriga står för merparten av omsorgen av de
äldre är väl känt. Utan de anhörigas insatser skulle
äldreomsorgen i dag inte fungera. Därför är det viktigt att
samhället på olika sätt stöder anhöriga.
Oftast är det ett ekonomiskt stöd vi tänker på när vi talar
om stöd, och detta är naturligtvis viktigt. Men minst lika
viktigt är avlastningsmöjligheter, utbyggnad av dagvård och
växelvård och förutsättningar för anhöriga att träffa
varandra för att utbyta erfarenheter.
I samband med Ädelreformen tydliggjordes det
kommunala ansvaret för stöd till de anhöriga. Efter det att
antalet anhöriganställda minskat ända sedan slutet av 1970-
talet kan man nu avläsa en viss ökning av antalet anställda,
från 6 400
personer 1991 till 7 300
personer 1992.
De flesta anhöriganställda är kvinnor. Lönen är i de
flesta fall mycket låg. Få av dem har fått någon handledning
i det arbete de utför. Arbetet innebär ofta fysiska
påfrestningar. Endast ett fåtal träffar regelbundet någon
arbetsledare från hemtjänsten.
Under senare år har allt färre äldre fått hemtjänst.
Mycket tyder på att denna utveckling inneburit att anhöriga
fått ta ett alltför stort ansvar. Anhöriga behöver stöd från
samhället i sitt viktiga arbete. Annars är risken stor att de
anhöriga blir utbrända och inte orkar längre. Samhället har
ett huvudansvar och måste ta detta ansvar. Därför är det
viktigt med olika typer av stöd till de anhöriga.
Nätverk kring de äldre
Många äldre lever i dag ett aktivt liv. De organisationer
som bildats av de äldre själva spelar en viktig roll. De
organiserar ofta ett brett utbud av aktiviteter där de äldre
kan delta. De för dessutom ut de äldres synpunkter i
samhällsdebatten, både på central nivå och lokalt ute i
kommuner och landsting. Att organisationerna får ett
samhällsstöd för att kunna bedriva sitt arbete är viktigt.
Under senare år har framför allt bostadskooperationen
bildat s.k. seniorboende. Det är boende där endast äldre
personer bor. Med boendet som bas skapas där olika typer
av aktiviteter och de äldre tar ett ansvar för varandra.
På andra håll har s.k. vänservice bildats där äldre hjälper
varandra med praktiska göromål samtidigt som det skapas
sociala kontakter.
De borgerliga partierna har ofta talat om alternativ inom
vården och omsorgen. Vad de i praktiken alltid menat är att
privat verksamhet skall ersätta den offentliga.
Vi socialdemokrater har en annan syn. Samtidigt som vi
vill utveckla den offentliga verksamheten ser vi gärna att
samhället på olika sätt stödjer nätverk som byggs upp, inte
för att samhället skall minska sina egna insatser utan för att
dessa insatser ensamma aldrig kommer att räcka till.
Insatser som anhöriga, grannar, vänner, organisationer och
kooperationen gör är inte bara komplement utan utgör en
del av en helhet kring de äldre och deras välbefinnande.
Information
Kommunerna skall enligt 5 § socialtjänstlagen informera
om socialtjänsten. Informationen skall innnehålla
upplysningar om rättigheter och skyldigheter, vara
lättfattlig och nå breda grupper. Den skall också inriktas på
särskilda grupper i befolkningen, t.ex. äldre och
handikappade.
Kommunerna uppfyller i dag inte sin
informationsskyldighet. Enligt en undersökning gjord 1990
saknade 23 %
av kommunerna informationsmaterial. Bara 4 %
informerade om socialtjänstlagen och 5 %
om överklagningsrätten.
Under 1980- och 1990-talen har äldre fått kraftigt
minskad hjälp. Andelen som tyckt att de fått otillräcklig
hjälp har ökat. Detta har emellertid inte resulterat i fler
överklagningar. Flera möjliga förklaringar kan finnas till
detta, t.ex. att många äldre inte vill stöta sig med personalen
eller vara till besvär. Men en annan förklaring kan vara
bristande kunskap om rätten att överklaga eller hur man går
tillväga. Skulle så vara fallet innebär det att många äldre gör
rättsförluster.
Äldre invandrare
Vi har haft en relativt stor invandring till Sverige. Vid
årsskiftet 1992/93 fanns närmare 100 000 personer över 65
år födda i andra länder, vilket utgör 6 %
av åldersgruppen. 16 500
var över 80 år. Ungefär hälften kom från något
nordiskt land, främst Finland. Inom de närmsta 20 åren
kommer antalet äldre invandrare att fördubblas.
Arbetskraftsinvandrarna från 1960-talet börjar nu komma
upp i pensionsåldern. Eftersom hälsoläget generellt är
sämre hos invandrare kan detta komma att innebära att
bilden av relativt friska äldre upp till 80 års ålder kan
komma att ändras.
Många invandrare har trots långvarig bosättning i
Sverige aldrig lärt sig svenska. De som kommer till Sverige
vid hög ålder har små förutsättningar att lära sig svenska.
Pågående forskning visar också att ett nyförvärvat språk
glöms bort vid hög ålder till förmån för modersmålet,
särskilt vid demens. Om äldre invandrare skall få en
likvärdig vård som befolkningen i övrigt fordras att hänsyn
tas till deras kulturella och religiösa värderingar och behov
samt till deras bristande språkkunskaper.
Kommunerna har hittills ägnat alltför liten
uppmärksamhet åt äldre invandrares behov. Fastän det
finns ett stort antal vårdbiträden med invandrarbakgrund
har få kommuner använt sig av deras speciella kunskaper.
Och trots att många kommuner anställt anhöriga som
vårdare i hemmet till invandrare har dessa sällan fått stöd
eller utbildning utan i stället lämnats ensamma med sitt
vårdansvar.
En undersökning gjord i Stockholm visar att äldre
invandrare får hemhjälp i mindre omfattning än den övriga
befolkningen. Detta kan ha sin grund i att de inte alltid
känner till sina rättigheter eller att de inte vet vart de skall
vända sig. En annan orsak kan vara uppfattningen att
ansvaret för de äldre vilar på familjen.
Få kommuner har särskild dagverksamhet anordnad för
viss invandrargrupp. Särskilt boende för äldre på etnisk,
religiös eller språklig grund finns endast i ett fåtal
kommuner. Det är också sällsynt med information om
äldreomsorgen på olika språk och likaså är samarbetet med
invandrarnas organisationer och samfund rörande de äldres
förhållanden outvecklat.
Sammantaget visar situationen då det gäller äldre
invandrares situation att förbättringar behövs på flera
områden såsom information, uppsökande verksamhet och
utnyttjande av den personal inom äldreomsorg som har
invandrarbakgrund.
Personal
Personalen är den viktigaste resursen inom
äldreomsorgen. Det är de som direkt möter de äldre, tar
emot önskemålen och känner behoven. Besluten om vilken
service, vård och omsorg som skall ges skall ske tillsammans
med den äldre och dennes anhöriga. Därför bör så mycket
som möjligt av ansvaret lämnas till dem som har daglig
kontakt med de äldre, dvs hemtjänstpersonal och personal
inom hemsjukvården. Dessa bör i sin tur samverka för att
få en samlad bild av behoven. I de fall det behövs insatser
av läkare bör sådan finnas lätt tillgänglig.
Vårdtyngden har ökat bland dem som får hemhjälp.
Detta får givetvis konsekvenser för personalen, vars arbete
blir tyngre och mer slitsamt. Vårdbiträden inom
äldreomsorgen har nästan 50 %
högre risk att drabbas av arbetsskador än samtliga
förvärvsarbetande. Det gäller främst belastningsskador och
psykosociala men.
Det behövs inom äldrevården och äldreomsorgen
personal med olika kompetens, men det är också viktigt att
kompetensen är bred, dvs att personalen kan utföra många
olika uppgifter. Detta för att de äldre skall möta ett
begränsat antal personer och för att personalen skall kunna
skapa sig en helhetsbild av den äldres behov.
All personal har behov av att utvecklas i sin yrkesroll.
Det är nödvändigt dels för att de skall kunna ta del av nya
rön inom verksamheten, och dels för att den enskilde skall
kunna känna trygghet. Fortbildning befrämjar också
samverkan om alla yrkeskategorier ges samma möjligheter
att utvecklas inom sina yrkesroller. Fortbildning ökar också
benägenheten att ta till sig förändringar inom
verksamheten.
Nuvarande arbetsmarknadssituation borde utnyttjas för
att mer intensivt än tidigare satsa på fortbildning av
personal. Samtidigt kunde unga arbetslösa få vikariera och
få erfarenhet från ett område på arbetsmarknaden där det
kommer att behöva nyanställas i framtiden p.g.a. det ökade
antalet äldre.
Samhällsutveckling
Ädelreformen var en omfattande
organisationsförändring. Syftet, förutom att få ett samlat
ansvar för äldreomsorgen, var att föra besluten närmare
dem som verksamheten berör. Därför fick kommunerna det
samlade ansvaret. Reformen ger frihet för kommunerna att
utifrån sina önskemål organisera verksamheten. I vissa fall
väljer kommunerna att ha en socialnämnd som ansvarig, i
andra fall kommundelsnämnder eller en äldrenämnd.
Riksdagen betonade att det på sikt är angeläget att hålla
ihop hemtjänst och hemsjukvård och att Ädelreformen i
detta avseende inte skulle ses som någon slutgiltig lösning.
Den försöksverksamhet som innebär att primärvården hålls
samlad under kommunalt huvudmannaskap bör utvärderas
innan man tar slutlig ställning.
Runt om i kommuner och landsting förekommer i dag
organisationsförändringar. Det tillhör den kommunala
självstyrelsen att organisera verksamheten utifrån lokala
förutsättningar. Icke desto mindre slås man av den övertro
som finns på organisationsförändringars positiva effekter
och den trendmässighet som präglar förändringarna. Under
80-talet eftersträvades närdemokrati och helhetssyn och då
tillkom kommundelsnämnder. Nu dominerar högre
effektivitet och en klarare rollfördelning och nu skapas
beställar- och utförarnämnder.
Dessutom införs system med s.k. servicecheckar inom
äldreomsorgen i en del kommuner. Detta system skulle
enligt dess förespråkare öka valfriheten för de äldre. Det är
svårt att tänka sig att en äldre smått förvirrad person skulle
uppleva det som ökad valfrihet att med en check i handen
söka sig runt bland en skara av olika producenter. Däremot
är det givetvis viktigt att öka den enskildes valfrihet inom
äldreomsorgen. Äldre är olika som individer, en person
prioriterar städningen i den egna lägenheten och en annan
vill helst av allt delta i aktiviteter tillsammans med andra
äldre. Det är viktigt att omsorgen och servicen när den
utformas inte blir schablonmässig, utan tar hänsyn till
individers olika önskemål och behov.
Det pågår i en del kommuner och landsting vad som
närmast kan betecknas som en privatiseringshysteri.
Producentintresset, dvs. vem som bedriver verksamheten,
synes vara det väsentliga och inte medborgarnas behov och
önskemål.
Formen måste underordnas verksamhetens innehåll och
producentintresset underordnas de äldres behov och
önskemål. Äldreomsorgen är och kommer att förbli en till
mycket stor del skattefinansierad verksamhet. Självklart är
då att medborgarna som enskilda individer och genom
demokratiskt valda ombud skall ha det avgörande
inflytandet över hur verksamheten utformas och hur
resurserna används.
Som medborgare har vi alla lika rätt att oavsett
ekonomiska förutsättningar få våra behov tillgodosedda.
När det gäller vård och omsorg är vi inte kunder på en
marknad där plånbokens tjocklek skall bestämma
innehållet, utan medborgare som har rätt till
likabehandling. Resurserna måste fördelas efter behov.
Oavsett vilken huvudman som bedriver verksamheten är
det angeläget att högt ställda rättssäkerhetskrav till skydd
för individen finns. Sålunda måste regler om sekretess,
tystnadsplikt och likabehandling också gälla om
verksamheten bedrivs i privat regi. Det är också väsentligt
att de som ytterst är ansvariga för verksamheten har insyn i
hur den bedrivs.
Man kan konstatera att kommunernas avtal med privata
entreprenörer ofta är bristfälliga ur rättssäkerhetssynpunkt.
Mest uppseendeväckande är bristen på krav på insyn,
kontroll och kvalitet i entreprenadverksamheten samt
planer på uppföljning av verksamhetens överensstämmelse
med gällande lagstiftning och mål. Länsstyrelsens tillsyn
berörs inte heller annat än undantagsvis.
Uppföljning och utvärdering
Politikerrollen har förändrats under senare år. I dag
detaljstyr man inte verksamheten utan stor frihet lämnas till
dem som arbetar på fältet att fatta beslut om hur olika
verksamheter skall utformas. Politikerna styr i stället
genom att sätta upp mål för verksamheterna.
När dessa mål utformas är det väsentligt att inte bara
kvantitativa aspekter, som ofta är lätt mätbara, utan också
kvalitativa aspekter beaktas. Det är också viktigt att man
verkligen följer upp huruvida målen uppfyllts för att
därigenom få ett underlag för att gå vidare.
Uppföljning och utvärdering av hur olika verksamheter
fungerar behövs på såväl lokal som central nivå. Den
utvärdering som nu görs beträffande Ädelreformen är
omfattande och ger en bra bild över hur äldreomsorgen
fungerar.
Avgifter
Den borgerliga majoriteten i riksdagen genomdrev i
december 1992 nya regler för avgifter inom äldre- och
handikappomsorgen, som gäller från den 1 mars 1993.
Beslutet innebär bl.a. att särregleringen av sådana avgifter
som avser helinackordering i särskilda boendeformer för
service och omvårdnad upphör. Avgifter i sjukhem och
andra vårdinrättningar som kommunerna har övertagit från
landstingen eller har betalningsansvar för, får nu uppbäras
av kommunerna och tas ut enligt samma principer som
övriga kommunala avgifter för hjälp i hemmet, service och
omvårdnad samt boende.
Vi socialdemokrater ställde oss bakom principen att
kommunernas avgifter för service och omvårdnad och vård
skall vara neutrala i förhållande till boendeform. Likväl
kunde vi inte biträda regeringens förslag. Orsaken var att vi
var rädda för att om inte ett högkostnadsskydd infördes
skulle det samlade avgiftsuttaget för äldre och
handikappade med stora behov kunna bli så stort att de fick
en levnadsnivå som understeg Socialstyrelsens s.k.
socialbidragsnorm. Vi fann det också tveksamt att ta ut hyra
av dem som bor i flerbäddsrum och vi var oroliga för att de
par där den ena parten flyttat till sjukhem och den andra
parten bor kvar i ordinärt boende skulle få en ekonomiskt
svår situation.
Alla våra farhågor har besannats. Socialstyrelsens
utvärdering visar att den genomsnittliga hyresnivån i
sjukhem och på ålderdomshem redan ligger högre än vad
Ädelavgiftsutredningen räknade med. Den genomsnittliga
hyresnivån för flerbäddsrum i sjukhem ligger visserligen
lägre än för enkelrum på ålderdomshem och på sjukhem.
Men hyressättningen innebär att kommunen totalt kan få in
dubbelt så stora hyresintäkter för flerbäddsrum som för
enkelrum. Detta är sannolikt en av orsakerna till att det
trots ekonomiska stimulanser skapas så få enkelrum på
sjukhemmen.
Nya avgiftsmodeller på sjukhem har tillsammans med
kostnader för läkarinsatser och mediciner inneburit att de
boende fått avgiftshöjningar på 60--200 %.
De förbehållsbelopp som införts har genom sin
konstruktion inneburit att pensionärerna ofta fått en lägre
standard än Socialstyrelsens rekommenderade
socialbidragsnorm. Endast knappt hälften av kommunerna
har utarbetat regler för en individuell prövning om
jämkning om den enskilde inte förbehållits tillräckliga
medel för personliga behov. De privatekonomiska villkoren
för den hemmaboende makan, när den andra bor i en
särskild boendeform, ser mycket olika ut.
Våra krav då de nya avgifterna infördes kvarstår. Det är
nödvändigt att se över det samlade avgiftsuttaget och, om
så behövs, införa ett högkostnadsskydd. Det är orimligt att
pensionärer p.g.a. höjda avgifter och hyror skall riskera att
få en levnadsstandard som ligger under normen för
socialbidrag.
Ekonomi
I dag kommer signaler om besparingar inom
äldreomsorgen runt om i landet. Givetvis måste alla
verksamheter vara öppna för effektiviseringar, men
eftersom äldreomsorgen är ett område som p.g.a.
åldersutvecklingen rimligtvis kommer att fordra mer
resurser i framtiden är signalerna oroande. Den
ekonomiska situationen ute i kommuner och landsting får
inte äventyra de nationella mål som ställts upp för äldrevård
och äldreomsorg.
Under detta år beräknas sammanlagt ca 20 000 personer
förlora sina anställningar i kommuner och landsting.
Åtskilliga av dessa arbetar med vården och omsorgen av de
äldre. I stället för att låta dessa människor gå ut i öppen
arbetslöshet borde AMS få i uppdrag att förhandla med
kommunerna så att de behåller sin personal. Någon
nettokostnad uppstår inte för samhället eftersom
alternativet är arbetslöshet med kontantstöd. Dessutom
kommer förutsättningarna att bedriva en bra äldreomsorg
att vara bättre om personalen får fortsätta arbeta med dessa
uppgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en gemensam finansiering och
demokratisk styrning av äldreomsorgen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Ädelreformen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om boendefrågor och behovet av
ROT-program,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och
tillgänglighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rehabiliteringens betydelse,
6. att riksdagen hos regeringen begär en analys av hur
resurser fördelas och bedömningar görs inom hemtjänsten
och utifrån detta föreslår lämpliga åtgärder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhörigvården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre invandrares situation,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av
personalen inom äldreomsorgen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brister i avtalen mellan
kommunerna och privata entreprenörer,
11. att riksdagen hos regeringen begär en analys av det
samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett
eventuellt högkostnadsskydd,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas och
landstingskommunernas ekonomiska situation.
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkande 3 hänvisat till BoU