Den svenska handikappolitiken uppvisar en mycket
blandad bild. Det finns en bred samstämmighet i vårt
samhälle om principer på området, men inte när det gäller
det praktiska genomförandet. Få torde opponera mot
uppfattningen att personer med funktionshinder skall ha
rätt till full delaktighet och jämlikhet på samhällslivets olika
områden, men samtidigt är det i många avseenden svårt
eller mycket svårt att få till de konkreta åtgärder som
fordras för att åstadkomma denna delaktighet och
jämlikhet.
Genom den nya lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) som trädde i kraft den 1 januari
1994 och särskilt den möjlighet till personlig assistans som
den ger till personer med omfattande funktionshinder, tas
ett viktigt handikappolitiskt steg. Det kan, under
förutsättning att lagens intentioner om självbestämmande
och integritet inte förfuskas genom byråkratiska
inskränkningar och insiktslöshet, visa sig bli en av de
absolut viktigaste handikappolitiska reformerna hittills
under 1900-talet. Det är utomordentligt betydelsefullt att
riksdagen noga följer genomförandet av denna reform och
är lyhörd för signaler från handikapprörelsen och andra som
kan tyda på att tendenser som strider mot lagens intentioner
växer fram.
Men samtidigt som LSS införs händer andra saker i
samhället och annat som borde hända händer inte. Det har
visat sig vara ett allvarligt misstag av riksdagen att ge
kommunerna möjlighet att ta ut avgifter för social service
och omvårdnad med självkostnad och ett mycket begränsat
förbehållsbelopp som enda inskränkning. Vissa kommuner
utnyttjar dessa möjligheter maximalt och människor med
stort omvårdnadsbehov berövas i praktiken varje
tillstymmelse till ekonomiskt självbestämmande.
Socialstyrelsen har i en rapport redovisat att det finns
kommuner som tar ut 4 000 kronor per månad i hyra för en
säng på ett fyrbäddsrum på vårdhem. Därtill kommer sedan
avgifter för mat och omvårdnad. Den kommunala
självstyrelsen är alltför värdefull för att äventyras genom
sådana övergrepp.
En ny lag om bostadsanpassning infördes från den 1
januari 1993. Detta skedde i samband med att det
specialdestinerade anslaget för ersättning till kommunerna
för bostadsanpassningar slopades och dessa medel
stoppades in i den stora kommunala penningpåsen. I många
kommuner fungerar detta utmärkt och i andra mycket
dåligt. Det är t.ex. vanligt att man uppger för personer som
söker bostadsanpassningsbidrag att man inte längre får
något statligt bidrag för ändamålet och därför måste man
spara på området. Det är numera inte ovanligt att man från
kommunernas sida bara medger kvalitativt dåliga lösningar
eller att de är ofullständiga. Man vägrar bostadsanpassning
när känslomässiga skäl ligger bakom som att man vill bo på
en viss plats eller när två personer som har
bostadsanpassning var för sig vill flytta ihop och gifta sig och
då behöver kompletterande anpassningsåtgärder.
Kommunernas policy kan således ta sig groteska former.
Men poängen är att funktionshindrade inte bara är
underkastade samma restriktioner som andra när det gäller
var man vill bo (tillgång på bostäder, hyresnivåer m m),
utan därtill kommer andra begränsningar som bara gäller
funktionshindrade.
Sedan första hälften av 60-talet har det funnits regler för
tillgängligheten i nya byggnader. Detta har naturligtvis varit
väsentligt för att förbättra den byggda miljön. Därav kan
man emellertid inte dra slutsatsen att dessa nyare miljöer,
bostadshus, offentliga byggnader, kommersiell service m m,
är tillgängliga för den som har en mer omfattande
funktionsnedsättning. I stora delar av denna bebyggelse
finns hinder som kan vara svåra eller till och med omöjliga
att passera. Det kan vara enkelt åtgärdade ting som
trappstenar och tunga dörrar till mer komplicerade som
avsaknad av hissar och andra liftanordningar.
Men även om nyare bebyggelse är relativt bra ur
tillgänglighetssynvinkel så är den inte dominerande i vår
bebyggelse utan har en begränsad omfattning. Senare
decenniers sanering av tätortsmiljöer och stadskärnor, som
till vissa delar har kunnat kritiseras starkt från historiska
och kulturella utgångspunkter, är bara fläckvis genomförd.
Dominerande när det gäller både offentlig och kommersiell
service är fortfarande äldre bebyggelse. Även huvuddelen
av bostadsbeståndet finns i äldre bebyggelse där
tillgänglighetsproblemen för alla med
förflyttningshandikapp, således även andra än dem som i
traditionell mening är rörelsehindrade, är stora.
I framtiden kommer en större aktsamhet att råda när det
gäller förändringar av befintliga miljöer. Det är också en
inställning som Vänsterpartiet anser vara riktig. Men det
ställer då också krav på avsevärda insatser för att göra dessa
miljöer tillgängliga för funktionshindrade. Utgångspunkten
för detta arbete bör vara att verksamheter som i någon
mening vänder sig till allmänheten inte genom att bedrivas
i otillgängliga lokaler skall tillåtas utesluta en stor del av
allmänheten. Med verksamheter avser vi här myndigheter
och politiska organ, affärer, restauranger, hotell, andra slag
av service, kulturutbud, organisationer, anläggningar för
sport och fritid, arbetsplatser, skolor m m.
På samma sätt som bebyggelsen visar den yttre miljön
stora tillgänglighetsbrister. Höga trottoarkanter, dåligt
underhållna trottoarer och gator, avsaknad av snöröjning på
vintern, trånga passager, stora nivåskillnader och dålig
renhållning är några av de problem som drabbar människor
med funktionshinder. Den som har ett mer omfattande
rörelsehinder kan aldrig känna sig säker på att kunna ta sig
fram till en plats där han eller hon inte varit förut. Och även
om man har det, så visar det sig inte sällan att pågående
gatuarbeten effektivt hindrar framfart. Provisoriska ramper
och spångar är praktiskt taget alltid gjorda enbart för att
passa personer utan rörelsehinder.
En vanlig policy hos kommunerna är att man skall
åtgärda gatumiljöns tillgänglighet i samband med att man
reparerar gator och trottoarer. Problemet med detta är att
det kan ta årtionden innan man lyckas skapa t.ex. en
sammanhängande tillgänglig stadskärna.
Detta är inte acceptabelt med tanke på den långa tid som
redan förflutit under vilken tillgänglighetsfrågorna har varit
aktuella. Det är helt nödvändigt att kräva av dem som är
ansvariga för den yttre miljön att planmässigt och under
överskådlig tid se till att hindren i tillgänglighet undanröjs.
Persontrafiken utgör ett särskilt problemområde. Där
finns redan en lag om handikappanpassad kollektivtrafik
som emellertid har visat sig pinsamt effektlös. Enligt
riksdagens intentioner med denna lag skulle anpassningen
ha genomförts under 1980-talet. Vad som hittills har skett
på området har emellertid varit av ringa betydelse. Det kan
sägas ha underlättat resandet för personer som redan
tidigare kunde använda allmänna kommunikationer. Med
undantag för flyget har knappast några nya grupper tillförts.
Viljan hos trafikanordnarna att vidta nödvändiga
anpassningsåtgärder har hittills varit beklämmande låg.
Avsaknaden av medel att förmå trafikanordnarna att vidta
åtgärder har varit förödande. Trots allt har en ny tendens
vuxit fram hos Statens järnvägar, där man sent omsider
insett att förbättrad tillgänglighet kan vara ett bra
konkurrensmedel i förhållande till flyget. Parken av
handikapptillgängliga järnvägsvagnar ökar således sakta
men säkert, men är hittills förbehållna vissa linjer mellan
storstäder.
Hos anordnarna av lokal- och regionaltrafik är
emellertid motståndet mot tillgänglighetsåtgärder obrutet.
Detta skall ses mot bakgrund av en snabbt pågående
nedrustning av färdtjänsten, som främst tar sig uttryck i
komplicerade förbeställningsförfaranden och kraftigt höjda
avgifter. Det är mycket vanligt att en färdtjänstresenär får
betala mångdubbelt mer än en kollektivtrafikresenär för att
åka samma sträcka. Från vissa kommuner har
handikappföreningarna påpekat att medlemmar inte längre
kommer på föreningsmöten därför att de inte har råd med
färdtjänstavgifterna.
Genom beskrivningen ovan kan vi se hur man förvisso
gör riktiga och väsentliga förbättringar för vissa med
funktionshinder, medan andra drabbas av försämringar
eller tvingas vänta år efter år på uteblivna förbättringar.
Konsekvenserna är uppenbara. Personer med
funktionshinder har sämre möjlighet än andra att delta i
samhällslivets olika delar, när det gäller arbete, fritid och
föreningsliv, som är en väsentlig del i vår demokrati. Man
har svårare än andra att delta i politiskt arbete -- det kan
handla om otillgänglig information eller otillgängliga
lokaler. Vill man besöka släktingar eller vänner förtas inte
sällan lusten av alla de hinder som byggs i miljön.
Handikapporganisationerna har i decennier belyst dessa
förhållanden som bekräftades av Handikapputredningens
kartläggningsbetänkande.
Handikappfrågorna är medborgarrättsfrågor.
Människor med funktionshinder utestängs på olika sätt från
att delta i olika samhälleliga verksamheter eller deras
deltagande försvåras. Kan man tänka sig att någon annan
grupp i samhället förvägras att åka buss, gå på restaurang,
handla i en viss affär, ta sig över en gata eller någon annan
allmän sysselsättning? Det skulle betraktas som ytterst
förnedrande och diskriminerande. Om det ändå sker väcker
det uppmärksamhet och mycket upprörda känslor, inte bara
hos den utsatte utan också hos andra som kan identifiera sig
med denne. Hur kan det då komma sig att när
funktionshindrade dagligen utsätts för detta, ingen reagerar
annat än möjligen med en slö blick av medlidande? Är det
en bekräftelse på utanförskap? Är det möjligen ändå så i
vårt samhälle att människovärdet har sina graderingar? Hur
kan det i så fall fortsätta på det sättet?
Är möjligen förklaringen att funktionshindrade ses som
en särskild grupp som skiljer sig från alla andra i samhället?
Som tänker annorlunda, har andra värderingar och andra
behov? Ingenting kan i så fall vara mera fel. Varje människa
har under sitt liv en hygglig chans att under kortare eller
längre tid leva som funktionshindrad i någon mening. Ingen
vill väl, om detta inträffar, få se sin medborgarrätt inskränkt
i väsentligt avseende. Vi försäkrar oss mot arbetslöshet,
sjukdom, olycksfall, stöld, ålderdom. Vi ser till och med till
att försäkra oss mot begravningskostnaderna. Men vi
försäkrar oss inte för att kunna leva ett bra liv med en
funktionsnedsättning. Det är möjligt att i väsentlig
utsträckning göra detta genom att samhället görs
tillgängligt.
1989 års Handikapputredning har lagt en rad förslag om
hur samhället kan göras tillgängligt för alla. Man föreslår en
ändring i grundlagen så att lagar och bestämmelser inte får
utformas så att människor med funktionshinder
diskrimineras. Man föreslår vidare förändringar i
brottsbalken som innebär att näringsidkare inte får
diskriminera människor med funktionshinder genom
negativt bemötande eller bristande tillgänglighet i
verksamheten.
Utredningen tar vidare upp sju samhällssektorer som
man anser vara av särskild vikt -- arbetsmarknaden,
kommunal verksamhet, resor, telekommunikationer,
samhällsinformation, bostäder och miljö, kultur och
medier. De lagar och avtal som styr dessa olika sektorers
verksamhet skall ange en skyldighet att anpassa
verksamheterna till funktionshindrades behov.
Finansieringen av utredningens förslag i dessa
hänseenden skall ske genom ansvars- och
finansieringsprincipen. Det innebär att den som ansvarar
för en viss verksamhet också ansvarar för att den är
tillgänglig för funktionshindrade. Åtgärderna finansieras på
samma sätt som verksamheten i övrigt. En affärsidkare som
vidtar en åtgärd för att rullstolsburna skall komma in i
butiken skall således finansiera åtgärden på samma sätt som
lokalen i övrigt, dvs. det blir en del av priset på försålda
varor. Utredningens förslag innebär också att de som har att
ansvara för olika åtgärder medges en väl tilltagen tid att
åstadkomma detta.
Handikapputredningen föreslår också att en funktion
som handikappombudsman inrättas. Denne skall bevaka
funktionshindrades likställighet i samhället och även vara
processförande, dvs. föra en fråga om brott mot aktuell
lagstiftning på handikappområdet inför domstol och få
frågan prövad. Vite och i förekommande fall skadestånd
skall i så fall kunna utdömas.
Vänsterpartiet anser att Handikapputredningens förslag
i ovan nämnda avseenden snarast bör föreläggas riksdagen
för beslut, vilket bör ges regeringen till känna. Vi vill i
sammanhanget markera att det vore synnerligen olyckligt
om funktionen som handikappombudsman inrättas utan att
samtidigt ge handikappombudsmannen det lagliga stöd som
är erforderligt för ett kraftfullt agerande när det gäller
funktionshindrades fulla deltagande i samhällslivet. Vi
beräknar kostnaderna för handikappombudsmannen till
fem miljoner kronor under det första uppbyggnadsåret,
vilket belopp bör uppföras i statsbudgeten för 1994/95.
Sveriges undertecknande av EES-avtalet och framtida
eventuella medlemskap i EU ställer specifika krav på
information till och inom handikapprörelsen.
Handikapprörelsen har hittills under stora uppoffringar
lyckats finansiera en person som på deltid arbetar i Bryssel
med att samla och till rörelsen i Sverige vidarebefordra
information om för handikapprörelsen viktiga frågor som
behandlas inom ramen för EES och EU. Det förefaller
emellertid nu som om detta arbete av finansiella skäl måste
avbrytas.
Nyligen har EG-konsekvensutredningen kommit med
ett betänkande som bl.a. handlar om välfärdsfrågorna.
Utredningen snarare väcker frågor än besvarar dem i och
med att stor osäkerhet råder i flera av de analyser som görs
på viktiga områden. Dessutom kan inte funktionshindrades
intresse inskränkas till välfärdsfrågor, vilket med tydlighet
torde ha framgått tidigare i denna motion.
Vänsterpartiet finner det synnerligen angeläget att den
svenska handikapprörelsen ges resurser att bygga upp ett
permanent informationskontor i Bryssel. För att finansiera
detta föreslår vi att 3 miljoner kronor avsätts i statsbudgeten
för 1994/95.
Flera svenska handikapporganisationer är djupt
engagerade i att stödja byggandet av en handikapprörelse i
Östeuropa. Arbetet pågår på olika plan -- på lands-,
regional och lokal nivå. Omvittnat från de svenska
organisationer som är engagerade är att det är ett mycket
stimulerande arbete men också resurskrävande. Med få
undantag är handikappfrågorna lågt prioriterade i de
aktuella länderna samtidigt som behoven är oerhört stora
både i organisationernas arbete och för enskilda med
funktionshinder.
De svenska organisationerna stöter ideligen på problem
som man ibland lyckas lösa och ibland inte. Det kan handla
om något så enkelt som en rullstol för att en styrelsemedlem
skall kunna fullgöra sina uppdrag. Det kan också handla om
en kopieringsapparat för att man skall kunna få ut
information eller hyra för en konferenslokal. Ofta uppstår
behoven snabbt och bör också lösas snabbt.
De svenska organisationernas resurser är begränsade
och därmed också de insatser man kan göra. Vänsterpartiet
anser därför att 10 miljoner kronor bör ställas till
förfogande för de svenska handikapporganisationer som är
engagerade i att stödja handikapporganisationer i
Östeuropa och att dessa medel skall användas för speciella
insatser för de östeuropeiska organisationernas
föreningsarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till
grundlagsändring enligt vad i motionen anförts om att lagar
och bestämmelser inte utformas så att människor med
funktionshinder diskrimineras,1
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
brottsbalken enligt vad i motionen anförts om att
näringsidkare inte får diskriminera människor med
funktionshinder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av åtgärder som
underlättar för funktionshindrade på arbetsmarknaden, på
bostads- och miljöområdet, vid telekommunikation att ta
del av samhällsinformation och kultur- och mediautbudet
samt vid resor,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättandet av en handikappsombudsman,
5. att riksdagen till Handikappsombudsman för
budgetåret 1994/95 anslår 5 000 000 kr,
6. att riksdagen för budgetåret 1994/95 till ett nytt konto
anslår 3 000 000 kr enligt vad i motionen anförts om
handikapprörelsens behov av ett EU-kontor i Bryssel,
7. att riksdagen till Samarbetet med Central- och
Östeuropa för budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr
utöver vad regeringen har föreslagit enligt vad i motionen
anförts om möjligheterna till ett ökat engagemang för
handikapprörelsen i dessa områden.2
Stockholm den 24 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
1 Yrkande 1 hänvisat till KU
2 Yrkande 7 hänvisat till UU